På ny konferens. Funderar lite på utfallet från den föregående.

Dags att presentera Lanka-papper igen; fjärde konferensen denna sommar. Befinner mig alltså i Stockholm, för NFF. Hörde i förmiddags Christina Garsten prata något om färskt material från hennes etnografi av amerikanska tankesmedjor. Får se hur resten utvecklas.

Själv skall jag presentera något om hur aktörer gör spridningsskeenden, utifrån egna teorier om hur idéer sprider sig. Kommer att dra en linje från tidig agronomi (agricultural extension), via Bernay’s tankar om propaganda och ”diffusion of innovations”-litteraturen inom geografi… till de ”territorialiserings-praktiker” som idag utförs storföretag, NGOer och biståndsorganisationer på Sri Lanka. Mer om det en annan gång.

För en dryg månad sedan (just efter Deleuze Studies) tittade jag även in på konferensen EGOS, som i år hölls i Göteborg. Största begivenheten var Bruno Latour, som pratade i Smyrnakyrkan om Tarde, data och monadologi. (En presentation som liknade den LSE-föreläsning jag skrev om för tre och ett halvt år sedan; slemprojektet kom ju att influeras av densamma.)

Inte så mycket i övrigt att rapportera. Mitt eget spår hette ”Markets Inside the Ecological Revolution”. Jag presenterade något om kampen mellan olika ekonomisk-agronomiska experiment: Vilka experiment blir replikerbara, vilka utvecklas _inte_ till imitativa strålar?

Slogs av att detta kan ses som ett tecken på ”kapitalistiska” utfall – i utsorterandet av ekonomisk-kreativa uttryck premiseras de som verkar producera en säker avkastning åt någon, i detta fallet fattiga bönder. (Kapitalismen som det som kan sägas verka då alternativ stängs ned, som ”den politik som dödar det politiska”; något vi varit inne på tidigare.)

Mitt i dessa tankar påmindes jag, av konferensdeltagare, om Timothy Mitchells arbete. Denne Egypten-specialist är mästerlig i sina beskrivningar av samhällelig utveckling som inte reducerar denna utveckling till ”Modernitet” eller ”Kapitalism” – tänkta som överordnade processer med en singulär, enhetlig logik. Antropologer måste motstå frestelsen att – i fältstudie efter fältstudie, på plats efter plats – slå fast att ”inget nytt att se här, det är samma gamla logik som överallt annars”. Det är dags att vi försöker att inte reproducera samma berättelse om världen – inte beskriva varje plats eller samhälle som – eller som avsaknaden av – Modernitet eller Kapitalism. Som Mitchell skriver i inledningen av Rule of Experts, från 2002:

We have entered the twenty-first century still divided by a way of thinking inherited from the nineteenth […] Whichever aspect of modern, secular rationality one emphasized, everything could be understood as the development of this universal principle of reason, or a reaction against it, or its failure, delay or absence. (1)

Kapitlet ”Can the mosquito speak?” är en finfin framställning av hur egyptisk jordbruksmodernisering, spridningen av malariaparasiten, och andra världskriget var oseparerbara från varandra under fyrtiotalets Egypten. En ruralsociolog/geograf skulle reducera utvecklingen till den första processen, en epidemiolog/biolog till den andra, och en statsvetare/historiker till den tredje – men utmaningen ligger i att tänka samman alla tre. På så vis kan vi även se att processer som kapitalism faktiskt existerar, om än inte enligt någon enhetlig eller överordnad logik.

Capitalism […] has no singular logic, no essence. It survives parasitically, like the Plasmodium falciparum, taking up residence in human bodies and minds, or in sugarcane or private property, drawing its energies from the chemistry of others, its force from other fields, its momentum from others’ desires. (303)

Intressant slutsats: Kanske har vi för höga och för låga tankar om kapitalismen? Å ena sidan är den mindre allsmäktig än många vill påstå – den finns inte ”överallt” i samhället. Detta är en föreställning, en fiktion, en fabrikation, påhittad av 1800-talets stora tänkare. Å andra sidan
enrollerar denna process fler aktörer/aktanter – andra samhällen, samhällen av atomer och ribosomer – än de som ekonomiska vetenskaper intresserar sig för. Biologiska/kemiska/fysiska fenomen (som enligt politiska ekonomer skulle kalla epifenomenala?) är centrala för hålla den kapitalistiska fiktionen vid liv.