Utifrån tips från Johan, en liten utläggning om performativa statsvetare vid Stockholms Universitet.
DN skriver idag om turerna kring bordsplaceringen under kvällens debatt i SVTs Agenda – (s) och (v) vill ju inte sitta bredvid (sd). För att reda ut hur det här med politik fungerar så har DN, precis som riksmedia brukar göra, kallat in statsvetenskapen. Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms Universitet uttalar sig enligt följande: Professor Sverker Gustavsson slår fast att (s) och (v) inte kunde agerat på något annat vis:
Det var det enda de kunde göra. Det hade varit förödande för dem att bli förknippade med Sverigedemokraterna på det sättet.
Dr Jenny Madestam hävdar:
Att inte kunna sitta vid samma bord som vissa kan ses som konstigt […] Det är inte ett smart beteende. Det blir pinsamt när de bryr sig mer om var i rummet de sitter än om frågorna de ska debattera […] Nu kan det uppfattas som barnsligt och som en mellanstadiementalitet att inte kunna sitta bredvid vissa personer.
Konstigt nog är det rätt ofta som statsvetare producerar denna typ av uttalanden. Som jag svarade till Johan; det är som om statsvetenskapen skulle kunna definieras som den vetenskapliga disciplin där forskaren, medelst intuition, utreder den generiska väljarens syn på en viss dagsfråga.
Detta är ju lite olyckligt: Statsvetenskap är ju ett fantastiskt ämne! Statsvetare gör ju en massa intressanta studier – av den monstruösa apparat som medierar våra politiska drömmar och ambitioner, av ”staten som lifsform” etc. Det är dock sällan detta ärorika uppdrag kommer till uttryck i media: Alltför ofta kallas statsvetaren in som någon slags väljarpsykolog.
Artikeln ifråga är dessvärre ännu mer problematisk: Här intar statsvetaren/väljarpsykologen inte ens rollen som undersökare av vad som händer i andras huvud, utan agerar snarare enväldig domare kring vad folk borde tänka. Eller, för att använda andra ord, här är samhällsvetenskapen mer performativ än deskriptiv.
Ingen av de båda forskarna har ju, utifrån vad man kan se i artikeln, intervjuat eller enkäterat någon av de generiska väljare eller övriga aktörer apropå SVTs debatt. Icke desto mindre talar man för dessa aktörer. Företrädarna för den statsvetenskapliga forskningen säger ju saker som ”det hade varit förödande att bli förknippade”, ”som vissa kan se som konstigt”, ”det blir pinsamt”, och ”nu kan det uppfattas som”. Det är alltså detta anspråk på att tala för massorna som innebär att man slår fast vad som borde tänkas; vad som borde vara brukligt i dagspolitiken.
Genom hänvisningen till att ”folket därute tänker såhär”, eller ”den allmänna opinionen är att…”, så kan alltså den performativa statsvetenskapen etablera nya praktiker och tankesätt i relation till partiväsende och dagspolitik. Se där, ett tips på avhandlingstema: På vilket sätt bidrar denna forskar-samhälle-relation till att etablera hur politik verkligen görs?
Vi vill gärna tro att det finns lagar kring hur tjuv- och rackarspelen i dagspolitiken – att vi exempelvis kan läsa Machiavelli för att finna ”eviga sanningar” som alltid kommer till ytan i olika maktspel. Samtidigt skall vi ju – som ChrisK påpekade över en öl igår, med hänvisning till Latour – alltid undersöka fenomen utifrån deras ”aktualitet”: Låt oss undvika tanken på att ”någonting annat” ligger bakom och verkar, låt oss studera här och nu.* Om vi verkligen tror på denna ”irreduktionism”, så kan vi konstatera att det är:
- omöjligt att en statsvetare i förväg kan veta vad den generiske väljaren ”därute” kan tänkas tycka om kvällens debatt.
- fullt möjligt, kanske till och med sannolikt, att den väljare som läser DN kommer att påverkas av vad statsvetarna vid SU dömer i frågan.
Nu är detta inte bara statsvetarnas fel – journalistiken verkar ju ha ett begär till den dömande statsvetenskapen. Vad skall man göra när en uppringande journalist ha ett pratminus kring frågan huruvida partiernas agerande är ”barnsligt eller det enda rätta”? (Eller handlar artikeln om huruvida folket därute tycker att partiernas agerande är barnsligt – det hela är så nebulöst.)
Försöker minnas om jag själv avtvingats svar på liknande frågor… Ja, det har jag kanske. Ämnar dock KBTa bort beredvilligheten att falla i denna fälla. Från och med nu skall jag ge mig själv ett russin då jag faktiskt vågar svara ”jaaa, du, jag har faktiskt ingen aning… det är svårt för mig att uttala mig om som rör sig i x huvud.”.
—–
Uppdatering, söndag eftermiddag: De som köper ovanstående resonemang köper även samma resonemang applicerat på hur vissa sociologer var lite väl snabba med att förklara vad Londonkravallerna ”handlade om”.
—–
* : Samma tanke finns för övrigt hos Garfinkel, som för länge sedan bad oss att studera haecciteter, ”just-thisness”, och inte eventuella bakomliggande arketyper. Vad är det som händer ”just here, just now, with just what is at hand, with just who is here”? Se
Garfinkel, H. (2002) ”The central claims of ethnomethodology: Working out Durkheim’s aphorism”, in A.W. Rawls (ed.) Ethnomethodology’s Program: Working out Durkheim’s aphorism. Lanham, MD: Rowman & Littlefield.
Hmmm…. en hypotes:
Idéhistoriskt kan man indela Sverige i östkustens moralfilosofi och västkustens empirism.
Närheten till Lagen och ”imperie”-administrationen har fått Stockholm/Uppsala att inom filosofins områden (varav metropolstatsvetenskapen är en underkategori) i huvudsak syssla med normativa och preskriptiva undersökningar. Allt enligt den typiska moderna konstitutionen: ”Vi styr, vi säger hur det ska vara”.
Västkusten har däremot handeln, underhållningen och industrialismen för handen. Som omkopplare av i huvudsak icke-preskriptiva flöden (vind, kapital, makt) har statsvetenskapen här präglats av en stark empirism. Istället för svag moralfilosofi har detta lett till the magic formula: ontopolitik. Avsaknaden av den symboliska centralmakten har skapat ett annat vetande.
I praktiken, även om det inte är glasklart, så leder detta till två sätt att hantera ”opinionen”. I Stockholm bygger man preskriptiv expertis i de medierade centralorganen. I Göteborg gör man en survey, skriver en rapport, och kanske långt senare så sipprar resultaten fram som matters of facts. Dessa ontopolitiska fakta är ju för den sakens skull inte neutrala, utan är samtidigt matters of concern.
Och en till kommentar:
Detta är givetvis sant. Det närmsta man kommer i empirisk väg hittar man dock inte inom forskningen, utan hos opinionsföretagen. Låt oss exempelvis dra oss till minnes valet 1985 när SIFO gjorde telefonintervjuer efter partiledardebatten bara en vecka innan valet, och förutspådde en borgerlig seger. Tyvärr hade de fel den gången.
En tredje reflektion (snart spammar jag :D):
Att förutspå en opinion är traditionellt sett ganska svårt och man riskerar lätt att sabba sitt rykte och reduceras till en ”tyckare”.
Finns det då en annan väg att gå, rent metodologiskt? Kanske. Den panspektriska vägen, främst utvecklad under de senare åren av Google, har som mål att förutsäga ett beteende. Dock har den ju dividen som ontologisk utgångspunkt: ”Hur kan mönstret som den där datamängden användas för att förutsäga ett köpbeteende hos ett kreditkort”. Alltså, för Google spelar inte individen någon roll, vad denne tycker eller tänker är mindre intressant.
På så sätt skulle inte heller smittontologin egentligen kunna användas för att mäta opinioner. Opinion är en entitet som förutsätter individ/massa, som förutsätter en territorialitet som är en helhet/container.
chrisk,
Innan jag kommenterar din intressanta hypotes vill jag klargöra en sak. Denna är säkerligen självklar för dig – du är ju väl införstådd med Latour et.al. – men icke desto mindre bör följande vara känt: Ovanstående post är inte så mycket en kritik av det faktum att utsagor från vetenskapens representanter matas tillbaka in i det objekt som de säger sig beskriva – det är ett sätt att aktualisera frågan om hur vi skall förstå hur kollektiv sätts samman, och hur politik görs.
Därmed till hypotesen: Jag är svag för denna typ av uppdelning, har så varit sedan jag läste DeLandas beskrivning av ”central place”-städer vs ”network”-städer. Det blir roligare att bo Göteborg om man köper in sig i hamn-/handelsstadsmytologin – så jag väljer att köpa din hypotes.
Låt oss först, om du ursäktar att jag gräver i gammal mossig teori, återkoppla til den Deleuziga/DeLandiska spekulationen: Huvudstaden Stockholm territorialiserar, standardiserar, homogeniserar allt det som sägs vara en del av staten Sverige; hamnstaden Göteborg är en ständig störning av denna territorialisering. Det flyter in båtar med främmande saker, sjömän och smittor; det flyter in pengar till ett borgerskap som kostar på sig att inte riktigt räta sig i ledet. (Göteborgarna envisas med att lyssna på Broder Daniel, trots att P3 slutat spela dem för länge sedan.)
Kort sagt: Stockholm jobbar Identität/Macht, Göteborg jobbar Kapital/Macht.
Jag undrar dock:
A: Finns det fler exempel på hur dessa störande inslag påverkat SOM-institutets verksamhet?
B: Hur kan vi beskriva detta i objektorienterade termer?
Om man får leka vulgärlacanianism (Ã la Zizek) så antar jag att Kapital/Identität/Macht motsvarar R/I/S. Stockholm jobbar alltså på axeln imaginär–symbolisk, Göteborg på axeln reell–imaginär. Det senare torde i detta vulgära schema vara mer ”deleuzianskt”. Vet inte vart detta är tänkt att leda. Sätter punkt.
Rent logiskt borde Skåne iaf inta den tredje positionen, den som jobbar Kapital/Identität. Fast det kanske inte längre är statsvetenskap om man utelämnar Macht.
Well, man ska vara försiktig med mina utsvävande hypoteser, även om de kanske är lockande. Sverige är ju ett ganska centraliserat land, och har ju egentligen raderat ut mycket av den gamla regionaliseringen (kanske för att införa en ny).
Hursomhelst, om de sociologiska storheterna är Kapital, Identität, Macht, så är indelningen Metropol=Identität/Macht och hamnstadens Kapital/Macht en korrekt distinktion.
Jämförelsen kan utsträckas till New York/Washington, Bonn/Hamburg, Kiev/Odessa, London/Manchester, även om varje fall måste förstås enskilt.
Objektorienterat kan man kanske se det som att om vi ser till ett flöde i hamnstade, exempelvis Volvo Hisingen, så ser vi hur till exempel Kina-Hisingen kan skapa en strid ström av kapital, som kommer undan identitetspolitiken till den grad att ingen knappt kritiserar Ostindiefararen eller mänskliga rättigheter. Kapitaltrycket undflyr identitetspolitiken.
Detta i kontrast till identität/macht-vektorn, som i sin symbolfixering kan göra en Toblerone-affär till nationell skandal.
Kort men kärnfullt, kort men kärnfullt, Rasmus! Detta tyder ju på att det finns en tredje ”abstrakt maskin” för städers tillblivelse; en som korresponderar mot axeln Kapital-Identität/det reella-det imagniära? Vilken stad är detta? Och vilken typ av statsvetenskap uppstår där?
Ojdå, det går fort nu.
Ja, skåna är den tredje positionen! Förhållandevis maktavskurna blir kapitalet identitetsproducerande. Tänk den skånska storbonden! När kapital och identitet sammanfaller, då skapas södern! Texas/Malmö/München. Private property!
(inser att analysen nu kanske blir aningen överdeterminerad :D)
Statsvetenskapligt leder detta till avsaknad av statsvetenskap i Skåne. (Lund räknas till axeln Uppsala-Stockholm).
”Unlike most other German universities the Munich School of Political Science has kept the traditional German Diplom and has not switched to the Bachelor and Master system according to the Bologna treaty.”
Identität!
chrisk: Bristspåret är intressant. På en sociala media-hemsida finns det en sida för ”Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet”. Vad finns det då där? Just det, ingenting. ”Ingen information har angetts”, och ingen gillar sidan.
Påståendet att det är ”omöjligt att en statsvetare i förväg kan veta vad den generiske väljaren “därute” kan tänkas tycka om kvällens debatt” förefaller mig märkligt. Snart sagt vem som helst torde kunna veta vad den generiske väljaren ”kan tänkas tycka” eftersom det finns på sin höjd tre-fyra alternativ i just det här sammanhanget, om denne individ överhuvud tänker något. Om en akademisk forskare inte är beredd att spekulera utifrån sin kunskapsbas utan bara kan uttala sig om sådant som man ”vet”, för statsvetare sådan kunskap som kan beläggas genom intervju- eller enkätstudier, vad ska vi då med akademiska forskare till? Då räcker det gott med utredare. Spekulationer är dessutom alltid mycket intressantare än kommentarer till sådant vi ”vet”.
Hej Kjell, och tack för din kommentar.
’Snart sagt vem som helst torde kunna veta vad den generiske väljaren “kan tänkas tycka” eftersom det finns på sin höjd tre-fyra alternativ i just det här sammanhanget, om denne individ överhuvud tänker något.’
Om jag förstår dig rätt här, så menar du att vem som helst skulle göra de spekulationer som återgivits i ovan nämnda artikel. I så fall är vi av samma hållning – varför låta just en statsvetare stå för denna spekulation? Varför inte en stavhoppare? Eller varför inte göra en såndär ”vi fem”-spalt?
Den statsvetenskapliga disciplinen har, som jag nämner ovan, en imponerade kunskapsmassa att dela med sig av. Statsvetare kan förklara hur väl eller dåligt demokratin fungerar, de kan komma med intressanta perspektiv på vad en stat är osv. Det är denna typ av kunskaper som statsvetare som förskansar sig över åren – och det är denna som de bör spekulera utifrån. Då kan det bli riktigt intressant. (Jag håller alltså med dig om att spekulationer är intressanta.)
Det tråkiga är ju bara att denna typ av kunskap och spekulationer inte ges särskilt mycket utrymme i exempelvis DN. Och när den väl ges utrymme skapar denna typ av kunskap sällan några större ringar på vattnet.
Jag vill alltså se att mer av denna statsvetenskap faktiskt får utrymme i den offentliga debatten. Som det ser ut nu är det ett alltför stort glapp mellan den diskussion som pågår mellan akademiker, och den allmänna diskussion vi ser i stormedier som exempelvis DN.
Så, för att förtydliga, jag tycker alltså att det finns en risk att statsvetenskapen (och samhällsvetenskapen generellt) inte tas på tillräckligt stort allvar. Vad skall vi med akademiska forskare till? Jo, vi skall
1. låta dem åtminstone försöka kommunicera ut det material som de publicerar i avhandlingar till journalartiklar till en bredare publik, och
2. inte reducera deras kunskap till något som förväntas vara användbar för frågor som passar bäst i en ”vi fem”-spalt.
Sedan finns ju den andra, mer vetenskapssociologiska aspekten av detta, som jag nämner i posten och i kommentar 4 – ”hur bidrar statsvetenskapen till att etablera hur politiska praktiker?” – men den behöver jag ju inte utveckla igen.
OK, bara en kort kommentar. Få discipliner är så väl representerade i medierna som statsvetenskapen (möjligen ekonomivetenskapen), och de uttalar sig om allt, högt och lågt, dvs såväl intrikata demokratifrågor med svensk eller internationell klangbotten som det som här uppmärksammats. I alla fall i radion. För det mesta är de kloka, men ofta är frågorna sådana att ”snart sagt vem som helst”, och definitivt representanter för andra akademiska discipliner, skulle kunnat svara på frågan lika bra, om än i det förra fallet med något mindre trovärdighet.
Jo, jag håller med dig – visst hörs och syns statsvetare i stormedia. Vi har nog bara olika uppfattning kring proportionen mellan statsvetare som tillåts diskutera sin forskning, och statsvetare som tillåts svara på det som jag ovan kallar ”vi fem”-frågor.
Jag ser ingen skillnad mellan statsvetare i Göteborg och stockholm vad gäller deras uttalanden i media (möjligen att Madestam är junior i förhållande till Göteborgs åsiktsmaskiner, men det är snarare en skillnad i kvalité, inte av typ av roll).
Göteborg är allt annat än empirinära, objektiva, osv i sina uttalanden. De är minst lika performativa som statsvetarna i Stockholm. kanske är de bättre på att luras? hur klarar de av att reproducera bilden av sig själva som empiridrivna stata-maskiner som förmedlar den objektiva saningen om den politiska verkligheten när sanningen är att de är mediala propagandamaskiner.
Se på Bo Rothstein, hans empiri brukar handla om anedokdoter (ofta självupplevda trivialiteter) som han lanserar som om det rörde sig om omfattande kvantitativ data. hans bevekelsegrunder för medieutspel förefaller ofta vara irritation, personliga vendettor, egen vinning, visa sin egen förträfflighet …
Se på Ulf Bjereld, en propagandamaskin i socialdemokratins tjänst, som blandar analyser med rent önsketänkande och performativa uttalanden som syfter till att gynna socialdemokratin snarare än att kommunicera vetenskapliga sanningen.
Ja, skämt åsido (kommentarstråden ovan drog off on a tangent) – det performativa är såklart inte något vi endast finner på Stockholms Universitet. (Göteborgsandan fick mig att endast fokusera på SU i bloggposten.)
Pingback: 99, our 68 » Graeber om konserverande opinionsuttydare