Igår var det ”lära känna varandras forskning”-dag med Gothenburg Research Institute på Jonsereds Herrgård. (För er som rest tåg Sthlm – GBG; gården ligger precis vid det där stora hopptornet man ser vid en av de sjöar man ser precis i närheten av GBG.) Hur som helst – Dennis Töllborg var som vanligt mycket sevärd.

Inte minst upprepade Töllborg sin plädering för att vi forskare bör göra sociogram för att åskådliggöra maktstrukturer: Sverige är en ”feodal demokrati”, där olika maktpositioner uppnås genom sociala nätverk. Detta behöver, menar Töllborg, inte betyda att de som faktiskt hamnar i maktpositioner genom kontakter är dåliga på det de gör. (Se exempelvis fallet Pehr G Gyllenhammar.)

Problemet är dock att vi i Sverige har byggt våra juriska system – och, menar jag, även andra ekonomiska och samhällspolitiska system – på en stark tilltro till objektiv expertis. Och eftersom utnämningen av exempelvis domare har att göra med objektiv expertis, och därför är opolitisk, behöver den inte vara transparent och ifrågasättbar. Detta möjliggör vi kan fortsätta bygga maktstrukturer genom informella kontakter, samtididigt som vi låtsas att utnämningen sker genom meritokrati.

Hur yttrar sig denna expert-tilltro inom juridiken? Jo, en domare antas vara en expert som står nära den objektiva (i Naturen funna) Lagen. Med andra ord liknar domarrollen den roll som en forskare (enligt det moderna forskaridealet) intar. Som sådan kan domaren inlemmas i den apparat (exempelvis hovrätten) som ”finner att xxx är skyldig till” någonting regelvidrigt.

Detta gör att domarens roll, som trots allt innebär att döma utifrån sin egen subjektiva bild av fallet, försvinner i hovrättsapparatens maskineri. Domaren kan inte hållas ansvarig för den slutsats som apparaten fann. (Jag antar att DeleuzoGuattarianer skulle säga att hovrätten är en ”molär” struktur, där en transcendent essens pådyvlas utifrån, och att de molekylära beståndsdelarna inte längre blir urskiljbara.)

I USA, däremot, erkänner det juridiska systemet att en domare är en människa som inte kan vara helt fri från subjektivitet. Man erkänner att en domare inte kan vara någon slags medlare mellan vanliga människor (med subjektiva uppfattningar, vilka bygger på politiska och kulturella faktorer) och Lagen. Därför är amerikanska domartillsättningar en öppen politisk process, där olika kandidater nagelfars i både media och lagstiftande församling.

Detta, om jag förstått det rätt, beror delvis på att amrisarna har haft en tradition av tänkare som kritiserat just synen på juridisk lag som Naturlag. Som vanligt är det de sköna pragmatisterna (Dewey, James, Pierce et.al.) som visade vägen. I detta fallet var det Oliver Wendell Holmes som förespråkade denna syn på juridiken. (Se Louis Menands The Metaphysical Club, en kollektiv biografi av nämnda pragmatister.)

På samma sätt har vi i Sverige haft en stark intellektuell tradition av att tro på vetenskapens/expertisens roll som objektiv domare. Töllborg pratade om den svenska traditionen av ”legal realism” som gjort att vi fastnat i detta rättssystem. Intressant nog är Norges rättssystem annorlunda.

Även här finns en intressant parallell mellan domarens roll och ingenjörens roll i det svenska samhället. Filmen Psalmer från Köket visar just på hur sjukt positivistiska och socialingenjörsmässiga vi svenskar var under de gyllene åren efter kriget – och hur denna vetenskapssjuka inte fanns hos de norrmän vi gjorde experiment på.

Nåväl, i väntan på en reform av dessa expertsystem kan vi i alla fall försöka följa Töllborgs råd om sociogramsritande. Som tur är har vi ju en del kompisar som är bra på sociala nätverksanalyser (inte minst bland Chalmersgänget, Linus Dahlander och Martin Wallin). På senare tid har jag därför lekt med programmet Pajek. Här är ett exempel på vad man kan komma fram till – nedan ser ni en visuell komplexitetsbild av maktstrukturerna kring Göteborgs kommunala bolag. Personer som sitter på flera poster finns i mitten av maktmolnet – kopplingar mellan människor innebär att de sitter på samma styrelse (ju fler gemensamma uppdrag, desto fetare linjer).

(Klicka för att titta närmare.)

PS. Två ytterligare skäl att uppskatta Töllborg:

1. Han påminner oss om att forskning faktiskt bör spela roll.
2. Han pratar gärna om hur konservativt Lund är, och hur bra och radikalt GBG är.