Om folkpartiets uppgång kan förklaras med att borgerliga väljare gått från konservatism och nyliberalism mot socialliberalism borde partiet sträva efter ett samarbete med s, eventuellt stött av centern. Eller är det så att fp:s framgång beror på att de var de som slugast spelade integrationskortet? 

Ursprungligen publicerad i GöteborgsPosten. 

Innan valet ifrågasattes huruvida folkpartiet ens behövdes, klämda som de var mellan socialliberala Persson och en nyliberal borgerlighet. Leijonborg klagade att ”våra idéer skördar framgångar, vårt parti gör det inte”. Som bekant upplöstes denna paradox under valrörelsen. Leijonborgs bekymmer består nu snarare i att handskas ansvarsfullt och trovärdigt med de idéer som skördat partiets framgångar.

Vilka idéer var det som attraherade väljarna? Folkpartiets väljartillströmning kan delvis tolkas ur det faktum att merparten av dess nya anhängare tidigare var moderater. De borgerliga väljarnas sympatier har således förskjutits från konservatism och nyliberalism mot den socialliberalism (bättre skolor och vård) som partiet självt säger sig ha vunnit röster på.

Om så är fallet borde rimligtvis Leijonborg sträva efter att driva igenom detta program tillsammans med socialdemokraterna, eventuellt stödd av centern. Den alternativa tolkningen är att uppgången följer av den skärpning i tonen som det nya integrationsprogrammet inneburit. En sådan förklaring ligger väl i linje med utvecklingen i övriga Europa, där val efter val avgjorts över vilket parti som slugast spelat integrationskortet.

Oro skärper invandrarpolitiken

Tony Blairs valstrateg Philip Gould, såväl som sociologen Zygmunt Bauman, har härlett européernas mottaglighet för en skärpt invandrarpolitik från den upplevda oro som globaliseringen givit upphov till. Medborgarna känner osäkerhet inför välfärden, arbetstillfällena, världspolitiken och sin personliga trygghet.

De senaste åren har det blivit legitimt att koppla denna osäkerhet till invandringen. Stora delar av väljarkåren känner sig svikna av den verklighetsfrånvända liberala elit som inte ser – eller inte vill se – de problem som upplevs springa ur mångkulturalismen. Enligt Gould måste de etablerade politikerna bemöta dessa stämningar för att inte mista makten till extremhögern.

Ökade krav inom integrationspolitiken har således blivit legio, delvis i form av indragningar av sociala förmåner. Främst har dock ”inskolningen” i det nya landets kultur framhållits – en ansats som inte minst stötts av Europas högerliberaler (venstre i Danmark, VVD i Nederländerna, FDP i Tyskland). Detsamma gäller inte minst brittiska Labour, som i våras presenterade ett integrationsprogram som kan ses som en mer långtgående förlaga till folkpartiets dito. Vidare har Blair vunnit popularitet genom att hylla den brittiska toleransen, och således lyckats sammansmälta liberalism och patriotism.

Sett i detta ljus ligger folkpartiets nya integrationspolitik väl i linje med en europeisk trend – framhållandet av de kulturellt betingade värden som anses ligga till grund för det liberala samhället. Den rådande ”naivt” pluralistiska visionen anses missvisande, då den varken tar hänsyn till ökad social utslagning eller problematiken kring hedersmord och kvinnlig könsstympning. Kravlöshet hjälper inte nya svenskar att integreras, och intolerans bör inte tolereras. Därför måste språktest införas, och pluralism ersättas med absoluta värden.

Risk att ”svenskheten” blir norm

Sveriges vänster, tillsammans med Europas vänsterliberaler (radikale venstre i Danmark, D66 i Nederländerna, liberal democrats i Storbritannien) har med rätta höjt ett varnande finger inför nämnda utveckling. Risken är överhängande att ”svenskhet” (vad det nu innebär) upphöjs till en norm, från vilken invandrare alltid kommer att avvika.

Folkpartiet var i sitt integrationspolitiska program noga med att påpeka att den svenska normen inte nödvändigtvis är bättre än övriga kulturers normer. Dessvärre kom detta inte fram i valdebatten, vilket troligtvis beror på att det låg i samtliga parters intresse att inte diskutera denna punkt. Vänstern och media kunde utpeka folkpartiet som främlingsfientligt, medan liberalerna höll tyst: Att ifrågasätta den svenska förträffligheten är ingenting man vinner röster på.

Folkpartiet måste därför nu förklara hur deras nya integrationsansats inte skall utmynna i intolerans. För att vara trovärdiga i sin ”post-pluralistiska” liberalism måste man visa att de gemensamma värden som skall ligga till grund för ett tolerant och fritt Sverige inte måste vara traditionellt ”svenska”. Vidare måste man framhålla att medan rättigheten att tillhöra en viss etnicitet är viktig, är rättigheten att vara mer än bara sin etnicitet ännu viktigare. Partiet måste lyfta fram en politik som motverkar att individer bedöms i relation till en vit, kristen, manlig, ”svensk” norm. Slutligen bör man beakta huruvida de krav man ställt i valrörelsen i sig underbygger denna norm.

Sannolikt är folkpartiets framgång resultatet av ökat stöd för både socialliberalism och den nya immigrationspolitiken. Det är nu upp till partiet att ansvarsfullt förvalta det förtroende som väljarna givit dem – dels genom att ompröva sin roll som strikt borgerligt, dels genom att inte låta kravens politik urarta i cementerandet av klyftan mellan ”svenskar” och ”icke-svenskar”.