Något om läromedel.

När jag läste på Chalmers talades det ofta om att Percy Barnevik körde med dubbla overheadprojektorer. På så vis kunde han mata på med kopiösa mängder OH-bilder, och samtidigt rabbla upp alla siffror som stod på bilderna – utantill. Jag kan tänka mig att en och annan föreläsare på handelshögskolor kände sig manade att göra likadant.

Idag ser man inte detta dubbelprojicerande i samma utsträckning. Antar att detta är kommunikationskonsulternas verk; de har säkert övertalat alla would-be-Barneviks att skala ned sina presentationer, och hålla sig till nyckelbudskapet. Idag är det ju ofta dessa konsulter som sätter samman VDarnas bildspel.

Detta är synd. Dubbelprojicerandet hör trots allt framtiden till. Enkelprojektionen känns obsolet – i någon mån har den stått still sedan sextiotalet. då Robert McNamara höll i pekpinnen. Tydligt, katederfähigt, men en aning statiskt och linjärt:

Kanske är det så att dubbelprojektionen kom på skam, just för att den kom att förknippas med det Barnevikska bildmatandet/sifferrabblandet. Detta är olyckligt: Påhittigt användande av dubbelprojektionen torde kunna powerpointandet en välbehövlig nytändning. Ja, sannerligen, dubbelprojektionens ankomst borde kunna vara minst lika omvälvande som det ögonblick i slutet av åttiotalet då Carl Cox började nyttja tre turntables istället för två.

Nu är jag ingen Carl Cox-fan – jag föredrar den andre Carl C (hans ”Falling up”-remix är episk och evig). Men icke desto mindre – i adderandet av den tredje turntablen så händer någonting intressant. Tillsatsen av 50% extra turntable skapar så mycket mer än 50% extra möljigheter.  Det är denna poäng som den här killen försöker göra. (Tror jag.)

Detsamma gäller steget från enkelprojektion till dubbelprojektion: 100% mer projektion skapar mer än 100% mer möjligheter för läroändamålet. Här är några uppslag på manövrar som varje dubbelprojicerande föreläsare bör kunna:

1. ”The Barnevik”: Används som ett sätt att visa tillbörlig respekt inför dubbelprojicerandets fader, eller som ett sätt att få tillbörlig respekt från åhörare. (Funkar sannolikt bäst på handelshögskolor samt Industriell Ekonomi på tekniska högskolor.)
2. Festentricket: Förbered två föreläsningar, projicera upp de olika titlarna, låt åhörarna bestämma vilken de skall få höra. Slå igen den laptop du inte använder.
3. ”Off on a tangent”: Förbered en andra presentation att styra in på om någon skulle råka ställa den där frågan som du egentligen vill prata om. ”Roligt att du ställer den frågan, bla bla bla”.
4. Dualismer: Använd olika material på de båda projektionerna; ex bilder på den ena och text på den andra. Eller låt politisk höger och vänster representeras på de olika sidorna. Eller låt ena sidan säga någonting om världen, medan andra sidan urskuldande pekar på alla utsagors relativa giltighet.
5. Gör ett oväntat byte, så kallad ”crossover”, när du arbetat in någon av ovanstående dualismer. (En oväntad crossover av det kritisk-relativiserande perspektivet kan verka särskilt desorienterande för åhöraren.)
6. Kör samma bild på bägge sidor, för att 1) göra en viktig poäng, eller 2) säga någonting riktigt totaliserande.

Gissningsvis är även dubbelprojicerandet utmärkt för alla som arbetar med dialektik, men vet för lite om ämnet för att säga någonting säkert om saken. (Föregående mening är ett bra exempel på varför man alltid skall ha en ”kritisk-relativiserande” projektion vid sidan av huvudprojektionen. Detsamma gäller för övrigt ovanstående mening om killen som försöker lära ut tre-turntable-mixande.)

Hur som helst, skall känna lite på det imorgon, får se hur det går.