Synen på hur välfärden ska organiseras är en politisk vattendelare. Vissa debattörer vill behålla social rättvisa genom offentliga myndigheter, andra vill främja effektivitet genom privat näringsverksamhet. Men båda sidor lutar sig mot samma antaganden om välfärdsskapandets spelregler. Det är just de här antagandena som måste omprövas om vi vill fördjupa välfärden i Sverige. Kapitel ur Global Utmanings välfärdsrapport ”Digital välfärd”.

Det som främst binder samman offentlig-sektorskramare och privatiseringsivrare är tanken att samhället består av tre byggklossar, var och en med separata funktioner. Den första byggklossen är det moderna, vinstutdelande aktiebolaget med begränsat ägaransvar. Den anses vara överlägsen på att attrahera kapital, och att sedan producera varor och tjänster på ett effektivt vis.Det som främst binder samman offentlig-sektorskramare och privatiseringsivrare är tanken att samhället består av tre byggklossar, var och en med separata funktioner. Den första byggklossen är det moderna, vinstutdelande aktiebolaget med begränsat ägaransvar. Den anses vara överlägsen på att attrahera kapital, och att sedan producera varor och tjänster på ett effektivt vis.Den andra byggklossen är den offentliga myndigheten. Den kanske inte är lika effektiv producent som företaget, men i stället möjliggör den politisk styrning och medinflytande från medborgarna. Denna form har därför traditionellt använts för produktion av de tjänster som anses ha någon form av allmänintresse. Samtidigt har det blivit vanligare att även dessa tjänster produceras av företag, dock statsägda sådana. Det offentligas roll har alltså alltmer blivit att reglera och omfördela det värdeskapande som utförs av företagen.

Den tredje byggklossen, föreningen, anses inte vara delaktig i produktionen av varor och tjänster, och inte heller en del av den politiska regleringen av samhället. Däremot anses föreningar (och andra civilsamhällesorganisationer) vara bra på att sysselsätta medborgarna på deras fritid – vare sig detta gäller idrott, politik eller stickning. Kort sagt, företagen producerar, myndigheterna reglerar och omfördelar, och föreningslivet engagerar.

Denna strikta funktionsuppdelning av det samhällsekonomiska maskineriet leder till att välfärdspolitiken inte kan bli någonting annat än en diskussion om förstatligande eller privatisering. Samtidigt finns det tecken på denna funktionsuppdelning håller på att lösas upp. Exempelvis ser vi hur nya organisationsformer – nya byggklossar – växer fram. Ett exempel på detta är framväxten av sociala företag.

Det sociala företaget som modell

Sociala företag är organisationer som drivs utifrån sociala mål (exempelvis skapandet av rättvisa och effektiva offentliga tjänster, eller minskning av social utslagning), med hjälp av kommersiella verksamhetsprinciper och demokratiska styrsätt.

Alltså kombinerar sociala företag aspekter från var och en av de tre nämnda byggklossarna. De är företag, eftersom de lever på att sälja varor och tjänster, och alltså inte är beroende av offentliga bidrag. Dessutom är de, precis som traditionella företag, bra på att decentralisera beslutsfattandet och effektivisera sin verksamhet. Samtidigt har sociala företag lånat den offentliga sektorns strävan att låta allmänintresset – och inte vinstutdelningen till aktieägare – vara verksamhetens främsta mål. Alltså är sociala företag oftast icke-vinstutdelande: Företagets vinster återinvesteras kontinuerligt i verksamheten, för att förbättra uppfyllelsen av organisationens sociala mål. Slutligen lånar sociala företag från föreningslivets förmåga att låta flera intressenter delta i styrningen av organisationen, och på så vis skapa demokratiskt medinflytande och engagemang kring verksamheten.

Detta kapitel kommer att utforska tre områden där denna organisationsform kan förnya välfärdsskapandet – genom att skapa effektiva och rättvisa välfärdstjänster, genom att ge fungerande strukturer för statliga bolag, och genom att minska social utslagning.

En tredje era för välfärdsskapande: Exemplet vården

I den brittiska politiska debatten har behovet av nya former för välfärdens organisering diskuterats i ett tiotal år. Denna diskussion är resultatet av de slutsatser som kunnat dras efter den privatiseringsvåg som sattes igång av Margaret Thatcher under 1980-talet. I vissa fall – exempelvis när det gäller tågtrafik och vattenförsörjning – ledde privatiseringen till situationer där det privata vinstintresset trängde ut allmänintresset.

Missnöjet med privatiseringsprogrammen handlar dock främst om att privatiseringen inte uppnådde de utlovade målen. Poängen med att omvandla statliga myndigheter till privatägda vinstutdelande aktiebolag var att främja effektivitet och innovationskraft. Detta skulle uppnås genom att chefer och anställda skulle bli fria från politikers detaljstyrning. Dessvärre missbrukade de privata företagen de löst formulerade privatiseringskontrakten för att öka sin vinst. Detta ledde till att politiker tvingades skriva längre och mer ingående kontrakt med de privata bolagen, och att den utlovade förbättringen av effektivitet och innovationskraft uteblev.

Därför anses den sociala företagsmodellen representera en tredje era för välfärdsskapande. Genom att organisera välfärden i företagsform, fristående från det offentliga skapas tillräcklig handlingsfrihet för de aktörer som kan verksamheten ifråga (exempelvis läkare och sjuksköterskor på ett sjukhus). Detta ökar möjligheten att effektivisera och förbättra verksamheten. Samtidigt minskar arbetsbelastningen och stressen för dessa anställda.

Organisationens icke-vinstutdelande status står som garant för att företaget inte missbrukar åtagandet gentemot det offentliga. Företagets intresse är bättre i linje med allmänintresset, vilket minskar behovet av politisk detaljstyrning. Dessutom medger denna organisationsform en fördjupad demokrati: Styrelsen består inte enbart av aktieägare, utan nya intressenter kan ta del av styrningen och översikten av verksamheten. Ett exempel på detta är Storbritanniens nya ”foundation hospitals”, där närboende tillåts sitta med i styrelsen av deras sjukhus.

I Sverige har de senaste årens debatt om den så kallade ”stopplagen” tyvärr präglats av missförstånd och konservatism kring alternativa ekonomiska former. Dessutom har fokus hamnat på tre privatsjukhus framtid – inte på vårdtagarnas framtid. Den utmaning som väntar oss handlar om att förbättra vårdapparaten som helhet, inte minst genom att öka sjuksköterskors och läkares medinflytande. Den sociala företagsmodellen kan göra just detta – oavsett om det kommer till uttryck i etablerade strukturer, eller i form av nystartade, lokala vårdenheter.

Förtroendeskapande för statliga bolag

Under de senaste åren har det pågått en diskussion om de statliga bolagen – de har exempelvis kritiserats för bristande samhällsansvar, oklar och odokumenterad styrning, samt bristande insyn. Detta missnöje reflekteras i svenskarnas tillit till de statliga bolagen: Under 2004 låg företag som Vattenfall, Systembolaget och SJ i botten på den lista som mäter hur mycket de litar på svenska företag. De svenska statliga bolagen genomgår alltså en legitimitetskris, eftersom deras ägare – medborgarna – inte längre tror att de tjänar deras intressen.

Den brittiska diskussionen kring välfärdens organisationsformer har delvis handlat om just allmänhetens bristande tilltro till det offentliga. Samhällsvetaren Anthony Giddens menar exempelvis att 1900-talets välfärdsbygge alltmer frikopplats från medborgarnas deltagande. För att de offentliga institutionernas legitimitet skall säkras måste de öppnas upp för medborgarna – ”ingen auktoritet utan demokrati”, som han uttrycker det.

En reform av de statliga bolagen skulle först och främst kräva att regeringen definierar vilka offentliga syften företaget bör tjäna. Utifrån dessa syftesbeskrivningar kan företaget sedan fastställa mätbara mål för hur väl man lever upp till allmänintresset. Genom löpande publicering av dessa mätetal förbättras medborgarnas insyn i företaget – vilket är viktigt eftersom bolagen inte omfattas av offentlighetsprincipen. Ett ytterligare sätt att säkra tilliten till att företaget drivs i allmänhetens intresse är att göra företaget icke-vinstutdelande.

En mer långtgående reform av de statliga bolagen skulle även kunna innebära att ett flertal samhällsintressenter tillåts bli medlemmar i styrelsen. I brittiska Network Rail måste 50%-75% av styrelsemedlemmarna utgöras av representanter från allmänheten – exempelvis passagerargrupper, fackförbund och miljöorganisationer. De resterande styrelsemedlemmarna utgörs av representanter från långivare och regleringsinstanser. På detta sätt decentraliseras makten över företaget – från regeringen, till en bredare sammansatt offentlighet.

Företagande som ett sätt att minska social utslagning

Än så länge har denna text diskuterat välfärd i en snäv bemärkelse – hur produktionen av offentliga tjänster skall organiseras. Samtidigt är det sociala företagandet kanske mest intressant om man vidgar välfärdsbegreppet något. Som nämnts på andra ställen i denna rapport ser vi idag nya ”outsiders” i välfärdssamhället.

Den moderna välfärdsstaten växte fram för ungefär hundra år sedan, med syftet att minska fabriksarbetarnas utsatthet. Välfärdsstatens främsta roll blev att omfördela de värden som industriproduktionen skapade, från fabriksägarna till arbetarna. Välfärdsstatens andra roll var att överse relationen mellan arbetare och arbetsgivare. I Sverige utvecklades ett långtgående samarbete mellan stat, fackförbund och näringsliv.

Dagens samhällsvetare talar alltmer om andra former av utsatthet än den som drabbade industrisamhällets arbetare. Istället talar man om ”social utslagning” – att vissa medborgare faller utanför samhällets sociala, ekonomiska, kulturella eller demokratiska processer. Sådan social utslagning kan ha flera orsaker – man kanske bor i ”fel” bostadsområde, har ”fel” hudfärg eller efternamn, eller har en bakgrund i missbruk eller kriminalitet. Problemet är att denna form av utslagning inte nödvändigtvis avhjälps av välfärdsåtgärder som utformats för industrisamhällets fabriksarbetare.

På senare år har det blivit vanligare att försöka minska denna sociala utslagning genom företagande. Ett exempel är gatutidningarna Situation Stockholm och Faktum, som skapar en stabilare tillvaro för hemlösa. Ett annat är Vägen Ut-företagen i Göteborg, som skapar arbets- och utbildningstillfällen för medborgare som just lämnat kriminalvården. Ett tredje är kooperativet Basta, som skapar möjligheter för människor att komma ur sitt drogberoende.

Dessa verksamheter organiseras enligt det sociala företagets principer – socialt syfte, som uppnås genom kommersiella verksamhetsprinciper (handel med varor och tjänster) och demokratiska styrformer. Frågan är bara hur vi kan få dessa företag att bli fler? Som det ser ut nu saknas det en fungerande infrastruktur för dem.

Exempelvis finns det i Sverige en brist på finansierings- och rådgivningsmöjligheter för dessa sociala företag. I länder som Storbritannien och USA är dessa banker så många att de kan sägas utgöra en egen sektor. Ett sätt att skapa en liknande sektor i Sverige är att skapa en nationell kreditgarantiförening för långivare till sociala företag. Framväxten av sociala entreprenörer kräver även ett ökat erkännande i omgivande samhälle: Media, arbetsförmedlingar och universitet måste bli bättre på att belysa det sociala företagandet.

För att summera upp: Den modell som det sociala företagandet står för kan förnya flera aspekter av den svenska välfärden. Den kan öka effektiviteten inom vård, skola och omsorg och ändå behålla allmänintresset, den kan återskapa legitimiteten för statliga bolag, och den kan hjälpa oss att göra något åt nya former av utanförskap. Nu saknas det bara politiker som vågar stiga ur deras invanda hållningar kring begreppet välfärd – och skapa någonting nytt.