Tittade förbi Gustav Adolfs torg idag. Där demonstrerades det.

Människor på torg, samlade för att stå upp och bli räknade. En offentlig demonstration av hur många människor som stödjer en viss åsikt.

Denna demonstration av människor görs sedan mobil, inte minst via demonstrationsresultatets spridning medelst diverse medier. Även mediarapporteringen bygger på återgivandet av just människoräkning:

Ett par hundra personer samlades på torget på lördag eftermiddag för att visa sitt missnöje mot Carl Bildt.

Kan man tänka sig andra demonstrationssätt; andra sätt att politisera frågan? Det var ett tag sedan jag skrev om visualisering och mapping här. En gång i tiden buntade jag ihop visualiserandet av diverse information som en del av ”99-tänket”. Nu har väl nya medel för visualisering – inte minst av ”big data” – inte så mycket att göra med en övergång från ”motortänk” till ”datortänk”. (Där är abstraherandet av begrepp som hacking, deejayande, operativsystem, och katedral/basar viktigare.) Icke desto mindre finns det någonting som gör att nya visualiseringspraktiker faktiskt kan relateras till nya sätt att göra politik på; från att mobilisera människor, till att mobilisera även icke-människor i sina demonstrationer.

För att ta ett tidigt exempel: Hur ”hackade” Muhammad Yunus ekonomin? Jo, genom att demonstrera att fattiga människor utan säkerhet visst kan betala tillbaka små lån. Denna demonstration bygger på en mobilisering av låntagare, men även av mobilisering av en apparat av ekonomiska och juridiska entiteter. Den lyckosamma demonstrationen har sedan blivit mobil – och dessvärre muterat till vissa avarter av samma idé.

Återbekantade mig just med en artikel som påminde om denna tankegång. 2008 skrev David Stark och Verena Paravel i Theory, Culture & Society om ”PowerPoint in Public: Digital Technologies and the New Morphology of Demonstration”. (Vol 25, nr. 5) I denna diskuteras hur nya former av visualisering fått en allt viktigare politisk roll i en värld där vi blir allt sämre på att separera politik från tekno-vetenskaplig utveckling.

The entanglement of technical problems and political issues reshapes modes of demonstration. In an era when policy decisions involve complex technical questions, demonstrations are as likely to marshal charts, figures, models and simulations as to mobilize popular movements in the street. To be clear, people still go to demonstrations; but political demonstrations are not confined to the massing of bodies in public settings. […]

What does it mean to demonstrate? Precisely because political questions are also technical questions, it is not enough to put people in the street. To be effective, demonstrations must also be persuasive about technical matters. (31)

På olika ställen har jag beskrivit detta en övergång från ”kulturradikalism” till ”kvasiradikalism”: I Prometheus eller Narcissus? appliceras det på fenomen som The Pirate Bay och Dem Collective. Samtidigt är demonstrationsbegreppet ganska fiffigt när det vidgas till att innefatta mobiliserandet av även icke-människor. För, som sagt, även sådana demonstrationer kan ha rejäla politiska effekter. (”Politiska” i meningen att de öppnar upp en ”stängd” situation eller status quo.)

Vilka andra former av Bildt-relaterade demonstrationer kan göras? Well, ett enkelt exempel finns på denna sajt, som jag redan tipsat om: En frame-baserad lösning som demonstrerar diskrepansen mellan utländsk och svensk wikipedia-konsensus. Samtidigt kan man tänka sig mer raffinerade demonstrationer, där flera icke-mänskliga entiteter dras in i demonstrationen. (Om jag hade några egna idéer för hur sådana skulle kunna se ut hade jag sökt realisera dem.) Vissa skulle nog hävda att Perssons och Schibbyes öde i sig är en obehaglig demonstration av det problematiska med de svängdörrar som uppenbarligen finns mellan olje- och krigsindustri, å ena sidan, och viktiga politiska ämbeten, å den andra.

Detta resonemang kring ett mer generiskt, icke-antropocentriskt demonstrationsbegrepp leder oss också bort från den tröttsamma tankegången kring att samtida teknologier främst medfört att man nu kan demonstrera ”online”, genom retweets och gilla-klick. Jag har inget problem med re-tweetandet – visst spelar det roll; det bör inte kontrasteras mot ”riktigt demonstrerande” ute på ”riktiga” torg. Nej, det tröttsamma är att nämnda tankegång faktiskt behåller samma gamla idéer kring demonstrationer såsom mobiliserandet av människor. Detta är olyckligt; politiken finns ju på så många andra ställen.