Något om Isabelle Stengers Capitalist Sorcery.

De är för roliga, kollegerna Isabelle Stengers och Bruno Latour. Bägge har gjort avgörande bidrag till de vetenskapsfilosofiska/-sociologiska fälten, de lutar sig ständigt på varandras arbete – men rent politiskt drar de olika slutsatser. Han tycker att någon som hon, med hennes briljanta vetenskapsfilosofi, inte borde hamna i en ”klassisk” anti-kapitalistisk position. Hon, å sin sida, försöker ständigt använda hans teori som en del i hennes deleuzoguattarianska politiska hållning.

Så; Stengers dedikerar The Invention of Modern Science till

Félix Guattari and Bruno Latour, in memory of an encounter that never took place.

Samtidigt; Latour skriver, i en hyllning till förord i hennes Power and Invention: Situating science, att:

The articles assembled here are not doing full justice to […] her cosmopolitics. Like many of the political insights of Deleuze and Guattari, they remain largely influenced by a conception of left-wing radicalism that has not yet been renewed as forcefully as science has been. This is a case, so to speak, of an ”equal development” of a theory. In the last part of the book, Stengers has not done for power, society and domination the job of demarcation that she has done to hard science in the earlier sections. She relies too heavily on the tools of social history that can be taken off the shelf. (xvii-xviii)

Så håller de på. Samma sak pågår i Stengers Capitalist Sorcery: Breaking the spell, som i år kom ut på engelska.* Den ena Latour-referensen efter den andre, nedbakad i ett resonemang kring kapitalismens vara.

Texten skrevs ursprungligen 2004, som ett svar på de Seattle-demonstrationer som uppstod fem år tidigare – under det magiska året 1999. Boken är ett försök att ”tänka med” de rörelser som hamnade på agendan kring Seattle; vi ser referenser till begrepp som ”reclaim”, vi ser resonemang kring hur vi skall förhålla oss till Svarta Blocket. Roligt nog finns en del referenser till copyleft/GNU, till Wark’s Hacker-manifest, till hackern som ”conceptual persona” (för att låna från D&G) – till det -99 som oftast glöms då Seattle kommer på tal.

Nå, titeln då? ”Kapitalismen som trolldom”? Behöver vi verkligen ytterlikare metaforik kring K-ordet? Det korta svaret är att detta är det vi får då vi för samman
1) Latours diskussion kring att vi aldrig varit moderna,
2) Stengers intresse för det där oförklarliga (exempelvis suggestionsfenomen och animal magnetism) som inte får plats i den moderna konstitutionen,
3) det allmänna avståndstagandet från ideologikritik (som delas av såväl Latourianer och Deleuzianer), och
4) Stengers insisterande på att någonting som vi kalla ”kapitalism” trots allt existerar.

Men hur existerar då denna kapitalism? Well, ett sätt att karaktärisera den är att erkänna att den är ”dunkel”:

The crucial point is not to reach agreement on what Marx wrote, but to prolong the question that he created, that of this capitalism whos hold it is a matter of combating. And to prolong this question, it must be remembered that what Marx called ’capitalism’ has nothing to do with an empirical matter of fact, like earthquakes, for example, which allow for the separation of the observation of the occurrence and discussion as to the possibilities of confronting their catastrophic effects. […] Let us recall the Black Book that added up the all the deaths ’caused’ by communism. This type of calculation is impossible with capitalism, because there are always other actors on stage who seem much more concrete. The coup d’état in Chile? Isn’t accusing Pinochet, the Chilean army, the CIA, Kissinger enough? (12)

Hmm, detta kanske inte hjälper oss nämnvärt, men Stengers försöker göra är att finna en begreppslig apparat för att ”få grepp” om – och på – kapitalismen. (Få grepp om/på, ”get a hold of/over”, franska prise, är ett flitigt återkommande begrepp i boken.) Tre sidor senare läggs en aningen mer distinkt, om än provosorisk, definition av kapitalism fram: Kapitalismen kan sägas vara det som dödar politik; det som stänger ned tanken om alternativa lösningar.

It is a matter of inheriting from Marx, who developed a critique of political economy, that is to say, of the way in which the economy was transformed into a politics that kills politics, that gives itself the rationality that demands unanimity. It is a matter of making capitalism exist as something the effects of which we testify to whenever we hold politics in contempt: something the very functioning of which kills politics. (15)

Kapitalismen verkar i de handlingar som avpolitiserar en fråga – pekar på en slags nödvändighet i även olyckliga beslut inom ramen för ”den enda vägens politik”. Här ser vi alltså ett intresse för den TINA-utfästelse – There Is No Alternative – som ofta associeras med Thatcher. Varje gång någon gör en liknande utfästelse – ”denna lösning är kanske inte önskvärd för alla, men det finns inga (goda/realistiska) alternativ” – så är detta ett tecken på att ”kapitalismen” existerar. Redan här ser vi att Stengers ”kapitalism” är uppbunden med hennes intresse för modernitet och vetenskap – frågan är om vi inte skulle kunna säga att ett alternativt benämning för samma fenomen är ”icke-experimentalism” eller motsvarande.

Kapitalismen är alltså en slags tendens, en mystisk benägenhet att se, beskriva och presentera världen utifrån ”infernala alternativ”. Denna tendens effektueras på ett högst distribuerat vis, av lokala aktörer (Stengers hänvisar till Latour), av ett flertal professioner;

the machine that produces infernal alternatives implies entire armies of specialists engaged in the ongoing creation of the conditions of its functioning. (29)

Dessa arméer består av ”minions” (skyddslingar, underhuggare), som hela tiden presenterar världen med infernala alternativ. En sida senare överges dock ”produktionen-av-infernala-alternativ-definitionen” av K-ordet, med hänvisning till Oxfams lyckade försök att bjuda in fattiga länder till WTOs möten:

Because of such (relative) successes, we cannot stick with the first name we proposed for capitalism – ’the machine that produces infernal alternatives’ – it is still too close to a denunciation that would characterise such alternatives as ’false’ or ’ideological’, liable to be surpassed in one go by the correct analysis, which those interested whold then only need to be convinced of pedagogically. In order to […] allow the success of those who have created a hold on a situation to be celebrated, we must try to find another way of talking about this production of alternatives that mesmerize thinking. Is it unprecendented? Has capitalism invented a completely original mode of existence? If that is not the case, what sort of ’lineage’ does it belong to? (30)

Ja, i vilken ”utvecklingslinje” skall vi placera in kapitalismen? Håll i er, för nu kommer det:

It is not in our ’modernised’ world that we will find a name that is adequate for the type of hold that capitalism produces as a crucial part of its existance. Modernity has imprisoned us in categories that are much too poor, oriented as they are around knowledge, error and illusion. […] There has, for a long time, been a name for something that manages to produce a coincidence between enslavement, the putting into service, and subjection, the production of those who do freely what they are meant to do. It is something whose frightening power and the need to cultivate appropriate means of protection against is known by the most diverse of peoples, except us moderns. Its name is sorcery. (34-35)

Trolldoms-referensen är, som redan hintats, ett sätt att lämna modernitetens ”trygga mark”, till förmån för mer osäkra domäner. Och ur detta förstås även varför ”trolldom” är att föredra framför ordet ”ideologi”.

Ideology connects with the image of a screen, of ideas that screen out, that block access to the ’right point of view’. But the minions […] are not blinded by ideology. It would be better to say, borrowing from the vocabulary of sorcery, that they have been ’eaten up’, that is to say, that it is their very capacity to think and feel that has been prey to the operation of capture. To be blinded implies that one sees ’badly’ – something that can be corrected. But to be captured implies that it is the capacity to see itself that has been affected. (43)

I detta avståndstagande från ideologikritiken ryms även en kritik av Marx och Engels kända sentens:

All that is solid melts into air, all that is holy is profaned, and man is at last compelled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind.

Stengers fastnar vid ”man is at last compelled to face with sober senses”; det pekar på att Marx hänvisar till en riktning, ett slags framsteg, som i sin tur är relaterat till ett ”avtäckande” (en ”nykterhet”) i en värld av illusioner. För Stengers är det är denna typ av kvintessentiellt moderna föreställningar som håller hela kapitalist-trolleriet igång – och det är detta som hon försöker tänka bortom. (Kom ihåg: ”Vi har aldrig blivit moderna”, så det ”profana” har ju aldrig segrat på bekostnad av det ”heliga” – bara på officiellt plan.) Det finns alltså ett slags ”gift” i Marx tanke om kapitalismens och modernitetens vara.

I sitt förord kommenterar Andrew Goffey, översättaren, Stengers ifrågasättande av denna ”moderna Marx”:

Marx’s understanding of capitalism has, as Marshall Berman has pointed out, a Faustian air about it. […] The ostensibly Faustian pact of modernity, the ’tragedy of development’ as Berman puts it, finds resonances among both apologists – the Schumpeterians, with their praise of ’creative destruction’ – and resolute militants – a figure like Alain Badiou, for example, with his reference to the ’ontological virtue of capital’. (xii)

OK – så hur skall då denna kapitalistiska trolldom bekämpas – hur skall förbannelsen lyftas? Jo, det amoderna måste motas bort med det amoderna. Magi bör göras till det nya svarta, menar Stengers, och hänvisar till samtida häxpraktiker. Här är det viktigt att inte förstå det som att Stengers gått och blivit new-ageig: Nej, i vanlig ordning skall vi se det i relation till hennes vetenskapsfilosofi. Hon är främst intresserad av häxmagin som teknik:

If one said to them ’but your goddess is only a fiction’, they would doubtless smile and ask us if we are among those who believe that fiction is powerless, or that behind every fiction there is something that should be explained in acceptable, scientific, rational or intellectually reliable terms. In terms that reassure. And straightaway this demand to be reassured puts us on the side of the believers, those who believe that they can classify, that they can separate out ’true’ causes from those that would only be superstition or would refer only to psychological, sociological, even psychoanalytical causes, causes that always explain weakness, never becoming.

What makes people uncomfortable, what is difficult to accept is that witches are pragmatic, radically pragmatic: truly experimental technicians, experimenting with effects and consequences. We have the habit of looking ’behind’ the technique for what would justify it or provide a guarantee… but a guarantee against what? (138)

Stengers magi-referens kan alltså ses som en appell till spekulation och experimenterande; ett slags motmedel till alla krafter som gör anspråk på att veta Hela Sanningen om ekonomi och samhälle, och därmed dödar embryon till politiskt uppfinnande. Notera: Denna appell till magi slår även mot de som säger sig veta hela sanningen om kapitalismens järnlagar.

OK – köper vi detta? Stengers är fullt medveten om att hon kanske inte får med sig läsaren hela vägen. Referenserna till trolldom och magi är ju skapade för att vi skall bli lite obekväma – för att vi skall tvingas lämna den moderna konstitutionens trygga mark.

Sedan kan man kanske fråga sig hur väl hon lyckas distansera sig från mer etablerade/ortodoxa diskussioner kring kapitalismens vara och fortlevnad. Och dessvärre känns det som att boken redan blivit något förlegad – mycket har ju hänt sedan Seattle. En annan värld – efter USAs och Bretton Woods Trions hegemoni – har ju redan uppkommit. Synd att boken inte översatts tidigare; 2004 var den nog mer spot on.

Men trots detta; ganska rolig är den allt. Skulle gärna se fler försök att föra samman ett Latourskt-Stengerskt ifrågasättande av den moderna konstitutionen med en diskussion om kapitalismen. Framförallt har Stengers gjort en läsning, och förlängning, av Marx som inte fastnar i defaitism. Högst välbehövligt.

– – –

*: Boken ifråga är skriven tillsammans med Philippe Pignarre, som säkert gjort en massa viktiga saker, men jag tycker att vi kan enas om att det är Stengers som är stjärnan i sammanhanget. (Även översättaren verkar tycka så.)