För ett par veckor sedan släpptes boken Tänk Grönt. Kom på att jag inte lagt upp något kapitelutkast ännu, men nu finns det hur som helst här.
En liten kommentar: I texten nämner jag att Donna Haraway diskuterat vår tid utifrån det som hon ser som dess kronotoper, datorn och transgenen. (Har redan nämnt det här.) Bokkapitlet förhåller sig till bägge, men själv har jag alltmer kommit att intressera mig för den senare. (Inte minst för att senaste forskningsprojektet berör frågan.) Roligast är iofs när dessa flödar in i varandra, men ändå – nu finns det en ny kategori på bloggen: ”agri/bio”.
Här är en fråga: Finns det en risk att självorganisering blir det nya ”naturligt”, att spontana processer som ger upphov till samhälleliga och biologiska former (sammansättningar) på något sätt förstås som mer demokratiska/ekologiska än sådana som organiseras av exempelvis mänskliga samhälls-, bio- och geoingenjörer?
…och ser vi några problem med det? är den naturliga (sic!) följdfrågan.
Well, det är väl alltid ett problem om man hamnar i tankegångar kring universallösningar. Nu är detta en text för studiecirklar inom mp, typ, så det finns inte riktigt plats att nyansera resonemanget. Men DeLanda är ju rätt clear kring detta: Att försöka experimentera med självorg istället för hierarkier är något som vi kan kosta på oss, givet de senaste århundradenas tilltagande hierarkisering. Att vara pragmatisk är alltid en dygd.
Om naturlghet: Här finner vi ju ständigt kvalifikationer. Vi kan inte lägga någon normativ värdering i någon slags inneboende förträfflighet i dessa olika ”abstrakta maskiner” (stön… ett begrepp för teoretiska dinosaurer), inte heller säga att någon av dem är mer naturlig. Pragmatism alltså.
En mycket bra text, Kalle!
Du skriver på ett ställe:
”Kulturen, familjen, nationalstaten, storstaden kan aldrig vara någonting mer än ständigt pågående experiment i att leva väl. Ekosystemets rörelse saknar alltså riktning och mål – det är upp till oss att förse systemet med en sådan riktning. I detta sökande efter mål och mening kan vi inte luta oss mot någon gudomlig ritning, inte heller någon tanke om ”naturlighet”.”
Detta är, som jag ser det, ett utmärkt sätt att beskriva den ”sociala ingenjörskonst steg för steg” som Karl Popper förespråkade som alternativ till den ideologibaserade politiken.
En sak som oroar mig dock: Självorganisering i liten skala tenderar att bortse från globala effekter. Klimatkonsekvenser, t.ex., kan inte förstås av den enskilde, de kräver en överordnad reglering av villkoren för det självorganiserade handlandet. Att balansera denna hierarkiska nödvändighet med demokrati och öppenhet är en svårighet. Det öppna vetenskapliga systemet är en viktig ingrediens, men dess acceptans är inte självklar.
Roligt att du gillar’t, Thomas!
Jo, fast jag tänker att även självorganisering förutsätter ramar – i själva verket är är det just detta som måste undersökas; vilka ”protokoll” kan användas för att förlösa den självorganiserande logiken? (Så, självorganiseringen förutsätter i någon mån existensen av någon form av hierarki.)
Genom sådana ramverk kan vissa negativa globala effekter förebyggas. Men du har rätt – ibland är nog även mer ”rent” hierarkiskt ordnande nödvändigt.
Vi har då komplexa nätverk av relationer, som konfigurerar lokala tillblivelselogiker. Vi kan gripa in och experimentera med konfigurationen, och försöka ge tillblivelsen en önskvärd riktning mot mer ”levbara” ekologier. Vi frammanar här bilden av en distribution av krafter som under tryck vecklar ut sig och gör så att världen blir till – ”världen är ett ägg”. Vi ser flöden som kan manipuleras så att den så småningom kläckta hönan värper fler och större ägg or what have you.
Vi jobbar i nuet, men med föreställningar om virtuella processer som ibland är möjliga att beskriva och i någon mån förstå, ibland är helt kaotiska. Sammantaget gör detta att vi slipper handskas både med utopier och förlorade paradis. Bra!*
Men…
…jag skulle vilja kontrastera det mot en objekt-orienterad ekologism, där man ser samexistens med faktiska entiteter, och tar fram lite andra nyanser.
Till exempel kan vi förstå klimatsystemet som ett objekt, snarare än en distribution av krafter som aktualiseras enligt en kaotisk logik. Klimatobjektet existerar på en med våra mått mätt enorm tidrumslig skala, och vidarebefodrar våra handlingar idag till människor på andra sidan jordklotet om tiotusentals år! Genom att interagera med klimatet, entiteter emellan här och nu, så översätts våra handlingar till effekter för andra långt långt bortom vår horisont, men klimatet är ändå hela tiden något att ta sig an här och nu, inte en virtualitet med några eventuella framtida aktualiseringar.
Jag tycker att det händer något i den politiska tanken om vi angriper klimatet som en entitet på det här sättet, som något vi samexisterar med just nu snarare än något vars ”tillblivelse” vi kan experimentera med. Det manar oss exempelvis och inte minst att bygga institutioner (objekt, kalla dem hierarkier om ni vill) vars tidrumsliga utsträckning bättre matchar det enorma klimatets.
—
Jag tänker på den där viktiga pragmatiska frågan du lyfte hos Chris härförleden, typ att om vi aldrig kan veta något om objekten i sin undandragenhet, utan bara de där relationella effekterna – vad gör ooo för skillnad?
Jag tror vi ser en skillnad just i det ovanstående resonemanget, i att de undandragna objektens själva märklighet gör skillnad. Det ligger i den där spekulationens, det poetiska hänsyftandets, metaforens kraft att kunna säga något indirekt. Det märkliga och undandragna och indirekta har aldrig varit problemet. Problemet är satslogikers och positivisters, naturalisters, scientisters och vissa korrelationisters tro att det går att säga någonting alls direkt, och vilja kväsa alla andra sätt att tala.
När objekten påkallar sin indirekta närvaro och tränger sig på vårt tänkande är det också något annat än att vi överför ett abstrakt diagram som metafor (eller faktiskt rentav en abstrakt representation) att applicera på tänkandet. Det är objekten själva som tränger sig på, som utövar en märklig inverkan på oss…
*Kan man se en viss risk att utifrån detta vilja agera efter försiktighetsprincipen snarare än ge sig hän åt experimentlustan såsom föreskrivet? Det finns, tror jag, en liksom reaktionär kärna i den gröna rörelsen som är problematisk här och något att jobba med.
En indirekt, tillbakadragen etik?
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/2010/february/etik-i-ett-vetenskapligt-sammanhang.html
Bra, Marcus, att du försöker vara konstruktiv. Spännnade infallsvinkel, jag avvaktar tid för begrundan.
Jag håller med Thomas – verkligen värdefulla konstruktiva kommentarer, Marcus! Sitter nu med dödlinjeskrivande (34 timmar to go), men återkommer snarast!! 🙂
Är inte just vetenskapen ett objekt som bättre matchar klimatets enorma tidsrumsliga utsträckning? Med vetenskapen förstår jag då förstås inte den av er posthumanister så förhatliga Sanningen utan det öppna demokratiska system av trial and error som bygger allt bättre modeller av verkligheten i syfte att behärska den. Detta objekt kan med hjälp av sin status påverka andra storskaliga objekt såsom internationella sammanslutningar av politisk och ekonomisk natur för att matcha klimatet. Dylika rationella objekt kombineras företrädesvis med spekulationer, poetiska hänsyftningar och metaforer; Al Gore kan möjligen representera detta irrationella komplement inom klimatproblematiken, men utan den rationella grunden är kraften i metaforerna kanske inte så mycket att räkna med?
Thomas: Jag vet inte om vetenskapen kan förstås som ett sammanhållet objekt, även om den naturligtvis är många (mätutrustningen, hypotesen, labbet, artikeln, tidskriften, review-filtret och så vidare). Rationell/irrationell-distinktionen funkar inte heller för mig: Poesi kan väl vara oerhört rationell?
Poängen här är snarare det indirekta, att varje möte med världen – inklusve vetenskapens! – är indirekt.
A. Korrelationism är en föreställning om att det inte går att tala/tänka om ting-i-sig-själva. Men det går visst. Begreppet ”tinget-i-sig-själv” är i sig själv ett sätt att tala/tänka om världen bortom korrelationen till människan. Självklart finns det begränsningar i vad man kan säga om världen bortom och vilka sanningsanspråk man kan göra och så vidare. Självklart finns begreppet som sådant i tänkandet, men det syftar på något bortom det, det verkar i överförd bemärkelse, på ”samma” sätt som exempelvis…
B. …min hands sinnliga upplevelse av kaffekoppen här bara snuddar vid en starkt begränsad uppsättning av kaffekoppens kvaliteter, förvränger dem till en känselupplevelse-för-mig, men ändå klart och tydligt syftar på en kaffekopp (eller i alla fall något slags objekt) där bortom upplevelsen av den.
C. Vetenskapen mäter och prövar, tar isär och mäter igen, alltemdan den testar hypoteser på ett systematiskt sätt. Det som mäts är kvaliteter, eller snarare mätinstrumentets upplevelse av kvaliteter – återigen ett mycket indirekt möte med världen! Det går att ställa upp en mycket omfattande katalog mätdata för hur ett objekt ter sig för olika mätinstrument under olika omständigheter, men objektet är det som ligger bortom alla dessa mätningar, de kan inte göra annat än påvisa att objektet finns där och reagerar olika på olika stimuli.
Den intressanta twisten: Förutsättningen för att vetenskapen ska kunna säga något alls om världen är att autonoma objekt verkligen existerar. Om världen inte bestod av bitar som kunda pluggas ut och pluggas in i olika sammanhang, skulle vi inte kunna få likvärdiga mätresultat i återskapade sammanhang. Experiment skulle vara helt värdelösa om världen definierades av sina relationer, för att inte tala om utifall den sattes samman av människans vana att uppfatta objekt och relationer… Det betyder dock som sagt inte att dessa objekt, ens med vetenskap, kan beskrivas direkt och omedelbart.
Misstaget är att se den vetenskapliga nubilden, ständigt under prövning, som en direkt representation av världen. Men det är ännu värre att därmed avfärda den. Det finns inget annat sätt att tala om världen än genom att syfta på den i fjärran. Vetenskapens metod bygger, ofta implicit, på förekomsten av autonoma objekt som ett ontologiskt faktum. Därför fungerar den, trots att den ständigt bitvis måste omprövas och omvärderas.
Klimatmodeller och andra simuleringar är f ö också objektorienterade…
(Egentligen är det väl inte klimatobjektet som i första hand ska matchas, när jag tänker efter, utan andra system – för djurhållning, tillverkning, transporter etc – som har effekter på klimatobjektet… Men det är en bisak, kanske.)
Marcus:
Angående vetenskapen som objekt. Du räknar upp några objekt som innehålls i vetenskapen såsom mätutrustningen, hypotesen, labbet, artikeln, review-filtret, tidskriften, osv. (där jag skulle vilja tillägga falsifierbarheten!). Är då inte Vetenskapen ett ypperligt exempel på en sammansättning i Deleuziansk anda eller en helhet i geossettvals anda? Är inte detta objekt en helhet som är så mycket mer än summan av sina delar? Just denna unika sammansättning har gjort detta objekt, menar jag, till något med en rums- och tidsmässig dignitet som matchar Klimatet (som i sin tur är en sammansättning av effekter från solen, månen, havsströmmar, förbränning av fossila bränslen, djurhållning, tillverkning, transporter, topografi,…)
Angående begreppen rationell/irrationell. Med rationell menar jag en tankefigur eller handling som är en logisk följd av de modeller vi har av verkligheten eller är i enlighet med hittillsvarande erfarenheter. Det är därmed rationellt att bedriva en politik som minskar våra koldioxidutsläpp, men för att få det gjort kan det krävas att man triggar det irrationella. Med irrationellt menar jag en tankefigur eller handling som går utanför etablerade modeller och erfarenheter. Dylika figurer och handlingar bestäms istället av känslor. För mig är konst och därmed poesi per definition alltså irrationell. En tanke i enlighet med Schopenhauer; konst är det som slår an en sträng hos någon. Att sedan en del proffesionella konst”kännare” handlar rationellt misstänkliggör bara deras omdöme.
Angående direkt/indirekt. Jag håller med dig om din syn på det du kallar korrelationism och det du skriver om vetenskapen. Den vetenskapliga bilden av världen kommer aldrig att vara en direkt representation, men det är ändå väsentligt att det är en indirekt representation som ständigt förbättras. Våra modellers överensstämmelse med sina objekt är egentligen ganska oväsentlig, det avgörande är att de fungerar för våra syften, dvs. för att ge oss en mer behaglig tillvaro.
Jag tycks alltså vara synnerligen objektorienterad. Men jag förstår fortfarande inte på vilket sätt detta tänkande går utöver det Popperska.
Kalle:
Mycket bra text! sammanfattar på ett bra sätt kring ”generella ekologier”. Har du fått någon respons på texten i övrigt?
Mac:
”risk att utifrån detta vilja agera efter försiktighetsprincipen snarare än ge sig hän åt experimentlustan såsom föreskrivet? Det finns, tror jag, en liksom reaktionär kärna i den gröna rörelsen som är problematisk här och något att jobba med.”
Jag skulle inte vilja smeta samman försiktighetsprincipen med reaktionära tendenser. Man kan till och med se det på ett diametralt sätt, som en post- eller senmodern konstruktion för att reflexivt hantera en alltmer sammankopplad, global och komplex värld (tilltagande risksamhälle). Moderniteten har varit tveeggad: mycket bra har kommit ur det, och även mycket elände. Försiktighetsprincipen ser jag som ett ’mentalt verktyg’ (som inte minst används i vetenskapliga sammanhang) som kan bidra till mer resilienta samhällen på lång sikt. Försiktighetsprincipen, behöver inte allt stå emot experimenterande, det är väl snarare metodiken för hur man experimenterar på ett ”ansvarsfullt” sätt eller så…
…Imperativet ”Låt oss Experimentera!” får inte riskera att bli 2000-talets motsvarighet till ”en dag kommer det ögonblick då bara solen lyser över den fria människan som inte känns vid något annan herre än sitt eget förnuft!” (Condorcet) eller ”Wir müssen wissen. Wir werden wissen!” (Hilbert) som kan sägas vara arketypiska modernitetsutrop! 😉
Heiti: Jag sympatiserar starkt med alla tre utropen!
Om man tar citaten ur sitt stora idéhistoriska samband så är det lätt att sympatisera med dessa. Jag betraktar dessa citat genom en posthumanistisk lins, kritisk till ”human exceptionalism” och till den ”autonoma rationella individen” á Kant & Mill. Osv.
Heiti: Jo, det var nog inte försiktighetsprincipen jag var ute efter, utan en allmän reaktionär hållning att man inte får störa de känsliga jämvikter och harmonier som Naturen har inrättat i all sin gudomliga vishet…
Förresten, fråga till alla: Har vi inte lite vattnat ur begreppet ”experiment” när det automatiskt implicerar att blint mixtra med vadsomhelst utifrån något slags Jackass-mentalitet?
(Återkommer strax med ett längre svar till Thomas.)
Marcus:
Ja, där satte du fingret på något. Hoppas på att jag hinner med ett inlägg om detta inom kort, men lite kort: det intressanta är att stora delar av miljörörelsen (och eko(filo)sofier av olika slag) har historiskt sett korsbefruktats med ekologi som vetenskap. Den tidiga ekologin, ”klimax ekologin”, influerade många av tankeströmningar i början av 1900-talet. Där fanns tanken på orördhet, balans, jämvikt etc. Klimaxekologin förkastas idag, man har förstått att systemen snarare är i ständigt ojämvikt, de är dynamiska & komplexa och ibland kaotiska, och allt det där…
Men som vanligt, de ’mentala ekologierna’ är ofta tröga, klimaxmodellen spökar fortfarande i tankarna hos många grönisar och biologer…
http://en.wikipedia.org/wiki/Climax_community
Heiti:
1.Jag förstod nog din avsikt med att kritisera de gamla deviserna och håller i viss mån med dig, men jag finner dem ändå relevanta även idag då så många litar så mycket till Gud, spriritism, Kungen, homeopaten eller Barack Obama.
2. Glädjande att du ser att klimax-idéerna är på tillbakagång i den gröna rörelsen.
Marcus: Angående blint experimenterande så är det just det som Popper sätter fingret på i sin rekommendation om ”social ingenjörskonst steg för steg”. Vi vet helt enkelt så lite om de eventuella olinjära utvecklingsvägarna att vi måste ta det mycket försiktigt. För övrigt tvingades jag använda Wikipedia för att ta reda på vad Jackass-mentalitet betyder, man är lite utanför…
Jag ser fram emot ditt utlovade svar.
Thomas:
Angående (1) så är det en gigantisk diskussion detta. Lite kort. Håller med dig tillsåvida att ex: ”spiritism” inte kan göra anspråk på någon slags testbar sanning”…
Det är inte det modernitetsdiskussionen primärt handlar om (även om det finns människor och kulturer som använder ”alternativa” världsbilder för att orientera sig i världen, inget fel i det).
Mycket av modernitetskritiken har handlat om att man ersätter människornas kulturella diversitet (tro, föreställningar, berättelser etc) med en utopisk, rationell vetenskaplig vision.Lite det som Condorces citat vittnade om. Man pratar om att denna diskurs invaderade vår ”livsvärld”.
Vi får inte glömma att vetenskapen enbart är ett verktyg, ingen levnadsregel eller världsbild. Vetenskapen är dessutom etiskt indifferent, den ger inga ledtrådar för det ”goda livet” eller de rätta etiska reglerna för hur man skall leva och agera gentemot sin omvärld. Modernitets- och vetenskapskritiken har snarare handlat om att man försökt ersätta ”tomtar och troll” med en slags logisk rationalitet, vilket är helt galet. Om en människa X, tror på ”tomtar och troll” och finner att denna tro hjälper att klara av situation Z eller relation Y i sitt liv tack vare det, så bidrar detta till ”social hållbarhet” (lite abstrakt för att hålla det kort, men du förstår vart jag vill?).
Summa summarum: modernitetskritiken (från Nietzsche och framåt) har inte handlat om spiritism=vetenskap, utan att det är tokigt att försöka röka ut alla slags föreställningar och det du kallar för irrationaliteter. Irrationaliteter kan vara ytterst rationella.
…det är därför jag är kritisk till delar av humanisterna (den humanistiska diskursen). Jag tycker att man blandar ihop korten och slår med en stor retorisk slägga och missar helt att tro inte behöver stå emot vetenskap, eller att tro ens skulle göra samma slags anspråk, eller att tron/föreställningar/fantasi etc är delar människans tankevärld. Alltså en ofta förekommen del av ”Human-ismen”.
Däremot kan jag förstå, och tycker att det är helt legitimt, när man går ut och kritiserar en aktör (organisation, människa etc) X som ifrågasätter vetenskapliga anspråk Y, genom att hävda en religiös sanning Z. Men att förkasta ”tro”, irrationalitet etc, är att gå ett steg för mycket. Vad är det man säger: ”kasta ut barnet med badvattnet”?
Thomas: I nästan all samtida teori finns det en stark tendens att betona allt större sammanhang. I historiematerialistisk anda kan man säkert se hur detta hänger ihop med underliggande materiella faktorer som den senaste så kallade globaliseringen, ”nätverkssamhället”, och för all del den ökade medvetenheten om människans roll i och beroende av olika ekosystem och klimatsystemet. ”Allt hänger ihop” är vår tids slagord, som är tänkt att leda oss mot någon djupare insikt om världen.
Vi talar således ändlöst om saker som världssystem, global kapitalism/rättvisa, biosfären, mekanosfären och så vidare. Relationismen är förhärskande. Spinozas substansmonism är på modet. Så fort vi hittar ett objekt A som påverkar systemet X så ska det inkluderas i systemet, vi vidgar alla cirklar, ”allt hänger ihop” (jag tänkte lite skälmaktigt kalla denna tendens för blobalisering 😉 ):
Eftersom köttdjursfarmer konstant producerar mängder av växthusgaser måste de förstås som en del av klimatsystemet. Allt annat vore brist på insikt. Heter det. Men om vi inkluderar djurhållning och landsvägstransporter och minsta fjärils vingslag i klimatsystemet, varför ens sluta där? Vi lutar oss i slutänden mot gränsdragningar av pragmatiska skäl.
Denna konflatoriska tendens – jag vill kalla den det – drivs av en antingen explicit eller oftare implicit ontologi, som får blicken att irra vidare längs ständigt nya upptäckter av relationer. Ja, det ligger alltid en i alla fall vag ontologi bakom, och det gör skillnad om man prövar en annan slags ontologi.
Det är ju så att exakt samma effekter i form av väder produceras av klimatet helt oberoende av varifrån växthusgaserna kommer: Från djur, från förbränning av fossila bränslen, från tinande tundror, från yttre rymden, från Gandalfs hatt. Detta antyder att klimatet är något i sig, något som existerar – utövar sin existens – oberoende av vår djurhållning, oberoende av alla djur på den här planeten och allting annat, utom just det den består av, det som utgör dess substans.
Vi kan studera klimatet som ett sådant autonomt objekt, undersöka hur det beter sig om vi ökar insläppet av metan – oavsett källa. Vi kan till och med strunta i metangasen, som ju i sig har en oberoende existens, och bara tala om en ökad växthuseffekt, något som uppträder som en följd av bara en mycket begränsad aspekt av bland annat metangasens existens.
(Vetenskapsteoretiskt ska vi förresten notera att just den här möjligheten att förstå världen i termer av självständiga objekt är nödvändig för att vi ska kunna bygga fungerande modeller. Ju bättre något låter sig simuleras, desto mer av ett verkligt objekts undandragna existens har vi lyckats fånga med våra vanligtvis trubbiga observationer och hypoteser. Simuleringens framryckande är grymt intressant som komplement till experimentet i den vetenskapliga metodarsenalen – och båda förutsätter objekt med en självständig existens!)
Med en objektorienterad ontologi som stöd behöver vi alltså inte se en påverkan, en relation, som något som gör objekt delaktiga i varandra, utan som just en verkan som förmedlas (och översätts) mellan två diskreta zoner i världen, mellan djurfarmen och klimatet via en mängd olika översättningar exempelvis. Detta betyder inte att det inte finns en sammansättning djurfarm-klimat. Det gör det. Alla relationer sker så att säga på insidan av en sammansättning. Men denna sammansättnings autonoma existens har andra (om några) effekter på världen, än klimatets. Exakt vilka kan jag faktiskt inte föreställa mig. Vad är det som emergerar i och med att det är just en djurfarm och ett klimat kopplas samman, snarare än något slags hypotetisk metangasfabrik och ett klimat? – Ett objekt är det, men måhända ett objekt som inga andra objekt har förmågan att affekteras av.
Alltså: Vi är helt enkelt alldeles för ofta alldeles för snara med att låta det stora systemet sluka det lilla systemet (och detta graviterar mot (geossettval-)holism). Jag menar att det beror på att vi har en ontologi som inte låter oss begreppsliggöra autonoma objekt på ett effektivt sätt. Ontologin gör alltså skillnad, och jag vill påstå att den gör skillnad långt in på vilka politiska projekt vi kan tänka oss.
—
”Våra modellers överensstämmelse med sina objekt är egentligen ganska oväsentlig, det avgörande är att de fungerar för våra syften, dvs. för att ge oss en mer behaglig tillvaro.”
Jag vill istället påstå att modellernas (relativa) överenstämmelse med sina objekt är den allra viktigaste förutsättningen för att de ska fungera, men att det samtida tänkandet konstant vill marginalisera detta faktum för att istället blåsa upp den visserligen relevanta faktorn ”vad betyder den för oss” till rent absurda proportioner.
Återigen tror jag att man med en objekt-orienterad ontologi lättare kan tala om mörka entiteters märklighet, utan att överbetona detta ”för oss” och utan att landa i något slags positivism. Det öppnar upp för nya sätt att beskriva problem och tas sig an dem.
Marcus: Mycket intressant argument. Jag sympatiserar med den nysakliga blobaliseringskritiken!
När man säger att ”allt hänger samman”, så kan det förvisso vara sant (spekulativ monism), men man säger oftast inget vettigt heller. Spekulativ OOO, kan å andra sidan vara falsk, men kan säga många fler vettiga saker.
Jag skulle vilja säga att Latour är en blobaliseringskritiker, kanske en av de viktigaste. I Science in Action ställer han ju frågan om aktanternas ”märklighet”, ex. datorn som räknar ut dubbelhelixstrukturer, utan monistiskt dravel (det finns bra och dålig monism). Alltså, datorn i labbet påverkar inte ”allt” i kosmisk mening, utan vad den påverkar, med vad den hänger samman, är alltid en mikro-empirisk fråga. Följ den märkliga aktanten.
Således. Lokal relationism ska inte blandas samman med kosmisk monism. Och jag skulle vilja säga att den lokala relationismen klarar sig undan blobaliseringskritiken, men det finns tendenser i global relationsim (blobalrelationism) att man drar allt för stora växlar på saker sammankoppladhet.
Det är här som det nysakliga tänkandet ger ett bidrag. Den generella idén om undandragenhet skärper hur vi tänker objekten. Och även om vi inte använder o-ordet (istället aktanter, svarta lådor, kvasi-objekt), så tvingar undandragenheten oss att betrakta ”märkligheten med lite mera vördnad”. När något undandrar sig, eller, vår spekulativa vetskap om att saker undandrar sig, sätter gränserna för vetenskaperna samtidigt som det utmanar oss att tänka nya gränser.
Att fromt låta kaffekoppen undandra sig, det är lite Heideggerreaktionärt. Men att kontemplera undandragenheten och sedan anfalla koppen på ett nytt sätt, tror jag är vägen framåt.
Chris: Exakt. Lokal relationism är ju liksom den empiriska nivån. Där befinner sig även aktörerna. Objekt talar vi istället om på en spekulativ nivå, som Latour inte är så intresserad av (han är ju heller inte primärt någon filosof).
Man kan säga att objekt blir märkliga genom att de har effekter på andra objekt i sin omgivning – det är som aktörer de blir märkliga = möjliga att tänka fast omöjliga att relatera till direkt och oförmedlat. Men objekten är mer än aktörer och rent teoretiskt (spekulativt) kan objekt existera utan att vara aktörer alls, utan att ha någon enda liten effekt på något annat i världen.
Marcus: Instämmer. Här har vi fått terminologin rätt!
Då återstår hur vi går framåt i vattendelaren spekulativ monism – spekulativ OOO. Induktivistiska positivister vänder sig i graven, men det kan de gott göra!
Och för att föregripa: De gängse metoderna genom historien är; formallogik, deduktion, geometri (spinoza), osv. Hur går vi bortom dessa högtraverier?
Finns det en mindre (minor) väg att vandra? Det mindre objektet?
”och jag vill påstå att den gör skillnad långt in på vilka politiska projekt vi kan tänka oss.”
Har du några konkreta tankar kring ex: klimatet
och hur skillnaden mellan relationell och ooo perspektiv skulle kunna se ut?
”Vi” ”politiker” jobbar ju främst på den ontiska nivån 😉
Heiti: Det beror på hur konkret du vill att jag ska vara. ”Konkret” är inte mitt mellanamn, det trodde jag du visste. 🙂
Men jag tror att Thomas har varit inne och sniffat på det. Om man tänker sig all orsak och verkan distribuerade över ett fält av relationer, så tenderar man att dyka ner på mikronivån – jobba med exempelvis beteendeförändring (och ofrivilligt även med skuldbeläggning) genom att mixtra med incitamentsstrukturer via skatteväxling – och sedan hoppas på aggregerade effekter som bot mot problemen.
Detta är ofta något bra! Jag påstår inget annat. Men jag tror att vi behöver arbeta med politiska lösningar även på andra nivåer, och det har blobalismen svårare att omsätta.
Hmm…Frågan är om vi överhuvudtaget kan sägas kunna jobba på en ”makronivå”. Fast å andra sidan kanske skillnaden mellan handlingar mellan mikro- och makronivå i detta fall, handlar om förmåga att ”äga rum”, alltså om skala. Ge Archimedes en tillräckligt lång stör och han rubbar jorden, ge oss en tillräckligt kraftig bomb så rubbar vi mekano- och biosfären. Någonting blir blobbig när det blir för stort, komplext och ogreppbart för våra sinnen eller verktyg. Blir inte landskapet ”blobbigt” när vi blickar ner från Boeing 757?
Men är det inte bobbismen en oundviklig del av våra alltmer sammankopplade kroppar,energi och artefakter? Det är väl det också Ulrich Bech menar med sina tankar kring ”Risksamhället”? Alltmer i samhället ”svartlådifieras” och många kausalkedjor distribueras lång ifrån våra kroppar via techne (eller extended bodies). Denna utveckling är också väldigt tydligt i IT-världen, där ”molntänket” kan likställas med blobbismen
(Dvs. blobbiskem kan vara en kritik av (1) metodologi, (2) epistemologi eller(3) samhällsvetenskap – men också en beskrivning av samhällsutvecklingen?)
http://en.wikipedia.org/wiki/Cloud_computing
Ja, det är såklart att detta är frågan – och det illustrerar knivskarpt min poäng! Jag hävdar att det är din ontologi som hindrar dig från att acceptera makronivåer på något annat sätt än som en effekt av människans bristande förmåga att hantera komplexitet.
Ja, måhända. Men, kan du vara mer specifik? Jag menar inte bara det, utan att makro och mikro på ett plan handlar om skillnad i skala; dvs. hur in- och utzoomad (graden) vi väljer att betrakta världen. Jag accepterar en makronivå (som existens) men problematiserar hur _människan_ och desses instrument/metodologi kan hantera denna nivå. Och ’påverkan’ står i relation till detta, alltså en fråga om graden av affekt: en ’stark’ affekt skapar ”större ringar på vattnet”.
Håller med chrisk om att Latour kan ses som en blobaliseringskritiker. Och han skulle i sin tur säga att han lyckat spåra detta tillbaka till Tarde. Det är ju detta som är poängen med den nu ’gamla’ slogan – ”localise the global, (re)distribute the local”. Ladda gärna hem ”Reassembling…” här:
http://www.anti-thesis.net/contents/texts/references/latour-reassembling_the_social.pdf
Alltså, först lokalisering av det förment globala:
För att återknyta till en tidigare post – låt oss prata Kapitalismus:
Sedan, när vi dödat tanken på en ”struktur” eller motsv. som påverkar oss på något odefinierbart vis, så är vi redo för en (om)distribuering av det lokala:
Här kan det handla om att studera de översättningar och enrolleringar som bringar in mer eller mindre främmande entiteter i en viss situation. ”In most situations, actions will already be interfered with by heterogeneous entities that don”™t have the same local presence, don”™t come from the same time, are not visible at once, and don”™t press upon them with the same weight.” (202)
Det gäller även ned till det inviduella psyket (”interpsykologin genererar intrapsykologin”). Individualitet är alltså en fråga om ”plugins”:
Detta betyder inte att jag som indvid formas av allt. Poängen är ju att trejsa just de plugins som gjort mig till mig.
Samma tror jag nog att vi kan finna i Whitehead: Allt prehendar ju inte allt, så att säga. Flödet av ”feeling” tar alltid specifika vägar, medieras alltid enligt vissa mekanismer. Det är just detta vi är satta att trejsa. Sedan är detta ett sätt att ”passing on the hot potato”, och i praktiken skulle man kunna spåra saker vidare i all evighet, men det kan jag acceptera. Livet är ändligt, och jag nöjer mig med en provisorisk bild av jag studerar.
Jag menar att det inte handlar om skala i omedelbar bemärkelse. Att zooma in och ut implicerar redan något slags sömlöst rum att zooma ut och in i, och att ”objekt” (inom citationstecken) är vad som framstår för oss när de mindre beståndsdelarna blir för små för våra sinnen att urskilja. Detta är redan en ontologisk position, som inkluderar en bestämd uppfattning om vad rum är och en förutfattad mening om några minsta, mest verkliga beståndsdelar.
Men när jag springer in i en vägg så möter jag en vägg och inte en skur kvantpartiklar eller vad det nu kan vara. En kvantpartikel kan inte påverka mig alls, det krävs ett antal nivåer av emergenta objekt (emergens = att en autonom nivå av verkligheten uppstår) innan jag kan påverkas…
Påverkan handlar desutom inte bara om styrkan på affekten, utan också om förmågan att affekteras. Det är inte en fråga om spridningen av ringar på vattnet – utan en fråga om kropp (objekt) som möter kropp (objekt). Om ett ”storskaligt” objekt bara är tillräckligt känsligt kan ett ”småskaligt” objekt påverka det.
—
Jag kan dock inte i en bloggkommentar dra hela ooo:s uppsättning av argument mot denna typ av ontologi och för den egna objektorienterade positionen. Jag hoppas först och främst på att man kan se ontologins betydelse här.
… bara för att fylla på: Även om man skulle trejsa cirkulerandet eller ”flow of feeling” i tusen år skulle man ännu inte kunna fånga ”allt” i världen. Så stor är den!!! 🙂 Tänker jag.
Hmm… jag är inte med på att makro och mikronivåer finns!
som Latour visar i The Pasteurization of France kollapsar mikro och makro när vi ser hur något blir till. Det är varken makro-entiteten ”det franska samhället” eller mikroentiteten ”mikrober” i det labbet där, är en storhet.
Det franska samhället måste in i labbet, labbet måste ut i det franska samhället, mikroberna måste bli makrober, och makroben måste bli mikrob. Mikro och makrostrukturer skulle enl. Latour strikt taget inte kunna finnas.
Tar vi en ostensiv enskild händelse, någon springer in i en vägg, så är det klart att det inte är mänskliga celler som springer in i kvantpartiklar, utan människor som springer in i en vägg. Två undandragna objekt som medierar varandra (smärtsamt för människan, väggen förblir oförändrad).
Men, frågar vi hur väggen blev en vägg, hur människan blev en människa, då måste vi zooma in och ut, lägga mikro och makro åt sidan, och börja vandra hybridernas snåriga stigar igen.
Oj, råkade glömma avslutningstaggen på italics-html.
Fixat!
Men, som sagt, det är här den fullfjädrade relationismen stöter på patrull av objekten.
”1.1.1 Nothing is, by itself, either reducible or irreducible to anything else”
Människan kan inte reducera sig själv till människa. Det krävs en vägg, att man lär sig det i skolan, att någon på stan sade det, att L’oreal säger att you are worth it, och, och…
Men, 1.1.5:
”Whatever resists trials is real”
Du kan inte säga till väggen att den är Worth it och visa en flaska parfym. Den bryr sig inte. Det gör däremot vissa köttingar, och en hel ekonomi kan existera på grund av denna översättning. Väggen står där i sin fullödiga realism, för den står emot den trial det innebär att få hudceller och ben kastade mot sig, med lätthet. Den bryr sig föga om en reklamslogan. Människan kan däremot enrolleras, kan mjukas upp, förhandlas med, och snart fjättras i parfymernas berusande värld.
I all hast:
Mikro/makro och skala är egentligen totalt missvisande, vilket jag var inne på i min kommentar till Heiti. De förutsätter ett supplementärt tidsrum, ett kontinuum där hela världens drama kan utspela sig och det är redan en förutfattad ontologisk position. Varje objekt är från ooo sett en nivå av världen som ges en spatiotemporal utsträckning av de objekt det möter. Lokal/global, makro/mikro fångar inte detta.
Dessutom ska man inte överbetona betydelsen av tillblivelsehistoria om man tror på översättning. Det mesta av ett objekts tillblivelse går helt förlorad och det som finns kvar är översatt och fundamentalt ontologiskt översatt i det aktuala objektet. Det finns en viss inkonsekvens i att som både DeLanda och Latour, tror jag, hävda å ena sidan att allt i princip kan sättas samman på ett oändligt antal sätt, givet tillräckligt med resurser (tid, energi, materia etc), och å andra sidan att någots tillblivelsehistoria är definitiv/determinerande.
Det andra översatt skulle ha varit internaliserat eller för all del familjärt. Det nvar i all hast mellan hemkomsten och pastasåsen som jag skrev det där…
Mac:
I kommentar 29 pratar du om att politiken ofta pysslar med mikronivå och att ”vi behöver arbeta med politiska lösningar även på andra nivåer, och det har blobalismen svårare att omsätta.”
Hur menar du konkret där? Globala institutioner? Men globala institutioner är delvis ett resultat av problembformulering utifrån ”relationismen” (socio-ekonomiska-ekologiska system).
Heiti: När Pasteur i sitt labb tinkade med mikroberna förändrade han hela världen. Vi behöver inga institutioner. Tvärtom är ”globala” institutioner som parlament, FN, handelsavtal mycket mindre än mjältbrandsbakterier i ett mikroskop.
Off-topic: Mikroskop, mikrober, mikrovågsugnar. Vi behöver fler mikrovågsugnar helt enkelt.
FN är en förening i New York som pratar om ”mänskliga rättigheter”. Dessa avrättas dagligen av objektet AK-47.
Håller med om Pasteur. Och angående institutioner (ett begrepp som kan inrymma väldigt mycket, även Pasteur jobbade inom en ”institution”), så var det inte en beskrivning av ”nuvarande” institutioner av olika slag och deras tillkortakommande, utan eventuella behovet av institutioner (som kan vara: myndidgheter, domstolar, företag, högskolor, organisationer eller what eva), som jobbar bortom nationsgränser, mycket tack vare att resurser fördelas orättvist, många människor och resurser exploateras, utsläpp av olika slag är ”globala” i sitt slag (hur skall man reglera transnationellt), flödande resurser struntar i nationsgränser, hänsyn till kommande generationer, etc etc etc. Det kan ses som att vi behöver någonting som överskrider de små kontainrarna som vi byggt upp och som vi kallar för nation, folk, gräns, människa etc etc Den andra ”anarkistiska” skolan förespråkar ett slagt ”bottom-bottom” metodik, där småsamhällen etablerar kommunikation transsamhälleligt utan att behöva luta sig mot nationer eller regionala eller globala legala strukturer…Också en intressant tanke, men svår att genomföra i praktiken, men inte omöjligt (finns exempel utanför Barcelona idag, husockupanterna)
Har ont om tid ikväll men:
”Globala institutioner” finns knappast. Men en institution som FN är skapad för att reglera förhållanden mellan institutiner som nationalstater och inte för några globala problem i relationistisk bemärkelse. Och även om det senare alltmer har definierats som syftet så gör inte syften dem till vad de faktiskt är.
Jag är visserligen inte övertygad om att det ”lilla” alltid är mer komplext än det ”stora”, men huvudpoängen är inte att FN, Sverige, en människa, inte existerar – utan att de just inte är containrar, former, platshållare i tidrummet, som antingen fylls av materia eller genomströmmas av materiaflöden. Objekt ska inte förstås som omfattande allt inom en viss tidrymd. Och att vara del av något betyder bara att man lånar en liten aspekt av sin existens till ett annat objekts existens, inte att man uppgår i det.
Vi har haft den diskussionen uppe flera gånger innan, men jag börjar förstå att det är svårt från en relationistisk horisont att föreställa sig något annat än ett tidrumkontinuum som fylls av mer eller mindre tillfälliga former.
”de just inte är containrar”
Ja, precis! Men det är just det jag är ute efter. Men problemet är att _vi_ (ex: i det geofysiska området som hålls samman, eller reproduceras, av vissa memer och aktanter, som vi betecknar som Sverige) behandlar de som konteinrar, våra befintliga institutioner är konteinerbaserade…Därav suget efter andra typer av assemblage/meshes (en godtycklig institution) som kan överskrida ’modernitetens ingenjörskonst’…
Och ooo är en ontologi som tillåter objekt på ett oändligt antal nivåer utan att göra dem till containrar för sina delar. Det förtjänar att påpekas igen. Det leder oss sedan tillbaka till frågan vilken skillnad ooo gör för politiken. Svaret är detsamma.
Det viktiga med objekten, så att de inte blir containrar, är väl ändå att inte press in dem i euklidiska rum och vulgär linjär tid.
Precis som Latours aktanter gör sin egna tid, sina egna gränssnitt mot andra aktanter, och sträcker sig i sitt egna definierade rum, är väl detta precis lika viktigt för OOobjekten som för Aktanterna?
Med andra ord, vi behöver varken Descartes, Kant eller Aristotoles för realism.
Som praktiker brukar jag alltid tänka på filosofi som en verktygslåda; jag hör vad du säger om OOO & Politik, men den konkreta frågan behöver ett mer konkret svar. Processontologi eller neomaterialism har hjälp mig mycket i min politiska vardag, dock har jag fortfarande svårt att se vad OOO skulle kunna tillföra för något nytt. Så jag eftersöker fortfarande ett konkret svar på fråga (kommentar 43, bortse från institutionsspåret)
Heiti: Jag ser redan massa ”tillämpningar” av OOO, även om de inte är lika tydliga som tre decennier av relationism och flödestänk redan har gett Latour i försprång (tex.).
Framförallt är OOO en slags patch som tar bort buggarna i de relationistiska fallgroparna. Så även om man inte tar OOO som ett direkt verktyg, så gör det märkligt bra saker med tänkandet.
Ibland måste man uppdatera kernel för att webservern ska öka i prestanda (datormetafor).
Heiti: Jag är tyvärr ingen praktiker själv. Jag är inte konkret. Och ser du inga tillämpningsmöjligheter för din del så är det naturligtvis okej.
Jag ser bara, för mig alldeles uppenbara, betydande möjligheter till politiska tillämpningar genom att betrakta ett parti, Sverige, klimatet, en människa, en molekyl som objekt, utan att för den skull betrakta dem som containrar, och utan att reducera dem till en tillblivelse utifrån ett komplext myller av mikroprocesser. Jag tror att partiet, staten Sverige, klimatet, en människan, en molekyl faktiskt existerar och har en alldeles egen verkan på världen som just parti, stat, klimat, människa, molekyl. Jag tror att det är viktigt att förstå denna verkan, likaväl som eller kanske i än högre grad än deras respektive tillblivelsehistorier, och ibland att angripa den direkt.
Marcus: Instämmer. Vi kan inte nöja oss med att säga ”Sverige finns inte, allt är flöden”. Istället måste vi studera hur detta objekt, hur bräckligt och avskyvärt det än må vara, undandrar sig och skapar en kosmisk tröghet. Det går inte att blunda och bara tänka bort det (vulgärkorrelationism), det räcker inte heller med att säga att det bara finns om ”vi går ut och gör dess tillblivelse varje dag”. Detta immateriella objekt är materialiserat i en massa andra objekt, det är ”inkopplat” i världen, men inte reducerbart till dess inkopplingar. Precis som trädet utanför fönstret kräver det en massa andra saker för att finnas till (vatten, solenergi, mineraler), vilket inte enbart kan avfärdas monistiskt: Trädet kan ryckas ur detta ”sammanhang” och sättas i ett nytt (vi eldar på i en stuga med det och håller oss varma om vintern), och just denna förmåga att undandraga, utandraga, tvärdraga sig, är en liten nagel i ögat på den fromme monisten!
OOO är en skruvdragare mot det undandragande!
Mycket bra, chrisk! Det är precis detta jag är ute efter. Det kan vara värt att notera att detta inte utesluter tillblivelseprocesser och möjligheten att angripa fenomen vid den förment processdrivna roten (även om ett större fokus även där skulle kunna läggas på de objekt ur vilkas interobjektivitet dessa processer uppstår).
Chrisk och Macsk:
Hmm, nu känns det som att chrisk vulgäriserar hela den där ”flödesontologin” som en gång var nästa stora grej. (Var blev ni av, ljuva drömmar om ett deleuzianskt århundrade?)
Jag närmade mig hela den Deleuze+hela-komplexitetsteori-prylen just för att den inte alls sade att allt ”bara” är flöden, utan att den just försökte peka på hur (semi-stabila) emergenta helheter kan uppstå ur flödet av materia-energi; just för att den letade efter the ”potential for self-organisation inherent in even the humblest forms of matter-energy” (som DeLanda skrev när det begav sig). Jag tilltalades alltså av D&Gs analys av stratifiering osv. Det känns inte riktigt rättvisande att hävda att deleuzeköret inte är intresserade av ”kosmisk tröghet”, att det säger att Sverige inte existerar etc.
Därav hela intresset för ”assemblage” som ett sätt att se på mer-eller-mindre-beständiga entiteter – och detta finner vi ju hos såväl Deleuzeläsarna som ANT-läsarna (även om de tänker assemblage på olika vis). Visst, sedan kan man skoja över hur detta kan ses som en viss ängslighet inför att spekulera om världens beskaffenhet – Alberto Toscano skriver i en artikel om hur
Så – vi har inte att göra med ett flödestänk som inte är intresserade av beständighet. Däremot har ”det som är OOOnt” en intressant kritik av hur deleuze-köret tänker sig att beständighet uppstår – kort sagt, man dissar tanken om det virtuella, vilket är fair enough. Det har alltid funnits något lätt mystiskt över detta begrepp, och – översatt till komplexitetsteori – hur ordning-ur-kaos uppstår (fasövergångar, bifurkationer, trösklar vid vissa hastigheter osv.).
Jag vet – det är ett DeLandiskt otyg att låta naturvetenskapen bli det som ”bevisar att Deleuze hade rätt”. (Att använda naturvetenskapen som ”master signifier”.) Icke desto mindre har hela komplexitetsgrejen fungerat som ett ytterst suggestivt verktyg för att tänka kring hur form uppstår. Jag har fortfarande inte sett några motsvarande tankekrokar hos ”det som är OOOnt”. Men det kommer kanske? (Eller så är det som Rasmus är inne på – att mycket av SR kanske trots allt förblir en filosofisk grej.)
Jag skulle vilja säga att D&G i caposchizo och särskilt assemblage-DeLanda är mycket objektoroienterade när de är som mest objektorienterade, men att de båda har andra sidor som ibland tar överhanden. Dessutom blir deras semistabila entiteter i stort sett enbart en fråga om form, och inte i samma utsträckning kausal förmåga. Detta kompletterar ooo med.
Ja, både Christo och Monchichi har ju sagt hur de uppskattar OOOnt som en ”patch”, en komplettering, en uppgradering. Och jag gillar denna ambition att bygga vidare på den realism som blivit poppis under senare år.
Men, för att gå tillbaka till eventuella tankekrokar: Vilken naturvetenskap kan funka som suggestiva verktyg? Kvantfysik?
Definitivt kvantfysiken. Men på ett generellt plan är naturvetenskapliga metoder – experiment (i en mer avgränsad betydelse än mixtra runt lite, engagera sig i världen etc), simuleringar (som ju DeLanda angriper härnäst) och mereologiska undersökningar för att nå sufficient reason.
Ett svar till kommentar nummer 7 av Marcus:
Jag är verkligen överens med dig om att realism och objektorientering är nödvändig om man ska tro på utveckling av kunskap, dvs. vetenskap. Att kunna upprepa ett experiment och att kunna använda testade teorier för förutsägelser är ju det som hela vårt tekniska samhälle bygger på. Det vore mycket nervöst att sitta i ett flygplan med en pilot som inte tror på att objekt såsom bränsle, askmoln, luft och passagerare är verkliga.
Denna självklara objektorientering behöver man inte diskutera, tycker jag. Det som ni nu kallar OOO tycks mig ändå vara en återgång till denna självklara ståndpunkt från den sanslösa postmodernistiska utflykten. För mig som aldrig tagit postmodernismen på allvar är detta inte något särskilt imponerande steg.
Jag känner helt enkelt ingen motsättning mellan min Spinoziska/Popperska position och den objektorientering som du beskriver. Nu känner jag ju inte till den ”samtida filosofins varuhus”. De enda filosofer som jag ägnat tid åt att förstå är Popper, Spinoza och i viss mån Montaigne. Och jag är förstås inte överens med allt i deras filosofi. Men realismen och objektorienteringen finner jag väl förankrad hos dem, alla tre.
Du anmärker på min skrivning: ”Våra modellers överensstämmelse med sina objekt är egentligen ganska oväsentlig…” Du vill istället påstå att ”modellernas överensstämmelse med sina objekt är den viktigaste förutsättningen för att de ska fungera”.
Jag håller helt med om detta, min tanke var väl snarare att det inte är viktigt att veta hur överensstämmelsen tar sig ut i detalj. Våra modeller är med nödvändighet begränsade till våra förenklade förmågor, men vi kan nöja oss med detta tillstånd. Vår spekulativa realism ger oss råg i ryggen för att fortsätta söka bättre och bättre modeller.
Det är just på grund av våra modellers enkelhet jämfört med realitetens oändliga komplexitet som gör simuleringar till ett ganska värdelöst verktyg jämfört med experiment. Jag upplever detta i min vardag på följande sätt: I industrin har datorernas utveckling gjort att kunskap om tekniska processer ersätts alltmer med simuleringar. Simuleringarna grundar sig på modeller som tyvärr oftast är bestämda av programvarulevarantören, långt ifrån den aktuella tillämpningen. Och även i fall då man försöker anpassa modeller till den aktuella tillämpningen har resultaten en tendens att bli ingenting annat än avancerade transformationer av subjektiva val av förutsättningar. Simuleringarnas kvalitet bestäms helt enkelt av kvaliteten i förutsättningarna, och dessa är per definition spekulativa enligt vår gemensamma filosofi. Experimenten, däremot, ger sig in i verkligheten och det är de verkliga objekten, inte de spekulativa, som påverkar processerna.
Kallep: Ja, jag var retoriskt raljant mot flödesontologin där, mest för att skjuta fram OOO i ljuset. Mitt hjärta flödar alltid (även om det är ett objekt ibland).
Jag följer inte (ännu) med Harman i sin kausalitetsdiskussion. Där går gränsen för hur mycket autonomi/stabilitet jag kan ge något i världen. Men det tål fortfarande att tänkas på.
Både Delanda och Harman är inne och traskar på vissa analytiskfilosofiska resonemang som jag, kanske av fördomar, tycker är grumliga. Kausalitet i samma mening som realism riskerar att kortsluta den glänta av öppenhet som flödesontologin så förtjänstfullt har öppnat.
Gillar din kommentar, Thomas! Och vi läser från samma sida i många avseenden här. Vill dock sticka in några saker inför en eventuell fortsättning:
Istället för postmodernism (som alltid är ett förvirrande begrepp) vill jag tala om textism (”allt är text”) och något slags ärkekorrelationism, där allting bara förvrängs till människans uppfattning av världen, en position från vilken man hånler åt vetenskapens naivitet (i det att den inte tar tillräcklig hänsyn till den korrelationen människa-värld).
Men vi kan samtidigt inte helt förneka den vetenskapliga varianten av materialism, där man tänker sig något slags minsta byggstenar och deras lagbundna relationer som den egentliga verklighet, där ”objekt” är en alldeles för ytlig föreställning. Vetenskapen är objektorienterad i praktiken, i laboratoriet, men inte den ontologi den trots detta envist förfäktar. Fråga en vetenskapsman om objekt och han reducerar dem till atomer. (Läs förresten gärna Harman om materialism här: http://www.scribd.com/doc/46239215/I-also-believe-that-materialism-must-be-destroyed)
Sedan tror jag att det är riktigt att vara lite återhållsam i upphöjandet av simuleringen som metod. Den är ännu väldigt ung i praktiken, men jag ser det ändå som att den blir allt bättre på många områden och att den kan fungera i vissa fall beror på att sjävständiga objekt existerar samt att de existerar genom att utnyttja bara en begränsad del av sina delars existenser. Simuleringens framgång bygger (i teorin alltså, i en teori som följer den objektorienterade ontologin) på att rätt sådana aspekter tas med, snarare än att så mycket som möjligt av hela dess ”värld” tas med.
Dessutom glömde jag: Ooo hjälper oss att våga försöka identifiera och jobba med objekt också i samhällsvetenskaperna, och för all del även när vi tolkar texter och annat inom humaniora… Där har vi saknat mycket av objektorienterad metodik.
chrisk: Flödestänket har öppnat något som kan användas för att förstå kausalitet mellan objekt på olika nivåer. Allt mitt tänkande är fokuserat på just detta just nu. 🙂
Patch & buggfix. Fair enough!
Jag ägnar mig i mitt yrkesliv framför allt åt att modellera fenomenet materialutmattning i syfte att behärska den. Jag driver där idén om optimal komplexitet. Optimal med avseende på vilken tid, vilka resurser och vilken kunskap man har till förfogande.
Inom den akademiska utmattningsforskningen agerar man mycket på atomnivå, man studerar mekanismer för utmattningsfenomenet som beror på oordning i atomernas kristallstruktur och man studerar barriärer för sprickors tillväxt i korn- eller fasgränser.
För ingenjören som vill få en konstruktion att hålla för yttre belastningar är den aktuella korn- och fasstrukturen okänd, för att inte tala om störningar i kristalgittret. Istället bestäms utmattningsstyrkan oftast av defekter i materialet orsakade av främmande partiklar i det inre, skador på ytorna eller störningar i sammansättningen till komponenter. Även sådana defekter är okända till sina lägen och storlekar, de finns av förklarliga skäl inte på ritningen! Återstår därmed att använda något slags medelegenskap hos materialet i fråga, något som beskriver hur mycket defekter som materiaet innehåller i allmänhet, eller något som beskriver ytornas normala och värsta beskaffenhet.
Det visar sig att den modell som främst används (och alltså tycks ha optimal komplexitet) är den empiriska simpla modellen som utvecklades av tysken Wöhler i mitten av 1800-talet. I vissa fall använder man också andra empiriska modeller från första hälften av 1900-talet, Coffin-Manson, eller om man är riktigt avancerad, 60-talsmodellen Paris’ lag. Avståndet mellan vetenskaplig forskning och tillämpningarna är alltså enormt. Inte för att ingenjörerna är okunniga i teori, nej för att det saknas nödvändig information.
Programvarulevarantörer implementerar nya, mer ”vetenskapliga modeller”, och ger sken av att göra något bättre än handboksmetodiken. Skenet upprätthålls genom att den okända informationen erbjuds i svarta lådor och resultaten presenteras i häftiga animerade färgglada 3-D-bilder.
Min uppfattning är att det går att förfina de använda empiriska modellerna i viss mån. Det går ibland att använda den fenomenella vetenskapliga kunskapen för att identifiera de empiriska parametrarna med något mätbart, med något objekt, Därmed kan man få till en bättre beskrivning av variationen och finna vägar att minska den. Resten, det omätbara, modellerar vi statistiskt, vilket också ger en viss kontroll.
Vad har nu detta med objektorienterad ontologi att göra. Jo, jag associerar denna problematik till motsättningen mellan den ”vetenskapliga” atomismen och den ”ingenjörsmässiga” objektorienteringen. Och jag tror det är viktigt att vi visar större respekt för de ingenjörsmässiga metoderna och inte bara hyllar den så kallade forskningsfronten. Jag tror dessutom att detta kan generaliseras till många ingenjörsområden, men inte alla, elektronikinjengörer utnyttjar ju faktiskt kvantmekaniska teorier.
Det förtjänar också att sägas att den avancerade forskningen på atomnivå har direkta användningsområden vid utvecklingen av materialkvaliteter. Genom ständiga prövningar av olika kemiska tillsatser och värmebehandlingar kan man förbättra den inre strukturen i enlighet med vad man numera vet om utmattningsfenomenet. Också i produktionen är det senaste seklets ökade kunskap om fenomenen av betydelse, framförallt genom ytbehandling.
Guld, Thomas! Den kommentaren är rent guld! Och såklart, atomerna varken utesluter eller utesluts av objekt – de är också objekt.
Men låt oss nu utropa ingenjörskonsten till en inspiration av minst samma dignitet som vetenskapen! Det borde ligga nära till hands för Kalle och jag vet att både Harman och Bogost på var sitt håll har varit inne i de tankebanorna.
… och, undertiteln till Science in Action: How to follow scientists and engineers through society. Därav technoscience!
chrisk: Såklart! Det är ju inte en slump att Kalle och ni redan har lekt med ingenjörsrollen. Om vi skulle ta och fortsätta med det?
Thomas, en liten utvikning: Någonstans måste man också fundera på vad simuleringar kan visa, det vill säga när vi ska använda simulering som metod. Med hjälp av ooo kan man analysera detta vidare. Detta är bara ett hastigt utkast till en sådan analys, så kom gärna med synpunkter.
Simulering på ett abstrakt plan handlar om att visa att det man simulerar är ett objekt i betydelsen att det har en existens oberoende av andra objekt – allt man behöver utöver modellen är en uppsättning parametervärden som man matar in i den. Vad som genererar de där värdena ska som sagt vara irrelevant för det som modelleras.
Modellens framgång beror självklart på de förutsättningar som modellbyggaren har programmerat in, precis som du har varit inne på. Till skillnad från experimentet jobbar vi inte direkt med objektet, men för att vi ska bygga in rätt (=funktionella) förutsättningar måste vi till att börja med ha ett faktiskt objekt att modellera efter!
Frågan är därför om materialutmattning någonsin kan simuleras särskilt effektivt. I princip skulle man behöva modellera den I-balken där, komplett med något slags djupscanning efter sprickor, struktur och oregelbundenheter, för att simulera framgångsrikt. Att tro sig kunna översätta ett materials egenskaper till ett objekts är inget annat än implicit containertänk – objektet reduceras till en viss form som fylls med detta material.
Alltså, materialutmattningsmodellerna fallerar för att de inte är objektorienterade, utan materialorienterade. En objektorienterad metodologi skulle föreskriva statistiska metoder här.
Vad säger ingenjören om det resonemanget?
”Some partisans of realism are obsessed with couching everything in terms of science, and in some quarters mathematics. But why not engineering instead? It”™s a much better analogy, in many ways.” – Graham Harman, Another way of putting it
Marcus, bra citat där. Spot on
Jag tackar för guldmedaljen, Marcus, den var lättförtjänt 🙂
Angående simuleringar så är de utmärkta för att studera beteendet hos våra modeller under olika förutsättningar. Man måste emellertid vara på det klara med att modeller och förutsättningar är artefakter, de är abstrakta objekt som bara tillfälligtvis överensstämmer med sina förebilder, de verkliga objekten. Simuleringar kan därför sällan användas för att förutsäga verkliga händelser. Ett kaotiskt system, t. ex. är per definition beroende av infitesmala ändringar i begynnelsevillkoren. De kan alltså studeras i simuleringar för att finna möjliga beteenden, men de kan aldrig användas för förutsägelser; vi vet inte när, var och hur fjärilen slår till. Jag har summariskt studerat nationalekonomiska simuleringar, dels den som används för att motivera regeringens skattepolitik och den som Cogito nyligen publicerat angående tillväxt. Dessa simuleringar verkar faktiskt vara praktexempel på hur extrema förenklingar och subjektiva gissningar om förutsättningarna kan ge det resultat som simulerarens ideologi förespråkar. De är säkerligen odugliga för att förutsäga vad som ska hända, ändå är de inte falsifierbara eftersom man i efterhand alltid kommer att kunna peka på förutsättningar som inte fanns med i beräkningen. Jag håller med om att simuleringar är lovande i teroin, men i praktiken…
Angående utmattningsfenomenet är det intressant vad du skriver. Jag skulle emellertid hellre vilja se det så här: Materialet kan betraktas som ett objekt om det är homogent, om dess väsentliga egenskaper kan mätas och sedan behållas i nya konfigurationer. Så är i viss mån fallet för statisk hållfasthet, spänningen i en komplex geometri kan beräknas med numerisk lösning av diffrentialekvationer (FEM) och skada uppträder när denna spänning överskrider flytgränsen för materialet i fråga. För utmattning är det dock icke-homogeniteten som är problemet: Man kan, genom simuleringar, studera hur en förutbestämd defekt påverkar utmattningsskadans utveckling, men verkliga defekter är många, utspridda och av olika form och innehåll. Man kan då med extremvärdesstatistik i bästa fall uppskatta den värsta defektens påverkan. Bara om defekterna är många och liknande kan man approximera det hela som homogent på ett nytt plan och se materialet som ett objekt.
Ah, ja. Det är helt riktigt. Egentligen är problemet då inte att simulera materialutmattning, utan att det är mer eller mindre meningslöst…
Dock att det fortfarande kan finnas andra egenskaper som är mer värda att simulera. Det vore intressant att typologisera egenskaper efter hur väl de låter sig simuleras och hur väl deras resultat kan tillämpas.
Jag är förresten inte helt övertygad om att graden av korrekta förutsägelser är den enda måttstocken vi kan använda. Tänker exempelvis på att man länge var förbryllad över hur enorma jättevågor plötsligt kunde uppstå även i lugn sjö på vissa platser på jorden. Med hjälp av simuleringar kunde man visa på möjligheten (snarare än bevisa) att de under vissa förutsättningar kan uppstå genom att små ingångsvärden förstärks i en positiv feedbackloop.
Detta ”visa på möjligheten att” har ofta ett värde, kanske till och med för fenomenet materialutmattning? Skillnaden mot ett experiment med verkliga objekt är att man kan behålla en viss uppsättning defekter, sprickor etc och testa hur olika idealt homogena material står emot dessa. Ett slags inverterat experiment, om du förstår vad jag är ute efter.
Du har förstås rätt i det att simuleringar kan visa oss överraskningar i vad som kan hända. När kaosteorin etablerades och man kunde simulera kaotiska modeller, så gav det förstås en helt ny idé om jättevågor, väderomslag och annat extremt olinjärt. Simulerat kaos visade att dylika fenomen mycket väl kan tänkas i deterministiska termer, dvs. de kan vara högst förståeliga orsak/verkan-förlopp.
Min matematiske kollega spekulerade vid något tillfälle i att just avsaknaden av den etablerade kaosteorin under Poppers aktiva tid ursäktar hans öppning mot indeterminism.
Intressanta kommentarer. Frågan är om vi har att göra med någon slags ”ex post determinism” här? Hur öppen är framtiden egentligen?
Heiti: Jag skrev om detta på min blogg för två och ett halvt år sedan (tiden går!):
http://thomas1epikure.wordpress.com/2008/11/30/har-vi-en-fri-vilja/
Tillräckligt! 🙂
Om man tänker sig att objekt verkligen uppstår på olika nivåer av verkligheten, genom att ”kombinera” olika aspekter av andra, av sina relationer aldrig uttömda, objekt, så emergerar hela tiden nya kausala agenter. Framtiden börjar på varje sådan nivå, inte i den hypotetiska ursprungliga konfigurationen av förutsättningar.
Substanspluralism är rätt häftigt på det sättet.
Marcus, köper rakt av! Thomas, ja kommer ihåg detta. Skall läsa igen.
Angående substanspluralism. Tror att Spinoza ”löste” samma problem (för substansmonismen) genom att luta sig mot oändligt antal modus. Så kanske man man tillochmed säga att Spinoza var en _slags_ substanspluralist ändå…
Nja, då får man väl ändå omtolka Spinoza ganska radikalt. Substansmonismen (=Gud) är ju bärande för hans argument att allt just är fullkomligt determinerat. Eller?
Ja, det kan förstone tyckas så. Substansen är ”Gud eller Naturen” (deus sive natura), men samtidigt är Spinoza mån om att substansen är oändlig samt har oändligt antal modus. Detta blir, som jag ser det, i praktiken en slags substanspluralism (kanske inte genom en strikt filosofisk definition) vilket gör att Spinozas ontologi är visserligen deterministisk, men där världen fortfarande är ”öppen” tack vare oändligheten. Så determinismen kan ses som en ”ex post determinism” hos Spinoza. Denna form av determinism ”räcker” för Spinoza, för hans samhällsfilosofi bygger på att skeenden är determinerade, och att vi är medvetna över det (vilket gör att, ifall vi accepterar ontologin, känner oss tillfreds och lyckliga), samtidigt som Spinozismen lämnar framtiden ”öppen” (oändlig). Otroligt vackert.
Den är denna ”oändlighet” som vi kan experimentera med. Vi kan försöka förlösa dess ”kapaciteter” eller nåt. Antalet permutationer är oändliga. Vi kan ”vecka” ut vissa ”modus”, och därmed har vi skapat något ”nytt” i vårt perspektiv, men som ”i evighetens synvinkel” redan existerar bland oändligt med substansmodi.
Well, ”öppen” i betydelsen ”aldrig avslutad”. Men det är inte samma sak som ”öppen” i betydelsen ”möjlig att experimentera med”. Jag säger fortfarande ”nja”… Men huvudsaken är ju inte vad Spinoza sa eller inte. Hittar vi ett sätt att förstå ett modus som en ny kausal agent så är det fine.
Mycket bra!
Tackar! (Sorry för att det tog tid att släppa igenom kommentaren, har varit ute och rest en sväng.)
Alldeles OK. Min kommentar var ju inte särskilt uttömmande, men jag uppskattade verkligen ditt försök att frigöra dig från de redan tänkta tankarnas makt över tänkandet.
Tackar! Hörde för övrigt dig igår på P1 – mycket intressant! Borde läsa på mer om den senaste fysiken…
Den reprisen missade jag, men jag har ju hört programmet tidigare. Hela den där serien gjorde Pelle L (journalisten alltså) på ett trevligt och lättillgängligt sätt. Själv är jag knappast med som expert på fysik, men Pelle hade läst min senaste bok (I ett annat ljus) och trodde väl att jag skulle ha något att säga som inte föll ur ramen.
När det gäller läsning så tänkte jag glädja dig med att jag tack vare något jag läst av dig har långt framskridna planer på att läsa Manuel De Landas A Thousand Years of Nonlinear History. Den ligger överst i högen av olästa böcker.