Äntligen har vi London lovers fått se den urbana ikonen Battersea Power Station på nära håll. Saken blir inte sämre av den utomordentligt viktiga utställningen China Power Station Part 1.

När man rullar in med tåg till Waterloo Station är Battersea Power Station det landmärke man först ser. Inför den stundande ombyggnaden av den nedlagda kraftstationen (området skall bli ett nytt nav i London) har Serpentine Gallery varit snälla och satt samman en utställning som visar upp ”den nya generationen” av konstnärer från Kina. 

Det i mitt tycke mest intressanta materialet presenteras av Cao Fei, en ung videokonstnär som på ett snyggt sätt tecknar det mångbottnade i Kinas utveckling.

I början av utställningen anordnade hon en manifestation, Morecambe Bay Declaration, i hågkomst av de kinesiska migrerande arbetare som drunknade på stället med samma namn. Deklarationen inleds med följande ord:

In Britain today, from food processing to manufacturing, we can”™t do without cheap labour, legal or NOT!
We”™re everywhere, from fishing to textiles, construction, hotels, restaurants and electronics.
We”™re an invisible force behind the economy, contributing 6.8% to the GDP every year.
We make up the labour market gaps, yet without any rights.
We”™re among the most vulnerable, foregoing our employment and human rights.
All we want is a BETTER LIFE.

I utställningen porträtterar Cao Fei även kinesiska arbetare i Siemens Osram-fabrik i Guangdong. Detta projekt är en del av Siemens konstprogram – och sannolikt även som del i företagets arbete att försäkra oss om att de inte exploaterar kinesiska arbetare.

Nu är det dock inte västföretagens egna, välkontrollerade fabriker som är det främsta problemet för kinesiska arbetare. Journalisten Isabel Hilton skrev för drygt ett år sedan i Granta om det problematiska västföretagens försök att inspektera de kinesiska underleverantörernas fabriker. En företrädare från ett amerikanskt sneakerföretag, som tappat tron på sitt jobb som inspektör, säger ”off the record” att framväxten av fria fackföreningar är det enda som kan motverka exploateringen av kinesiska arbetare.

Därför är det så tragiskt att företagsledarna i väst inte ser det som ”sin roll” att bry sig om politiken eller statsskicket i Kina. I våras sände TV8 flitigt från World Economic Forum i Davos. Peter Wolodarski var utmärkt, ställde envist frågor till svenska företagsledare om mänskliga rättigheter i Kina. Jag minns exempelvis hur Jacob Wallenberg inte tyckte att det var näringslivets roll att kämpa för mänskliga rättigheter. Alla intervjuade företagsledare gjorde bedömningen att deras bidrag till ekonomisk aktivitet kommer att påskynda politiska reformer.

Detta är en naiv inställning till Kinas utveckling. Som Hilton skriver,

instead of ushering in political change and an evolution to democracy, China’s economic growth has allowed the Communist Party to buy itself some more years of absolute power. China’s capitalism is developing in an environment beset by rampant corruption and law-breaking, in a state that remains obsessively secretive.

Dessvärre är näringslivstopparna inte ensamma i sitt indirekta stöd till kommunistpartiet, och dess brott mot mänskliga rättigheter. Vi är alla insyltade i detta naiva förhållningssätt till Kinas utveckling. Jag är ju själv en av alla de göteborgare som ofrivilligt betalat för Ostindiefararen Götheborgs färd till just Guangdong-distriktet.

Historien kommer att visa huruvida vårt stöd till diktaturen går att rättfärdiga. Kanske har Hilton fel på lång sikt; kanske kommer våra handelsrelationer i förlängningen att påskynda demokratiseringsprocessen. Problemet är att vi då inte vet hur många brott mot kinesernas mänskliga rättigheter som begåtts i väntan på att företagsledarnas teori skall besannas.

Det är dock intressant att jämföra med vår handel med Tyskland under 30-talet. I efterhand verkar det konstigt att vi stödde upprustningen av Hitlers diktatur. Om tio år, hur kommer vi se på vår handel med Kina?