För några månader sedan föreslog Rasmus att spekulativ realism-grejen borde ses som en slags ”nysaklighet”. Finns det eventuella paralleller mellan dagens SR-diskussion, och de samtal som fördes vid genombrottet för den tyska rörelse som fick namnet ”Neue Sachlichkeit”?

I höstas skrev jag om Guggenheims utställning om ”Chaos and classicism”. I denna utställning – jag tror den visas i Bilbao nu – beskrivs hur mellankrigstiden präglades av ett slags tillnyktrande:

Enligt Guggenheims historieskrivning var mellankrigstiden en tid då vi försökte överkomma det första världskrigets kaos, genom att söka oss tillbaka till klassicismens ordning. Kaoset kan nog sägas vara moderniteten som helhet – WWI var ju det första moderna kriget, som i sin tur hade föregåtts av en tid av såväl globalisering, folkförflyttningar, teknologisk utveckling, och samhällsförändringar som genererat lika delar spänning, yrsel, och rädsla. (Ni känner till Marx-citatet: All that is solid melts into air.) De klassiska idealen – traditionen, arvet – blev då det där säkra vi kunde hålla kvar vid.

Efter ett upprivande första världskrig uppstod alltså en viss trötthet inför tankeströmningar som framhävde tillvarons kaotiska, fragmenterade, flytande natur. Slut med den hisnande expressionismen och futurismen. Alltså:

Nog med problematisering, tillbaka till ordning! Inte sällan kom detta att utmynna i mer naturalistiska studier av människan/individen som sammanhållen kropp – inte som ett flödande medvetande eller en fragmenterad samling masker.

Neue Sachnichkeit blev benämningen på en strömning märktes inom både måleri och fotografi. (Man ville inte använda ”naturalism”, för det kändes förlegat. ”Bara sååå 1800-tal.”) Den nya benämningen samlade alltså måleri som ”post-expressionistiskt”, såväl som fotografi som ville bryta med expressionismen genom att utnyttja mediets möjlighet att skapa ett ”nytt seende”. I bägge fall graviterade konstnärerna mot nyktra, ”sakliga” utforskningar av objekt. Dessa objekt porträtterades som tidlösa, stabila och fixa. Framställningen var minimalistisk, mot en enkel bakgrund, för att framhäva objektet. Konstkritikern Walther Petry skrev följande i Kunstblatt om det nysakliga fotografiet:

We are concerned here with the clear and unambiguous structure of things, with their meaning more than their appearance. […] Art takes the object out of its context, frees its object, gives it a wealth of meaning – yet with what medium? It subjectivizes the object, and the limits of the respective subjectivity become the limits of artistic depiction, right down to the last little detail. […] The object, clearly recorded, reproduced without any artistic transformation, must communicate with its meaning exclusively the objective meaning of its self, in so far as its reproduction gets beyond the reproductive element of a flat black-and-white suggestion of nature.

Franz Roh skrev den bok om ”post-expressionism” som blev manualen för att förstå det nya måleriet och fotografiet. Exempelvis gjorde han följande uppdelning mellan det expressionistiska och post-expressionistiska:

Låt oss pausa här: I den gamla nysakligheten fanns det mycket som känns främmande, i relation till dagens spekulativa realism. 1920-talets Neue Sachlichkeit känns alltför nykter, alltför nära ”naiv realism”. Jämför med vad Graham Harman säger i en ny intervju till Mute Magazine (tipstack till Marcus):

The ”˜realism’ part of SR means that the world exists independently of humans, which is what continental philosophy likes to call ”˜naïve’ realism. The ”˜speculative’ part of SR means that the models of reality it generates are all notably strange. This is not the middle-aged sort of schoolmaster realism that likes to annihilate daydreams and turn everything into a bland acknowledgment of tables and cats on mats.

Det är inte särskilt spekulativt att söka en ”clear and unambiguous structure of things”. Samtidigt finns det en klar parallell mellan Neue Sachlichkeit och Spekulativ Realism – i bägge fall ser vi ju
1. ett intresse för beständigheten i objekt, och
2. ett klart brott med etablerade föreställningar om världen som flöde och process (då Bergson, nu Deleuze).

Harman igen:

The first major principle of object-oriented philosophy (OOP) is that objects are the most universal topic. The universe is not just made of tiny micro-particles or mathematical structures that explain everything else. Nor is it made of a gigantic language or society that constructs everything else. No, reality is autonomous from us. And despite recent fashion it is not made up of process, fluxes, and flows – instead, it is made of individuals.

Jämför detta med följande citat från Rohs bok om post-expressionism:

Post-expressionism offers us the miracle of existence in its imperturbable duration: the unending miracle of eternally mobile and vibrating molecules. Out of that flux, the constant appearance and disappearance of material, permanent objects somehow appear: in short, the marvel by which a variable commotion crystallizes into a clear set of constants; this miracle of an apparent persistence and duration in the midst of demonical flux; this enigma of total quietude in the midst of general becoming, of universal dissolution: this is what Post-expressionism admires and highlights. […] Post-Expressionism faithfully raises a pane of glass in front of a light and is surprised that it doesn’t ”melt”, that it doesn’t inevitably transform itself, that it is accorded a brief stay in eternity. It is the same feeling that motivates the invocation of norms, of ethical and even political positions, from either the right or the left. And this is not a result of intimate inertia; it is the glimmer from which the elan vital (the previous generation’s philosophy of life) cannot save us. (22)

Denna passage rymmer många viktiga element: framhållandet av fasta objekt; tyst vara istället för tillblivelse; distanserandet från ”the previous generation”. Intressant är även kopplingen till politiska positioner; referenser till både en höger och en vänster som söker en fast grund. På denna punkt blir jämförelsen haltande – jag ser inte att man kan tradd-sociologisera SR som ett uttryck för en önskan om att återgå till ordningen. (Frågan är om det är rätt att göra så för Neue Sachlichkeit?)

Dock finns det en slags ”lös grund” som både NS och SR distanserar sig från. Bägge rörelser undviker diskussioner om ”ramverket” för representationen. På bilden ovan ser vi att ”post-expressionismen” i någon mån släpper frågan om representation (”respecting the frame” istället för ”contesting the limits of the frame”). Här finns det likheter med SRs kritik av ”korrelationism”; ”the continental tendency to turn all philosophy into a discussion of the human-world interaction” (Harman igen). Indeed, SR kan ses som

a useful signal for a generalised revolt against the continental philosophy of the 1980s and 1990s, which turned everything into language games or power games.

Denna ambition är ju lovvärd. (Samtidigt är ju inte SR bara den sista i raden av -ismer som säger sig stå för en sådan revolt.) Oavsett vilket – hurra, nu kör vi.

Slutligen: Gissningsvis finns det en risk att Roh och gänget idag utmålas som mer naivt realistiska än nödvändigt. Deras eventuella spekulativa drag borde återupptäckas. Vi skall komma ihåg att Roh motsatte sig begreppet ”neue sachnlichkeit”, till förmån för ”magischer realismus”. Magisk realism – där händer det nåt! Ett intresse för tingens märklighet, olika försök att locka ut propositions ur tingen. Fotografen Albert Renger-Patzsch ville att hans nu kända bok skulle heta just så – Die Dinge – men istället fick den titeln Die Welt is Schön. Bägge funkar, tycker jag. Som Whitehead skriver i Modes of Thought:

Philosophy begins in wonder. And, at the end, when philosophic thought has done its best, the wonder remains.