Ledaren om alternativa ägarformer inom vården ”Vem skall investera i bolag med vinstförbud?” (Dagens Industri, 18/5 2004) innehåller tyvärr diverse sakfel som riskerar att stjälpa snarare än hjälpa debatten.

Ursprungligen publicerad i Dagens Industri.

Tvärtemot vad DI skriver ger icke-vinstutdelande verksamheter överskott. Den avgörande skillnaden gentemot traditionella företag är vad som händer med denna vinst: inom traditionella företag hamnar den i aktieägarnas fickor; inom icke-vinstut- delande verksamheter återinvesteras den för att förbättra vårdkvaliteten.

Medborgare som vill ha högkvalitativ och effektiv vård, och dessutom betalar skatt för den, kan mycket väl tänkas föredra den senare modellen om de tillåts välja. Företag drivs oftast av aktieägarnas vinstintresse – det som DI kallar ”normala drivkrafter”. Men det som är ”normalt” är inte alltid ”bättre”.

I april skrev jag i DI om hur en av landstinget nedlagd vårdcentral i Jörn, Västerbotten, återuppstått i ny regi (19/4). Verksamheten drivs nu som ett icke-vinstutdelande aktiebolag, helägt av en ideell förening, i vilken 1 200 Jörnbor är medlemmar. Tänkvärt är att inga ”normala” vårdföretag har visat intresse av att leverera vård till Jörnborna – vinstmarginalen väntas vara lägre än på andra ställen i landet. Vinstintresset kan således tränga ut framväxten av bärkraftiga verksamheter inom vården.

I motsats till vad DI påstår är vinst inte nödvändigtvis synonymt med ”den avkastning som en ägare förväntar sig på sin investering”. Definitionsmässigt är ju vinsten det eventuella överskott som skapas då inkomster överstiger utgifterna. Jörn-exemplet, såväl som de icke-vinstutdelande brittiska företagen Network Rail och Welsh Water, är verksamheter där ägarna inte kräver någon avkastning.

Förhållandena i de tre nämnda företagen visar också på en fjärde vanföreställning angående icke-vinstutdelande verksamheter som DI ger uttryck för: Ägarna av dessa företag består vanligtvis inte av personal, utan utgörs främst av andra typer av intressenter – såsom medborgare, vårdtagare, civilsamhällesgrupper och långivare.
Grundinvesteringen i nämnda verksamheter har kommit från medborgare (som i Jörn), respektive långivare och stat. Ytterligare finansiering har säkrats av främmande (lånat) kapital – exempelvis genom obligationslån, som i fallet Welsh Water. Det är olyckligt att DI misstolkar det nytänkande som den nya företagsformen representerar. I en tid när vi desperat behöver nya idéer för att främja framtida välfärd måste utrymme ges för konstruktiv diskussion.

Justitiedepartementets utredare förtjänar beröm för sitt mod. De utmanar inte bara högerns föreställningar om hur en ”normal” marknadsekonomi måste fungera: även den renläriga vänsterns käpphäst nummer ett – att allmänintresset endast kan främjas genom stat eller landsting – ifrågasätts av det nya tänkandet. Både vänsterpartister och socialdemokratins gräsrötter är ju om möjligt än mer kritiska till alternativa driftsformer än vad högern är.

Det svenska folket behöver inte oroa sig för att ”den kraft som hade kunnat förändra den svenska sjukvården och skolan” väljs bort genom lanseringen av den nya formen. Effektivisering och decentralisering kan uppnås även inom icke-vinstutdelande verksamheter. Medborgarna bör däremot dra öronen åt sig när nytänkande avfärdas för att det inte liknar vedertagna tankesätt.