Lite bilder från smygöppningen av ”Nordic Darkness” på Kristinehamns Konstmuseum.
Mörkret är på frammarsch, denna gång mörkare än tidigare. ”Nordic Darkness” behandlar inte mörker såsom varande ”brist på upplysning”, och inte heller som omskrivning för ”det omedvetna”. Istället går referenserna direkt till svartmetall: En av de inbjudna konstnärerna har valt att avbilda ett Black Sabbath-kassettband, någon annan visar upp ett spännande skivomslag där en get avbildas:
Bilden nedan är från förhandsvisningen, som besöktes av flera av de medverkande konstnärerna. Även några av katalog-skribenterna hade rest till Kristinehamn; museichefen berättade att exempelvis Fredrik Svensk fanns på plats.
I Svensks utställningstext – som han uppenbarligen avsagt sig ansvar för – finns en besynnerlig liten dikt. Mitt i ett resonemang om getter kontra får kan man läsa följande strofer:
Hmm, har aldrig sett någonting liknande. Nu är jag är ingen litteraturkännare, men jag tror att vi kan kalla denna stil ”proletär svartnaivism”.
Funderar på det svarta ansiktet och desubjektiveringen. Är det kanske tal om ett probe head här? Riktig naivism kan ju inte vara ett subjekt, utan verkar som att hen söker flyktlinjen genom svärtan. Mot det svarta hålet och total avsignifiering. Bort från teckenregimerna helt enkelt.
Som sagt, jag kan ingenting om litteratur. Har faktiskt ingen aning. Är det geten som åsyftas (som står i dyngan)? Eller arbetaren (förmannnens undersåte)?
En annan D&G-referens är den om ”faciality”. Det där med att måla ansiktet svart, tänker jag. Men det är kanske bara ett annat ord för signifiering?
Ja, alltså, det paradoxala här är att saten redan är svart från första strofen, och sen slutar dikten med att hen ska måla ansiktet svart.
Kanske har det med att göra att ”själarna” är svarta på fabrikerna, men att dikten sedan manar till att ta detta bokstavligen. Måla ansiktet svart, och kasta förmannen ned i smutsen istället för att ta smuts från honom.