Tänker snart skriva något mer från Deleuze Studies-konferensen, men först en annan iakttagelse från Köpenhamn.

Middagade ute på Vesterbro härom kvällen, och kom i samspråk med restaurangägaren. Han undrade hur Sverige, ett så vettigt land, kan behålla ett statsöverhuvud som inte inger nämnvärt förtroende. En högst rimlig fråga. Kanske är vi mer lättledda än danskarna? Kanske behöver vi inte så mycket för att acceptera en auktoritet?

Diskussionen om dansk-svenska relationer landar ofta i frågan om regler. I Danmark skrockas det ibland om byråkratiska och snusförnuftiga ”regelsverige”; svenskar tar inte åt sig av denna anklagelse: ”I Danmark kan man ju inte ens gå mot röd gubbe”.

Tänker inte ge mig in i att ta ställning i denna debatt. Efter lite promenerande i danska huvudstaden tänker jag istället lägga fram en alternativ hypotes: Skillnaden mellan Danmark och Sverige är de sätt på vilka den symboliska effektiviteten säkerställs. Grannarna i sydväst arbetar lite hårdare – och på ett mer raffinerat sätt – med att etablera Stora A. Deras arbete inrymmer också fler paradoxer, och opererar på fler plan.

Först och främst kan vi konstatera att närvaron av det postmoderna överjaget (som ju passar som hand i handske med den så kallade senkapitalismen) är starkare än hemma. Gå upp och ned på Ströget, utsätt dig för kommersen, och notera att den bär ett post-oedipalt ansikte. Reklamen referent är regelbrottet – för nuförtiden är det ju transgressionen som tryggar tillväxten:

Samma gäller även Christiania, den lilla ”stad i staden” som främst är känt som det ställe där vissa överskridanden är sanktionerade. Nu verkar det som att fristaden – vars existens varit hotad – nu börjat införlivas i Köpenhamns kreativitetsstrategi. (Återigen; överskridandet blir business.) Men -intressant nog finns det vissa saker som inte alls är tillåtna i denna fristad. Exempelvis får man inte fotografera:

Så, det klassiska, repressiva överjaget lever alltjämt vidare, fast i ny skepnad. Och det är såhär det etableras – genom paradoxen. (”Aha, nu trodde du att du är fri att göra lite vad du vill, men vi har satt upp en regel här – och se hur väl du lyder! Vem är det som bestämmer här egentligen? Just det.”) Att leka med paradoxer är dock bara en av flera metoder med vilka den symboliska effektiviteten upprätthålls i Danmark. En annan, mer självklar metod – vi är ju i Danmark – är att helt enkelt designa auktoriteten. I Sverige kanske det räcker med att inrymma Riksbanken i vilket gammalt hus som helst; i Danmark låter man designikoner upprätta moderna monument:

En tredje metod, den kanske mest raffinerade av de som jag funnit under morgonpromenaden, kan vi kalla ”allvarlig ironi”. Man kan tänka sig en hippie från Christiania som en dag lämnar Christianshavn, och rör sig runt kring regeringsbyggnaderna. Under hela vägen har hippien klagat på att staten är förmyndaraktig, att den inskränker hans/hennes friheter, stukar hans/hennes ”mänsklighet” etc etc etc. Kanske har hippien klagat på att någon eventuell liberalisering bara är ett tecken på repressiv tolerans. Mitt i allt detta står plötsligt hippien inför denna byggnad, vars budskap förekommer allt fördömande:

Staten säger liksom: ”Ja, haha, jag skojar lite här… ’överförmyndare’, hehe… men jag är ju din överförmyndare! Vad hade du trott, egentligen, hippie?!!”

Alltså: Paradox, design, och allvarlig ironi. Så funkar den danska symboliska effektiviteten.