Folkpartiets program är otidsenligt. Det tilltalar inte väljare och det gör inte liberalismen rättvisa. Partiet har insett att dess existensberättigande ligger i rollen som bärare av liberalismens ideal. Men för att nå ut måste samtida liberaler tala mer om framtidsfrågor och mindre om fördelningspolitik.
Ursprungligen publicerad i GöteborgsPosten.
Den brittiske premiärministern Tony Blair sade i ett tal nyligen att framgång i politik är att omvända oppositionen. Försök förklara det för Lars Leijonborg. I en debattartikel i höstas gav han sin syn på de senaste årens partiansamling kring mitten och den tillhörande väljarflykten från folkpartiet: ”Våra idéer skördar framgångar, vårt parti gör det inte.”
Kommentatorer har sedermera undrat varför partiets ”framgång till döds” (för att låna Harry Scheins term) inte påkallat en revidering av dess program, inte minst beträffande ett eventuellt samarbete med socialdemokraterna. Hur kan liberalernas program omformuleras på ett sätt som tilltalar väljare, och i vilken mån nödvändiggör folkpartiets roll som ett liberalt idéparti en ställning som borgerligt?
Liberalismen måste anpassas
Den ursprungliga liberalismen var knappast en ”borgarideologi”. Självaste Adam Smith, nyliberalernas portalfigur, förkastade borgarnas girighet och ville med sin avregleringsdoktrin avskaffa de förmåner med vilka näringslivet exploaterade allmänheten. Marknadsavregleringen var således inget liberalt självändamål, utan en praktisk åtgärd avsedd att främja allmänhetens väl i ett merkantilismens England. Senare beskrev filosofen John Dewey liberalismen som ett tankesystem vars praktiska uttryck kontinuerligt måste anpassas till rådande ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Liberaler måste ständigt omvärdera sin politik så att den är relevant för samtiden.
Vi präglas av hotbilder
Under devisen ”Liberal politik i en ny tid” har så folkpartiet lanserat Du ska bestämma; ett manifest för individens egenmakt som utgör del av partiets valplattform. I närmast nyliberal anda framställer skriften frihet som oberoende från yttre krav, och individen som isolerad från samhället. Vidare slår Leijonborg fast att liberalerna skall vara ett modernismens parti som representerar framstegsoptimism. Denna position kan mycket riktigt spåras i partiets optimistiska och okritiska förhållningssätt till globaliserings- och miljöfrågorna.
Problemet med ett sådant ställningstagande är att den samtida verklighetssynen är mindre undantagslöst framstegsoptimistisk än den som präglade västvärlden för, säg, 50 år sedan.
Snarare är dagens samhälle präglat av hotbilder från miljömässiga, hälsorelaterade, ekonomiska och säkerhetspolitiska risker (såsom exempelvis växthuseffekten, galna ko-sjukan, finansiella kriser och terrordåd). Samhällsmedborgarna har blivit mer ”reflexiva” – medvetna om att framsteg inom industri, ekonomi och vetenskap även kan medföra negativa och oförutsedda bieffekter. Partipolitiken har hittills misslyckats med att tillmötesgå medborgarnas riskmedvetenhet, framförallt bland yngre väljare. I stället kanaliseras detta nya politiska engagemang i alternativa rörelser. Detta gäller inte minst Sverige, vars medborgare tillhör världens mest aktiva inom enfrågeorganisationer.
Vår tids nya politiska frågor handlar således om skapandet och fördelningen av nämnda risker, bortom den traditionella politikens fokus på skapandet och fördelningen av välfärd. En samtida liberalism måste därför utformas på en riskmedveten – reflexiv – basis. Den måste demokratisera de riskfrågor som nu ligger utanför medborgarnas inflytande.
I en värld där vi exponeras för gemensamma hot är det orealistiskt att, likt folkpartiet, se individen som separat från samhället. Individens frihet och makt är tvärtom beroende av dess engagemang i och inflytande över det allmänna. Egenmakt är betydelselös utan gemensamt medbestämmande.
Som exempel på vilken praktisk politik en reflexiv liberalism medför, kan de danska liberalerna – Det Radikale Venstre, socialdemokraternas samarbetsparti – framhållas.
Ett annat exempel är de brittiska liberalerna, the Liberal Democrats. Likt sitt svenska syskonparti har ”LibDems” på senare år fått sällskap på mitten, dels från ett New Labour som övergivit kollektivismen, dels från de konservativa som numera (när Thatcher av hälsoskäl försatts med munkavle) lanserar sig själva som ”de fattigas parti”.
Öka individens inflytande
LibDems har därför profilerat sig inom traditionella liberala hjärtefrågor (exempelvis jämställdhet och personliga friheter), samt riskfrågor såsom globalisering, miljö och vetenskapliga framsteg. Partiets förslag innefattar förändring av röstsystemen inom Bretton Woodstrion, vittgående grön skatteväxling, instiftandet av en paragraf för uthållig utveckling i Gatt, förenkling av klassificering och märkning av genmanipulerade grödor och så vidare. Det genomgående temat är fokuseringen på att öka individens medbestämmande över de kollektiva risker som denne utsätts för.
En liknande positionering, tillsammans med en uppluckring av nidbilden av liberalismen som en borgerlig ideologi, torde tjäna folkpartiet väl. Det skulle nå en ny, bredare väljarkår; de som appelleras av liberala värden men inte nödvändigtvis anser sig vara borgerliga, samt de som finner formandet av framtiden mer angeläget än skattesatsdiskussioner. Inte minst skulle partiet, genom att inte utesluta samarbeten åt vänster, kunna vinna praktiskt inflytande. Liberalernas nuvarande profil är politiskt poänglös så länge socialdemokraterna fortsätter att gränsla kollektivism och liberalism, och moderaterna inte återgår till konservatismen.
I väntan på en (föga sannolik) skingring av partiansamlingen kring mitten fortsätter folkpartiet att tappa väljare. Alternativet till fortsatt framgång till döds? Att skapa ett folkparti byggt på en reflexiv liberalism som både möjliggör verkliga politiska resultat och i god liberal tradition öppnar upp politiken för framtidens frågor.