I anslutning till upploppen i London blir det påtagligt hur inflytelserika ”the sociologists of the social” har varit i att etablera ett visst tänkande kring samhälle och subjekt.
I upploppsdebatten hör man två positioner:
– Ena sidan understryker att upploppen har samlat en massa ”yobs” och ”thugs” som tar tillfället i akt (dödsskjutningen av Mark Duggan) för att passa på att stjäla dyra grejer och allmänt ställa till med jävelskap. Detta tyder på att vi lever i ett samhälle som inte lär ungdomar respektera lag och ordning.
– Andra sidan pekar på att upploppen producerats av en nyliberal ordning, av de sociala nedskärningarna, av klassklyftorna.
Orkar inte hitta något citat från lag-och-ordningslägret, men sådana tongångar har hörts på BBC och Sky News (inte minst från brittiska regeringen). DN Kultur har dock översatt en text av Nina Power, ”Därför står London i lågor”, som funkar bra för att illustrera det senare lägrets hållning:
Lägg ihop […] misstänksamheten och bitterheten mot polisen, byggd på erfarenhet och minne, med hög fattigdom och stor arbetslöshet och skälet till att människor drar ut på gatorna framstår klart och tydligt.
”Skälet till” att tusentals aktörer agerar på ett visst vis ”framstår klart och tydligt”. Därför brinner London. Idag accepterar vi denna typ av analyser, även om de tyder på en total megalomani kring analytikerns förmåga att på avstånd bedöma vad som rör sig i tusentals människors huvuden. Sociologiskt tal låter dock annorlunda – lite mer Vetenskapligt – än vardagstal, och detta storhetsvansinne blir då inte lika märkbart.
Latour har skrivit om sociologi BG och AG – före och efter Garfinkel. Om man fortfarande tror att vi sociologer (eller annan samhällsanalytiker) jobbar med teorier som är av en annan dignitet än det som går genom ”vanliga människors” huvuden – ja, då lever man kvar i sociologi BG. Om man låter sociologiska teorier vara bara en av alla de ”etnometoder” som går genom folks huvuden – och därmed bildar ordning – så är man AG.
Att vara AG är dock tråkigare, för det blir mycket svårare att göra svepande utfästelser om ”det sociala”. Istället för att prata från ett slags Gud-perspektiv måste man ned i det monadiska myllret. I fallet London-upproren skulle detta kunna innebära att man faktiskt pratar med – länge och på djupet – med någon som deltagit i upproren. Först efter några sådana samtal kan man börja få en mer nyanserad bild av vad som pågår. Den monadologiska principen – zooma in, och en hel värld öppnar sig. Du ser lika mycket information, oavsett inzoomningsnivå. Oversight (översikt) förutsätter oversight (förbiseende).
Hur som helst – i väntan på sådana rapporter så matas vi med den ena analytikern efter den andra som pressar in detta fenomen i deras egna standardiserade prefab social theory. Genom att få detta fenomen att tala för prefab-teorin så matas den tillbaka in i samhällsapparaten, blir en etnometod. Detta är väl OK, men det innebär att man matar in en överkodande transcendens – och detta skulle de flesta samhällsanalytiker inte hålla med om. (”Nejnej, jag företräder inte tro, utan vetande.”) Det innebär också att samhället i någon mån ”hålls på plats”; att någon form av status quo upprätthålls. (Om man är lite immanentist sådär så är ju detta helt förkastligt.)
Sitter nu med en kort text om ”poängen med att göra fältstudier”. Att dra till fält är ju en nödvändighet efter Garfinkel, men det är inte tillräckligt; det finns ju alltid en risk att man använder material för att helt enkelt styrka en viss prefab-teori. Tänkte utgå lite från vad Andrew Barry skriver i sitt bidrag till antologin Political Matter, betitlat ”Materialist politics”:
The danger of using a case study, of course, is that the case simply becomes an illustration of an idea or principle that has been formulated somewhere else – that which we already know, and that which we simply want to make clear – whereas what we would like from a case study is that it is something more than an example, that it tells us something that we do not know or creates an effect that is somehow unanticipated. The case should be placed in a setting where it can resist our explanations of it in some ways. There should be some irreducibility to the case. In other words, the case must make a difference. (89)
Fallstudien, fältet, måste alltså ges möjlighet att motsätta sig det vi redan tror oss veta om det. För vi vet ju redan från Isabelle Stengers att objektivitet uppkommer i de situationer där forskningsobjektet tillåts ”objecta” mot våra teorier; goda experiment är de som maximerar objektets motsträvighet. (Läser för övrigt Stengers bok om Whitehead nu, kommer säkert återkomma till den.)
Dessvärre har vi inte sett detta i rapporterna och kommentarerna från London och resten av England. Allt vi fått är helikopterperspektivsbilder på brinnande hus, och ett antal kommentarer från samma uppifrån-perspektiv – men ingen har (mig veterligen) försökt att maximera detta fenomens motsträvighet, ingen har försökt att få denna tilldragelse att säga oss någonting vi inte redan vet.
Ser alltså fram emot de första rapporterna som inte präglas av detta ointresse för fenomenet och de som deltagit i det.
Bra där!
Mer sådant alltså: http://www.youtube.com/watch?v=mzDQCT0AJcw
Nej, man måste försvara sin matrix till varje pris.
Fattigdom är för lata och dumma människor.
Det konstiga med nyliberalismen är att den uppfattar sig numera som religion.
Den kan inte motsägas.
Det är värre än under Stalin-kommunismen eller bland talibaner.
Då fanns det en möjlighet att fly till väst.
Vart flyr någon som kommit ikläm i ”matrix”?
Varen frisk, stark och superintelligent att förtrycka din nästa, sådan är nyliberalismen…
Fast, alltså, i linje med Darcus Howes resonemang så är det väl inte det viktigaste att upprätta analyser som blottlägger ”någonting vi inte redan vet” när det finns saker som vi redan vet alltför väl? Exempelvis att London är en splittrad stad, att ojämlikheten är omfattande och att London Met är en brutal apparat med korrupta bindningar till samhällets makthavare?
Att upptäcka saker vi inte redan vet kan ha ett egenvärde i seminarierum på Sociologen, men för en person som Darcus Howes sonson och den som vill solidarisera sig med honom, göra politik och förbättra världen så handlar det också om att föra fram det som vi redan vet.
Jag antar att många sociologer (och liknande) resonerar ungefär: ”ja, så är det ju – men vi kan inte vänta på att intervjua ungdomar för att sedan uttala oss nästa år för då kommer reaktionärerna att få monopol på förklaring, alltså sparar vi finsociologin till akademin och kostar på oss lite fulsociologi för att få en fot i det offentliga samtalet”.
Och det är ju på sätt och vis begripligt. Frågan om vetenskaplig metod måste i lägen som dessa ställas i relation till sin utsida, alltså icke-vetenskapen. Jag önskar att jag kunde säga att kompromisser inte är lösningen.
John Hutnyk känns lite mer hardcore-spekulativ än Nina Power:
http://hutnyk.wordpress.com/2011/08/10/✪-11-more-notes-on-”˜the-disturbancesâ„¢-in-london”™/
Själv har jag ännu inte stött på någon ”wow”-text om händelserna i London. Någon annan som har?
Ser fram emot texten du skriver. Detta med att empiri illustrerar teorier är ju tyvärr vanlig förekommande i sociologi, inte minst kritisk teori. Delvis går det att lösa med det berömda tunnelseendet, att använda teorin som verktyg i en praktik snarare än som kommentar till ett fenomen. Den fjärde parameter-rymdens teori jobbar så, till viss del även den svarta teorin och inom design-teorin gör man så. Att man upphäver den kritiska distansen även i sin egen roll alltså. Passar inte alla situationer förstås.
Rasmus: Jag har inte heller läst nån jättebra text. Varken den arabiska vårens revolutionsteori eller 2008 års förortskravallsteori passar in här. Inte heller liknar det Grekland.
Jag tänker att det finns en ”No Future” med på ett mycket mer fundamentalt plan är det så kallade utanförskapet. Det finns ingen future för NÅGON eller NÅGONTING. Verkligen nihilistisk så som punkens NO FUTURE också var till viss del. Den är metafysisk.
jag tror också på svartalen (fraktalfilosofi + den svarta teorin, eventuellt med tillägg av pentalektiska oscillatorer). Men här återstår det fortfarande mycket metodutveckling. Kanske kan en sådan kombo aldrig kommentera ”samtiden”, men ge värdefulla bidrag till framtiden.
Alltså, jag ifrågasätter behovet av en Wow-text, både om den arabiska våren, london, eller breivik. Nu-fixeringen är i sig självt problematisk, och fraktalteoretiskt nästan reaktionär. Om fraktalpolitiken frågar efter nästa-möjliga-iteration, nästa steg i ett Go-spel, sysslar svartteorin med det undandragna gravitas, mot objektens svärta.
Kombinationen blir märklig. Pentalektiska oscillatorer som smittar, vibrerar, sprider sig, itererar längs en horisont med nedgående sol, ett stort svart klot som böjer ljuset vid varje objekts kanter.
Däremot är ju själva gränssnitten mycket enklare att tala om. Hur kopplade näten under den arabiska våren, hur territorialiserades gatorna i london, hur kopplades konstgödsel samman med en regeringsbyggnad.
Kanske förvirrad kommentar. Jobbar på att sätta samman detta till en mera sammanhängande ontologi.
Någon länkade till en bloggpost från i våras hos Institute for Social Research, handlade om ett forskningsprojekt som drogs igång efter kravaller i Detroit på 60-talet. Deras twitterflöde tipsar dessutom om denna länksamling.
”Fallstudien, fältet, måste alltså ges möjlighet att motsätta sig det vi redan tror oss veta om det”
Just så, falsifiering är det grundläggande kriteriet för vetenskap!!
Thomas: Ja, Stengers tänk kan absolut ses som någonting som liknar Poppers falsifieringskriterier!
Dennis: Tack för tipset!
Rasmus: Ja, du har nog rätt – här kanske många kostar på sig att göra lite fulsociologi, eftersom andra sidan i ställningskriget jobbar fulsociologi. Jag kan acceptera detta, samtidigt som jag också ser ett annat problem; att vi stänger ned möjligheten för nya politiska subjekt att uppstå.
krigstid: Ja, vi må veta att ”London är en splittrad stad, att ojämlikheten är omfattande och att London Met är en brutal apparat med korrupta bindningar till samhällets makthavare”, men vi behöver inte nämnda upplopp för att peka på dessa eventuella fakta. Bättre då att peka på dessa företeelser för sig, istället för att göra anspråk på att på något magiskt sätt kunna tala för alla de som deltar i upploppen. (Sannolikt är dessa personer mycket mer sammansatta, och mer unika, än så. Och fenomenet låter sig ännu inte fångas av reduktionistiska analyser – jag tycker att Ed Miliband uttryckt detta på ett bra vis.)
Det intressanta med Howes resonemang är – som jag ser det – inte att han lyfter fram ”någonting vi redan vet”, utan att han försöker fokusera på en ”monad”, dess sammansättning osv, men avbryts i detta försök.
Hur som helst – dessa poänger kommer man inte särskilt långt på i Sociologens seminarierum. Mittfåran av akademisk sociologi domineras trots allt av ”sociologists-of-the-social”; för många är det existensen av en förexisterande ”social struktur” som ger ämnet sitt existensberättigande. Så, min poäng är minst lika politisk som akademisk – frågan är, vilken rätt har vi åskådare-på-betryggande-avstånd att bestämma vad dessa upplopp ”handlar om”?
Eller, för att bygga Tarde – varför måste vi måste vi sociologer efterapa fysiker för att kunna säga någonting om världen? Varför studera mänskliga samhällen på samma sätt som de studerar samhällen av partiklar? Vi har ju, till skillnad från fysiker, den fantastiska fördelen att kunna prata med våra studieobjekt.
Fiktivt exempel:
– Hej, så du är här och demonstrerar mot fattigdomen och polisförtrycket?
– Nä, inte direkt. Men de har fina plasmäskärmar därborta som jag tänkte sno med mig hem.
– Ja, jag förstår, du tänker att du underminerar kapitalismen på det sättet.
– Inte direkt. Det är mer att det är ett bra tillfälle just nu. De kanske har PS3-maskiner också.
– Ja, revulutionens moment, det som arbetarklassen går och väntar på. Är det här kanske öppningen, möjligheten?
– Jag hinner inte prata nu, måste rusa.
– Lycka till med det politiska upproret.
—
Nu var detta en överdrift. Men exemplet på denna typ av överdeterminering är inte helt ovanlig bland sociologer. Man gör fel enligt Popper, eftersom man dövar mot att låta något falsifiera sina hypoteser. Och man gör fel enligt Latour/Stengers eftersom man inte låter aktanterna/objektsubjekten komma till tals. Nu har förvisso troligtvis ingen sociolog gått och intervjuat någon, men när man på distans gör en ”föreställd intervju”, då begår man ett tredje misstag: man tror att ens ”generalla tolkning” av samhället på distans kan ersätta människan. Anti-humanism kallas det. (ej att förväxla med posthumanism).
Ha! Gillar ditt fiktiva exempel. Såhär går det till när högersociologen intervjuar:
—-
[Fångad upploppare i mörkt rum, bländad av stark lampa. Sociologen, någonstans i mörkret bakom lampan, inleder förhöret.]
– Hej, så du har alltså mist all respekt för lag och ordning? Du är ett offer för flumskolan?
– Nä, inte direkt.
– Ja, jag förstår, du tänker att jag är ytterligare en maktinstans som skall hånas. I själva verket är du faktiskt bara ett offer för den kulturella narcissism som sedan sextiotalet kommit att underminera den västerländska civilisationen. Du är ett offer för videovåldet. Och nätknarket. Och Beatles. Och flumskolan.
– Inte direkt.
– Ja, då är det som jag trodde. Vi har nått den punkt då samhället helt börjat falla samman. Någonting måste göras. Någon måste sätta ned foten!
– Jag hinner inte prata nu, måste rusa. [Upplopparen lämnar förhörsrummet.]
– Kom ihåg att jag inte är din fiende! Att ställa krav är att bry sig!
—–
Lolz!
Fast nu tar ni ju i (har mest läst kommentarerna) på gränsen till absurt mycket, nästan provocerande att man har så svårt att hålla fokus ibland på att ge fruktbara inlägg istället för att vara konformistisk nihilist – en småliberal inställning. Det är klart vi som gjort sociala analyser av upploppen inte pekar på en enkel orsak-verkan-modell, säger att det är enkla kausala samband eller ställt oss utanför subjekten vi pratar om. Prata för er själva, jag har själv både snott och kravallat, och då inte enbart av politiska principskäl om alls. Visst att många från vänstern låtit förenklande men det är också en medial anpassning som alla som skrivit i media vet hur den ser ut. Även den enkla viljan till plattskärms-tv, även om det är allt det handlar om beror på något, att inte bry sig om ev konsekvenser, glappet mellan det sociala som en tygel som släpper kontra den gamla idén om staten som det gemenskapande, förbindande etc. Det handlar ju om en av många förklaringar och valet av vad man anser vara viktiga vinklar, perspektiv som kan vara givande, på ett social-psyko-analytiskt plan.
”Eller, för att bygga Tarde – varför måste vi måste vi sociologer efterapa fysiker för att kunna säga någonting om världen? Varför studera mänskliga samhällen på samma sätt som de studerar samhällen av partiklar? Vi har ju, till skillnad från fysiker, den fantastiska fördelen att kunna prata med våra studieobjekt.”
Bra Kalle, ett av Tardes viktigaste budskap tror jag – iaf enligt honom själv.
En annan grej Tarde påpekade var ju att oavsett hur mycket orsak och verkan man kan fastslå så är all vetenskap omöjlig om det inte finns repetition i världen. Tror att detta skapar mycket problem för sociologer som vill ha vetenskaplig aura. Historien upprepar sig ju lyckligtvis inte, och inget uppror växer fram på riktigt samma sätt. Jag tycker det är en insikt som kan göra en lite mer uppmärksam på vad som håller på att växa fram, snarare än på vad som är ”hittills ofalsifierat” om man blickar bakåt.
Samira: Så länge vi talar om upploppen i mer abstrakta, generiska termer – exempelvis som något som pekar på ”glappet mellan det sociala som en tygel som släpper kontra den gamla idén om staten som det gemenskapande, förbindande” – så är jag med dig.
Samtidigt kan jag inte köpa den analytiska gest där någon på avstånd gör anspråk på att redogöra för vad som rör sig i varje upploppares huvud, utifrån en redan given teori om hur samhället _verkligen_ hänger ihop. Att göra så är att inte ta fenomenet på allvar; att eliminera den eventuella skillnad det kan producera.
Som jag skriver i posten – detta är sociologi-före-Garfinkel: ”Min förexisterande teori om samhället är av en annan dignitet än de resonemang som går genom huvudet på aktörerna ifråga.” Man kan hamna i denna hållning av olika skäl – exempelvis genom mittfåre-sociologi (i Durkheims efterföljd), eller genom vinkningar till ideologikritik (”de vet inte om det, men de gör det” – så det är ingen idé att prata med upplopparna).
Det som jag föreslår är att i god Garfinkelsk eller Tardeansk anda ”platta ut” analysen genom att sätta ”våra” och upplopparnas teorier på samma nivå. (Jag skriver ”våra” här, för att du och jag är enade i det faktum att ingen av oss deltog i denna händelse – vi är bägge analytiker på betryggande avstånd.)
Alltså: Inte ens den Största av alla Stora och allförklarande sociala teorier kan vara något mer än en ”etnometod” eller ”imitativ stråle”, i konkurrens med alla andra etnometoder som rör sig genom folks huvuden. Frågan är – vilka etnometoder eller imitiativa strålar rörde sig genom just dessa människors huvuden?
Håller alltså fast vid min ”konformism” och ”småliberala inställning”: Jag ser hellre etnografisk/antropologisk undersökning än analyser som bygger på att upplopparna (be)döms på avstånd, utifrån förment universella lagar.
Detta tar oss till frågan om vad som kan sägas vara ”fruktbara inlägg” i en diskussion. Som jag ser det är ”fruktbarhet” någonting som pekar mot en möjlighet att producera någonting nytt – en ny tolkning, en ny öppning för handling etc.
Dessvärre har prefab social theory motsatt effekt – den säger ”inget nytt att se här, det är samma gamla underliggande fenomen som spökar, keep calm and carry on med det som ni redan gör, det som behövs nu är mer av samma”.
Detta märks inte minst då samhällsvetare reser runt och analyserar världen – ”visst, det vissa lokala och platsspecifika fenomen, men i slutändan kan även detta ställe/fenomen förklaras enligt samma gamla standardberättelse om moderniteten/kapitalismen/whatever”.
Återigen, här är det i allmänhet antropologer som är bäst på att motstå denna frestelse; de älskar ju att peka på att fenomenet ”folk snor och kravallar” kan betyda flera olika saker.
Som jag skrivit tidigare – ytterst handlar detta om hur man ser på politik. Om politik är att öppna upp ett tidigare konsensus, så bör detta öppnande även kunna gälla
– föreställningar om orsaker och verkan, samt
– de politiska subjekt/grupperingar som uppstår utifrån dessa föreställningar.
Att lyfta fram samma gamla orsak-verkans-samband, och att förutsätta att den politiska kampen står mellan samma gamla kombattanter, är (utifrån detta perspektiv) anti-politiska gester. Och så är det ju – det som vi i dagligt tal kallar ”politik” bygger ju ofta på avpolitisering och konsensusbyggande.
Så, ytterst tänker vi nog annorlunda kring frågor om ”fruktbarhet”, och om ”det politiska”. Jag kan absolut förstå att man kan behöva avpolitisera händelsen, för att mobilisera en ”vänster” (i traditionell mening), som skall orka stå emot i utmattningskriget mot en ”höger” (i traditionell mening), eftersom den också avpolitiserar händelsen.
MEN – det kan ju faktiskt vara så att någonting nytt har hänt i London, och denna eventuella öppning kommer förbli oupplevd så länge samtliga parter (be)dömer det som hänt på betryggande avstånd.
Victor: ”oavsett hur mycket orsak och verkan man kan fastslå så är all vetenskap omöjlig om det inte finns repetition i världen”. Indeed, och samhällsvetenskapen tenderar ju den att säkerställa samhällelig repetition. Samhällsvetenskapen blir den transcendens som överkodar det monadiska myllret.
Detta är ju framförallt Latours förståelse av Tarde – för Lazzarato är det snarare företaget som verkar överkodande. Men de båda hållningarna är ju inte på något sätt ömsesidigt uteslutande – antimarknaderna hålls ju samman av diverse samhällsekonomiska (främst ekonomiska) teorier.
Min poäng var ännu en gång inte att man inte ska göra mångvinklade/bottnade analyser, gå in i att ”det är detta de gör fast de inte vet om det” – tänket, verka för konsensustänk eller inte göra intervjuer med de medverkande. Det jag motsatte mig var just denna vulgärtolkningen där du verkar säga att om av att man lyfter det (icke-kausala) samband som finns iom att det är underklassupplopp – och alla de många dimensioner som detta sedan leder till så fastnar man i utifrånperspektiv, förenklar och pratar över huvudet på dem etc. Jag och många andra sociologer skulle inte hålla med dig. Det är inte överslätande eller enkelt – och jag brukar också försöka hitta det nya i situationen. Samtidigt kan vinklingen att _enbart_ fokusera på det nya faktiskt förbise en av de kanske närmre eller relevanta analyserna. Att gå in i en sk gammal analys (som f.ö inte är utredd nog, och jag hoppas fler gör materialdrivna analyser i) betyder inte den inte har mångskiftande dimensioner.
Nej, jag är medveten om att flera sociologer inte håller med i ovanstående resonemang: Posten är ju delvis en kritik av det som sociologin blivit under 1900-talet – en disciplin som utifrån vetenskapliga anspråk säger sig kunna bedöma på avstånd. (Det perspektiv jag intar lutar ju sig mot en del discipliner som är perifera i relation till mittfåre-sociologi; STS, antropologi, geografi.)
Hmm, jag vidhåller att vi faktiskt talar från ett utifrånperspektiv, över aktörernas huvuden, så länge vi inte låter dem invända mot våra beskrivningar av dem (exempelvis genom att faktiskt höra vad just de har att säga).
(Som jag ser det är detta angreppssätt att föredra i olika former av materialdrivna undersökningar av världen. Om man nu är intresserad av vår materiella värld – alla möjliga former av heterogena objekt; vad de gör tillsammans osv – varför inte utforma sina studier så att man maximerar dess motsträvighet mot reducerande beskrivningar av olika material?)
Om det nya: Nej, vi skall inte bara fokusera på det nya, även om det är artikulerandet av nya propositioner som politiserar och öppnar upp möjligheten för nya konstellationer. Självklart är det – om vi nu äntligen skulle få höra från ”medlemmarna” på Londons gator – centralt att även klargöra huruvida deras etnometoder/begär/tro är i linje med det som producerat tidigare händelser.
Samtidigt: Detta vet vi ju som sagt väldigt lite om, så länge vi bedömer på avstånd.
Jag är tveksam till detta med att ’prata med dem’. Vem är det man ska prata med? Är det massmedia, eller sociologen som sen berättar för polisen? Vilket är detta Samhälle som vill ha förståelsen och vad ska det göra med den.
Sen undrar jag om den förståelsen som behövs verkligen är en förståelse om orsaker. Varför man deltar i upplopp är inte alltid av ett rationellt skäl som man själv kan artikulera diskursivt, precis som en musiker inte kan förklara varför denne spelar på ett visst sätt.
Istället går det att förstå hur kravallen förändrar de som deltar, de som står bredvid eller varför inte arkitekturen i de områden där den sker. Det är en själv-reflektion som också behövs om man deltagit, där är det heller inte glasklart vad som egentligen hände.
En kravall är en slags re-design. Av arkitektur och stadsplanering, tillgång till stad och objekt, men även styrkeförhållanden, sociala relationer, vänner och fiender, självförståelse och kroppens kemiska balans.
Så frågan är om inte Garfinkel-varianten tänker sig subjektet som allt för stabilt och rationellt som också själv kan uttrycka vad som egentligen händer och varför mitt under en kaotisk förändringsprocess på alla plan.
Men nu ignorerade ju du vad jag sa – för det jag skrev var att det vi vet som inte bara är ”över deras huvuden” är tex kopplingen till att de tillhör en underklass – det betyder inte att jag drar slutsatsen att de är ute efter motstånd mot kapitalet etc. Så ännu en gång: vad är det du attackerar, hur är det en enkel analys från vänstern som pratar över folks huvuden om man har en materialistisk ingång till det och sätter det i en klasskontext – för att därefter gå vidare och se skillnader etc också, se fler kontexter än det ekonomiska osv. Jag håller med till viss del om att många inte har gjort detta, men du riktar slag i luften när du tycker alla gör en enkel orsak-verkan-analys – precis som med annat material är det du som tolkar det så snarare än att de själva som gjort undersökningen tror sig ha hittat hela sanningen eller bara bestämt sig för en teori och letar bekräftelse efter den. Därav varför jag och andra sociologer inte håller med dig, inte i det du säger man borde göra, farorna med att prata över huvudet på folk etc – utan i ditt påstående att det är praxis för sociologi, att ingen ger plats för skillnad och det nya etc etc.
Nu är det inte det här en vetenskaplig undersökning och jag hoppas också sådana görs – precis som jag sa, materialdrivna. Så vad bra att du håller med mig där. Här är dock en av många intervjuer media har gjort med deltagare: http://www.guardian.co.uk/uk/2011/aug/12/uk-riots-analysis
Kanske är det enda språket som kan tala nu det poetiska. Det som inte försöker förklara. Det som kan tala utan att stå på fast mark. I så fall rekommenderar jag att ni spolar in 3:20 i detta klippet där David Starkey läser ett stycke av den 18-åriga olympiska ambassadören Chelsea Ives som blev arresterad efter att ha krossat rutan på en polisbil.
Stor konst:
http://www.bbc.co.uk/news/uk-14513517
monki: ”Vilket är detta Samhälle som vill ha förståelsen och vad ska det göra med den.” – jo, men det är ju det jag menar. Samhället görs ju – och stabiliseras av – att mer eller mindre förfabricerade förståelser kopplas till fenomen som Londonupproren. Om vi nu inte gillar överkodning, om vi nu vill se förändring, låt oss se vad som händer om vi låter fenomenet ”säga sitt”.
Well, jag antar att du förstår att jag inte tänker ”prata med ungdomarna” i någon slags Staffan Hildebrand-mening. Återigen – jag tänker objektivitet i Stengers mening (”maximera objektets motsträvighet”), och utifrån Tardes idé om att allt är samhällen.
Vi samhällsvetare behöver inte reducera ”våra” monaders komplexitet på samma sätt som fysiker måste reducera komplexiteten i sina. Människor kan inte sympatisera med partiklar; därför måste vi jobba statistik, utifrån en högst idealiserad bild av partikeln. Samhällsvetenskap – främst nationalekonomi, men även mittfåresociologi – valde dessvärre samma hållning.
(Man kan fuska lite och säga att Durkheims lära om mänskliga samhällen lånar epistemologi från naturvetenskapen om objekten, medan Tarde kör en platt ontologi som gäller _alla_ samhällen – men tänker sig att epistemologin förändras på grund av att vi kan närma oss människor, och acceptera att alla monader är unika reflektioner av världen.)
Så, ”prata med” är bara en omskrivning för ”sympatisera med” och ”experimentera med” (enligt franskans terminologi, där även meningen ”uppleva” innefattas).
Detta betyder även att man inte skall felförstå Garfinkel såsom att han förutsätter ett hyperrationellt, slutet subjekt, helt medvetet om sina handlingar. Poängen är väl bara att man inte riktigt kan fatta vad som pågår i bland monaderna/medlemmarna om man inte är nära/sympatiserar osv. Därav etnografi: Jag tänker att Wenzer skulle fått det svårare att skriva Resonanser om han inte faktiskt varit på Jazzhuset, eller faktiskt spelat musik. (Rätta mig om jag har fel.) Empiriskt material från experimenting-experiencing, innit?
PS. http://en.wiktionary.org/wiki/exp%C3%A9rimenter
Ok, jag är med dig. Men är det i så fall sökandet efter en orsak i sig som är problemet? Vare sig det plockas fram sociologiska förklaringar eller sticks en mikrofon i ansiktet på kidsen?
Om det söks en experience/experiment, vilket jag håller med om är sättet att närma sig det, så handlar det inte om att förstå så mycket som att kanske samproducera (co-design är ju stort nu). När vi gick ut på jazzhuset i torsdags så var helt klart Wenzers avhandling en del i det som producerade vår upplevelse av indie-göteborg. Tillsammans med Ståhls förödande texter. Det roliga med Wezers avhandling tycker jag är att det är flera som gått ut på nya sätt i göteborg efter att ha läst den, även om den inte direkt förklarar indie-scenen.
Samira: OK, jag förstår. Det enda du påpekar är att detta är ett upplopp där medlemmarna verkar komma från underklassen. Det kan jag hålla med om.
Posten handlar dock om att därifrån slå fast att det är ”klart och tydligt” att människorna dragit ut på gatorna för
– att de känner misstänksamhet och bitterhet mot polis,
– att denna känsla bygger på deras erfarenhet och minne, samt
– att deras agerande producerats av hög fattigdom och stor arbetslöshet.
Jag hade hellre läst att Power skrivit att UK glidit isär, att inkomstklyftorna är större än de varit på typ hundra år, att polisens agerande kring Dugganfallet tyder på en förkastlig kåranda – och att hon kan förstå om folk deltar i upplopp. Det hade då stått klart att hon redogör för hennes egen analys av situationen i UK. (En analys som jag för övrigt ser poänger i.)
Artikeln är dock inte fullt så generös mot upplopparna. Powers position är snarare att (alla?) deltagare i upploppen måste tänka och känna som hon. I detta fall förutsätts ”de därute” tänka på samma sätt som analytikern, men så är inte alltid fallet: Ibland ser man ju Kritiker som utgår från att ”vanliga människor” inte besitter samma nyktra/vakna förståelse av världen. I bägge fall använder analytikern sin egen teori för att (be)dömer vad som finns i huvudet på ”vanligt folk”.
Detta ser vi mycket i mittfåre-sociologi – sociologen som domare. Analytikerns teori ligger på ett annat plan än de analyserades teorier; analytikern är den främsta rösten. Den alternativa positionen, som lånar mycket från antropologin, är ju att försöka vända på förhållandet: Mer av aktörernas samhällsteori, mindre av analytikerns.
Så – därför är det utmärkt att vi nu hör mer från medlemmarna, typ de rapporter som du och monki pekar på.
Låt mig flika in en liten kommentar om format.
I de stratifierade västerländska samhällena har vi ett system där sociologer, bland många andra, förväntas veta vad ”massorna tycker”. Detta kan i sin tur medieras via olika format. Nån går och pratar med folk på gatan, nån skriver en essä, nån gör en survey och mäter något. Den store Leviathan byggs genom olika teknologier och matas in i en borgerlig offentlighet som antas kunna prata om det hela.
Nåväl, det är bra och det är dåligt.
Men, som jag ser det är sociologins stora problem, och stora utmaning, att i någon mån destruera format. Att döda sig själva. Och dess funktion som talesperson. Detta är inte helt enkelt i de ojämlika samhällen som vi har byggt under århundraden.
Vad vi behöver är sociologer som är beredda att avskaffa sig själva. Det spelar ingen roll om man menar rätt eller om man menar fel, allt som räknas är vem som talar för vem. Alltså är jag av åsikten att sociologi-kritiken är fortsatt aktuell.
Men kritik har aldrig löst några problem, bara påpekat dem. Vad vi behöver är ett praktiskt tillvägagångssätt för sociologins självmord. Durkheim skrev en hel bok om detta, och kanske måste vi därmed öka anomien i sociologin. Göra sociologerna rastlösa, hemlösa och vilsna. Man ska aldrig underskatta förvirringens kraft!
Chrisk: Japp, att söka förvirring och total asignifiering är ju en väg att gå – och det är kanske nödvändigt att promota en sådan radikal strategi nu (givet tillståndet i mittföresociologin).
Samtidigt; mina instinkter drar åt ett annat håll. Jag vet inte om det finns någonting ”utanför” den formatering du skriver om.
Det Tardianska (och delvis även deleuzoguattarianska) spåret, antar jag, är inte så mycket en fråga om att önska en värld helt ”befriad” från sociologisk signifiering av samhället. Ett visst mått av ordning/stratifiering/repetition är ju behjälpligt för att vi människor skall kunna leva väl tillsammans. (”Never believe that a smooth space will suffice to save us” etc.)
Problemet är inte att saker sägs om olika fenomen och processer i ”samhället” – problemet är när dessa yttranden på ett alltför våldsamt sätt överkodar det monadiska myllret, utifrån preformaterade tankar om någon slags transcendent ordning.
Sociologin har alltså en viktig roll i att bidra till sammansättningen av framtida samhällsarrangemang – i det stora och det lilla – men detta skall ske med ett minimum av överkodning, och detta ser jag att man främst kan göra genom de metoder som jag skrivit om ovan.
Latour och Lepinay avslutar sin bok om Tarde (The Science of Passionate Interests) på fint sätt:
Den där…
http://wxy.seu.edu.cn/humanities/sociology/htmledit/uploadfile/system/20110313/20110313164824853.pdf
Kalle: Jag tror att du närmar dig det som jag fiskar efter. För att göra en liknelse med arkitektur: När sociologen beskriver byggnaden från ett bekvämt avstånd ser vi inget annat än ”stilar” ”epoker” och ”inriktningar”.
Sociologi(e)n måste våga prata om plankan, tegelstenen och murbruket. Ofta ger det inte en ”helhet” och inte heller en ”konklusion”. Men det ger det som vi söker efter: sammansättningslogiken. Hur görs upproret? Hur görs strejken? Hur krossas en ruta? Hur går det till när någon hjälper någon över gatan? Vad är mikropolitikens blueprint?
Svaret på dessa frågor är aldrig givna, och ger inte samma svar om de ställs på Tahrirtorget eller i London. Revolutionen har inte ett svar eller en metod. Det enda revolutionen gör är att återuppfinna själva manualen, eller instruktionsboken, och om sociologerna ska ha en ”uppgift” är det precis detta dokumenterande!
Don’t answer questions, make new questions!
Chrisk: Ang. destruera format. Gillar idén. En rädsla inom sociologi finns ju att om inte sociologerna eller vänster intar massmedia och ger sin version där så kommer högerns berättelse få tolkningsföreträde. Men om formatet destrueras så lämnar man så att säga podiet och snor med micken. Är det något sådant du tänker? Att göra format irrelevanta snarare än att försöka dominera dem?
Eller ett annat alternativ som använts rätt framgångsrikt i Mexico är att trolla. Trolla i parlamentet, på twitter och i massmedier (kallat civic trolling). Det är ju vekrligen att destruera format det.
monki: japp. det är precis det jag menar. mixtejpen dog med mp3-formatet. Totalitarianismen dog med internet. Stillbilden dog med animerad GIF.
Sociologin är fortfarande fast i ett samhällsdiagram som gör en uppdelning mellan massa/individ. Detta är en fullt naturlig historisk afterglow från det disciplinära samhällsformatet. Det är dags att göra nextlevel. Om det kräver trollning, why not.
En uppgift är således att destruera Sage, Jstor och alla andra format som håller sociologin fjättrad i 40-talet.
Korrektur till ovanstående kommentar: Det är ej sant att stillbilden dog med animerade GIF-bilder. Jag var emotionellt exalterad och tog därmed i lite för mycket. #kommentareriaffekt
chrisk: En liten brasklapp – det som jag skrev om ovan har ju varit det som gjort Deleuze et al så använda under den senaste tiden… jag tror att det som Alberto Toscano är inne på när han skriver att ”recent conceptual production has sought to circumvent the customary reproaches against abstract thought by promoting concepts that are ever more vital, supple, pliant: flows, rhizomes, the virtual, scapes, the diagram, and so on.” Alltså, trenden är att inte helt ta avstånd från teori, men att använda verktyg som är så följsamma som möjligt.
(Ledmotiv: ”Nu skall vi abstrakta så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Jonatan”)
kalle: Jo men det bygger på det gamla indelningen om att det molära och ”generella” skulle vara mera abstrakt.
Vad vi lär oss av Tardes smittontologi, av Leibniz monader och av Ingvar Kullbergs fraktaler är att komplexiteten ökar med förstoringen.
Alltså, i det gamla formatets sociologi är ”samhället” en abstraktion.
I den nya sociologin (ursäkta om det låter ehmm… hybris) så är minoritetsfraktalen helt och hållet oändlig. Eller för att säga det med triple-O – objektet är större än vad det själv vet om.
Att fråga någon at random, typ på gatan, är mera komplext, mera abstrakt och mera filamentiskt än att fråga ”vilket samhälle har gjort detta”.
Korrigering: Objektets ”vetande” om sig själv är en antropocentrisk formulering. Ursäkta mig.
För att göra det tydligt: Stenen är mer än stenen någonsin kan ana.
Människors verkliga motiv och uttalade motiveringar (inte alltid samma sak) bör naturligtvis göras till en del av analysen. Men det är ju inte människor som är sociologins studieobjekt, utan just ”det sociala” – och det kan man faktiskt inte tala med…
Detta sociala ska dock inte förstås som förexisterande ”strukturer”, som allt annat tolkas som symptom på – och framför allt får denna struktur inte användas för att från avstånd uttala sig om enskilda människors motiv.
Om ”strukturer” kan förklaras bort genom aggregering och (själv-)organisering av fenomen på mindre skalnivå, så är det bra, men missar ändå något, även om vi, till skillnad från Garfinkel (?) men med Latour, inkluderar icke-mänskliga aktörer i vår analys. Det finns ingen anledning att erkänna men stanna vid sammansatta aktörer på samma skalnivå som människor, när vi analyserar samhället.
Med ”samma skalnivå” menar jag sådant vi sinnligen uppfattar (via översättningar/medieringar, såklart), det vill säga även företag och andra organisationer. Jag menar att vi utöver sådana icke-mänskliga aktörer som människor relaterar till och agerar efter, och utöver självorganiserade fenomen – den ständigt pågående konstruktionen av strukturer – också kan och måste tala om andra typer av samhällsobjekt som vi ingår som självständiga delar i.
Alltså, om människor kan vara molekyler som konstruerar molära strukturer, tillsammans med ickemänskliga aktörer på mänsklig skala, så måste ju andra objekt, där människor ingår som delar (med hög grad av oberoende), också kunna existera, studeras och analyseras för sig.
Går det exempelvis att se klass som ett hyperobjekt (något massivt distribuerat i tid och rum, som vi bara kan se lokala medierade verkningar av), och klasskamp som en relation mellan sådana hyperobjekt; istället för något som äger rum mellan människor, med eller utan falska medvetanden, och ger upphov till självorganiserade strukturer som eventuellt via teorier görs verkliga för de människor som reifierar den?
Kan vi se aktörer på helt andra spatiotemporala skalor, som lokalt uttrycker sig i form av kravaller på Londons gator? Eller är de helt och hållet ett aggregerat och självorganiserat fenomen? Kan sociologer då rentav våga tala om Gavrilos princip (en harmansk ordlek efter Sarajevo-skytten): Att den ifrågasatta dödskjutningen av en smågangster lokalt ledde till upprördhet, som spred sig okontrollerat i en miljö av generellt mycket lågt förtroende för polisen? Kravaller består ju av ett tämligen enkelt protokoll (med eller utan plundring) som kan processas av olika människor av olika anledningar, vilket kan förklara den skenande utvecklingen.
Jag tror på allt ovan: På samhällsobjekt av olika skalor och på självorganisering snarare än förexisterande strukturer, samt på Gavrilos princip om singulära orsaker (ej distribuerade, ej hänförda till den minsta möjliga avvikelsen: clinamen). Jag tror också på möjligheten att begreppsliggöra och metodiskt undersöka dessa saker och skilja det ena från det andra, reifierade abstraktioner från verkliga hyperobjekt inte minst. Jag tror att detta är uppgiften för sociologin, och att en objektorienterad ontologi kan hjälpa oss att utveckla de metodologiska verktygen för att göra allt detta.
Fint där, Mac! Applicerat på sådana fenomen tycker jag att oooandet börjar bli riktigt intressant! (Kan tänka mig att oooa hela natten/dan/skrämma-slag-på-halva-stan, om vi skall slå in på det spåret.)
Du har rätt – Garfinkel var inte lika intresserad av icke-människor som Latour. Han beskriver sitt projekt enligt devisen ”working out Durkheim’s aphorism” (tillika undertiteln på en bok om G och etnometodologi). Denna aforism lyder: ”the objective reality of social facts is sociology”™s fundamental principle”. Sociologer har i allmänhet tolkat detta som att disciplinen bör handla om positivistiska studier av relativt fixa strukturer/institutioner (SOM-data; ”som manlig medelklassgöteborgare är du 29% benägen att rösta sosse”.)
Garfinkels fokus på ”working out” leder honom till en annan tolkning – att sociologin bör handla om att studera hur sociala fakta görs eller blir till. (Frågan är snarare: Vad är det som gör att jag fattar att jag nog bör rösta (s)? Känner jag till min position som medelklass, hur har jag i så fall blivit varse om den? Kan det vara så att ovan nämnda statistik påverkar mitt beslut?) Detta leder till att – som jag skrivit ovan – sociologisk teori inte kan vara någonting annat än ytterligare en etnometod som bidrar till görandet av en viss ordning.
Så – ja, visst, i någon mån kan vi säga att sociologin skall studera ”det sociala”. Jag föredrar dock det som Latour säger om saken – att vi främst bör se att vår roll är att trejsa associationer som skapas/upprätthålls mellan olika entiteter (mänskliga och icke-mänskliga). Sorry för latheten, men här är ett citat:
Så, nej, vi kan inte riktigt ”tala” med ”det sociala” – för det sociala är ju en representation som kollektivt produceras av diverse aktörer (inte minst sociologer, eftersom de lyckats med att etablera sig en position som domare/präster/whatever, med priviligierad access till den Transcendenta Ordningen).
Etnografi är dock en alldeles utmärkt metod för att studera associationer(andet) – vilket vi nu ser är sociologins ”objekt”. Här är man dum om man inte – som jag nämnt ovan – passar på att tala/sympatisera med de monader som vi bäst kan relatera till (mänskliga entiteter). Sedan skall vi förstås försöka experimentera/uppleva icke-mänskliga sådana, eller hybrider mellan ickemänskligt/mänskligt, bäst vi kan.
Men om vi då inte längre har ”det sociala” som objekt, utan ”associationerandet” – mister inte sociologin sin ställning? Vad skiljer den från fysik, eller kemi? Well, jag är inte så orolig på denna punkt: Det är ändå rätt klart att de respektive disciplinerna har sitt fokus på olika monader – vilket kastar oss tillbaka till det faktum att vi sociologer är mer intresserade av associationer mellan/till människor än vad kemister och fysiker är. Visst, sociologin hamnar nära psykologin, men det är inte någonting som är alltför oroande.
Jag tycker att antingen får man då hävda att det helt enkelt inte finns några verkliga samhällsaktörer ovanför människan – och argumentera för varför det är en omöjlighet, varför just människans associationer ska förstås som världens ytskikt (när det går bra att se sammansättningar på lägre nivå, märk väl) – eller så kan man hävda att sociologi studerar associationer människor emellan och mellan människor och icke-mänskliga aktörer, medan studiet av objekt på andra nivåer tillhör en ännu inte namngiven eller formaliserad vetenskap…
Vad skulle en sådan kunna kallas?
”Hypersociologi”?
”Socioontografi”?
socio#oontologi
Mycket lyckad tråd det här blev! (återkommer till diskussionerna framöver när jag har mera nät)
Ja, här finns mer att utveckla!
Pingback: 99, our 68 » Den dömande statsvetenskapen
Pingback: 99, our 68 » Boksläpp pÃ¥ fredag: The Reader: North/south, river run
Pingback: 99, our 68 » “Hur kan man glo pÃ¥ brödrostar medan barn svälter i Afrika?