Lite tankar om nedläggningen av produktionen i Uddevalla, och ett seminarietips.

För några veckor sedan invigdes Göteborgs Internationella Konstbiennal, som denna gång fått namnet ”Pandemonium: Art in a time of creativity fever”. Titeln inrymmer en viss spänning: Å ena sidan betror vi konsten med en skapandekraft som kan rubba den givna ordningen. Å andra sidan lever vi i en tid då ekonomin alltmer drivs just av kreativa impulser – skapandet av nya produkter, nya levnadsvanor, nya konsumtionsbegär. Därav revolutionärens dilemma, enligt Zizek: Hur revolutionera ett system som bygger på konstant självrevolution? (Dessa teman tas som bekant upp i Prometheus eller Narcissus?)

Efter invigningshelgen recenserades biennalupplägget i P1s Kulturnytt. Mårten Arndtzén tyckte inte att biennalen lyckas hantera den samtida revolutionärens dilemma – nej, biennalen är en slags ”systemkritik i systemets tjänst”:

För vad är bättre än konsten på att tänka ”out of the box”, som det heter på näringslivska? En av curatorerna kallar biennalen för en tankemotor – ”en generator som alstrar idéer.” Och själve chefscuratorn, Sarat Maharaj, ägnar nästan hela sin katalogessä åt kreativitetens roll i bilindustrin.

Slagfärdigt, ja, men Arndtzén missar den poäng som Maharaj är ute efter. Det är inte så mycket ”bilindustrin” som är av intresse, utan de experiment med ”humaniserad produktion” som Volvo utförde under 70- och 80-talen. Jag skrev en del om dessa i min avhandling – det finns en hel del att säga om hur de hänger samman med Rehn-Meidner-modellen m.m. – men låt oss lämna detta för tillfället. Suffice to say att Volvo under den här tiden försökte finna en post-fordistiskt produktionssätt, där löpande bandet ersattes av lagarbete. Då var detta framtiden:

Filmen visar Kalmarverken, som öppnade 1974 och var ett första försök att komma bortom det löpande bandet. Målet var att varje arbetare, som del av ett lag, skulle bygga en hel bil, från början till slut. Detta mål uppnåddes först i Uddevallaverken, som öppnade 1989. Vid denna tid hade dock de produktionstekniska vindarna vänt, och världens blickar vändes mot japanska produktionsmetoder. Boken The Machine that Changed the World (1990) var viktig i denna omsvängning. 1993 lades Uddevallaverken ned, och året efter stängdes Kalmarverken.

Som en del av biennalen har jag varit med i att samtala med personer som arbetade på Uddevallaverken när det begav sig. (I sinom tid kommer dessa samtal att kunna ses på Bohusläns Museums hemsida.) Under dessa samtal har det varit intressant att höra mer om dessa experiment – vad var det som var speciellt med att arbeta på detta vis?

Det har också varit frestande att resonera i termer av kontrafaktisk historieskrivning: Vad hade hänt om produktionsingenjörerna var mer med på tåget? Vad hade hänt om Gyllenhammar hade varit kvar vid makten även efter 1992? Hade vi då sett dessa produktionssätt sprida sig?

Det finns alltså en mystik och känsla av att någonting stort hände – eller nästan hände? – där på fabrikerna. Liam Gillick har på olika sätt fångat denna mystik, och fiktionaliserat kring den i en serie verk. Det som intresserar honom, och även Maharaj, är hur Uddevalla-experimentet kan ses i förhållande till de villkor som gäller i dagens postfordistiska ”kunskapsekonomier”, men också i förhållande till själva tanken om utopier och alternativa sätt att arrangera ekonomin.

23 oktober kommer Gillick att göra en läsning på Bohusläns Museum i Uddevalla, vilket följs av ett seminarium. Nog värt att besöka!