Efter ”Tro och tvivel angående Kapitalismen” samt ”Totalitet och tvivel” – tänkte fortsätta diskutera det alltid lika intressanta ämnet politisk ekonomi. Denna gång med fokus på jordelivet.
Jag hade, efter ovan nämnda poster, egentligen tänkt att göra en inventering över ”vackra och tokiga tankar som är roliga att leka med”. Denna inventering skulle innehålla element som: Världen är ett flöde av materia-energi som har en immanent förmåga att bilda form, utan extern påverkan; samhällets form är det som blir till av det hav av replikatorer som flödar genom våra sammankopplade sinnen, och merparten av detta flöde är vi själva lyckligt omedvetna om; allt bär på begär och tro; och så vidare.
I denna uppräkning torde det vara lämpligt att även inkludera tanken ”fiktionen ’kapital’, som uppstod någon gång under de senaste århundradena, har fått ett eget liv, och försöker nu förmera sig genom samhället”. Frågan är, som sagt, bara hur man gör det, i relation till totalisering och totaliteter. (Som Rasmus framhåller – dessa ord är ju stora no-nos bland poststrukturalist-influerade tänkare. DeLanda viger ju ett kapitel åt ämnet i boken från 2006, Latour är inne på ämnet med jämna mellanrum.)
Tänker dock inte utveckla denna inventering, och diskussionen om totaliteter, just nu. Satt tidigare med teoretiska resonemang till Lankaprojektet, och kom över lite gamla anteckningar. Förlorade mig själv i följande ful-översatta passage av Tarde, från Psychologie Economique:
Att särskilja mark, kapital och arbete klargör inte mycket för oss. Om vi går till botten med denna fråga finner vi att de kommer samman genom olika former av repetitioner. Vad är jorden, om inte en ensemble av fysiska/kemiska och levande krafter som verkar på varandra och genom varandra, varav vissa – värme, ljus, elektricitet, kemiska föreningar och substanser – består av att stråla ut repetitioner av eterala eller molekylära vibrationer, och andra – odlade grödor och tama djur – som strålar ut genom expanderande repetitioner genom att följa den organiska typ som skapats genom jordbrukets och uppfödandets konst. (Tarde, 1902: 143-144, citerad i Latour & Lepinay, 2009)
OK – här inleder Tarde med sin vanliga grej med att ifrågasätta hur fiffigt det är att ställa studiet av politisk ekonomi på de klassiska kategorierna mark (realkapital), kapital, och arbete. Nej, uppfinning och repetition bör vara grundpelaren i analysen – oavsett om dessa uppkommer i materiella eller levande ting. I det föregående fallet är det ren materia-energi som propageras, i det senare är det (genetiska) replikatorer. Så, Tarde ställer alltså sin ”politiska” ekonomi mitt i jordelivet, men utifrån sin skillnad-och-repetitions-metafysik. På så vis fäster han vikt vid de processer som får jorden att leva.
Vad innebär det att situera ekonomin mitt i en frodig jordskorpa? Jo, ekonomi är i slutändan en apparat, och en samling uppfinningar, vilka förstärker jordens uppfinningar. Produktion är skapandet av nya ”baciller”, eftersom det är medelst dessa som vi tappar in oss på den frenetiska livsprocess som pågår omkring oss. (Ekonomi skall inte ses som ”hushållandet av knappa medel”, utan som ett arrangemang för att tappa in sig på överflödet.) Så Tarde plattar inte bara ut världen genom att säga att alla monader bär på begär och tro (panpsykism), utan även genom att jämställa ”människans” och ”Naturens” uppfinningar.
Utifrån ovanstående är det inte förvånanande att Tarde är intresserad av jordbruk, och bondeskrået. Att arbeta med jordbruk är, på ett högst påtagligt vis, ett sammanvävande av naturens och människans flöden av uppfinningar. Bonden flyter på en ständigt föränderlig jord, och tvingas därför experimentera med dess kapaciteter (eller ”egenskaper”, om man nu skall vara nysaklig). Detta gör att Tarde inte nödvändigtvis vill kalla jordbruket för ”arbete” – det är ju inte ren repetition (och inte heller ren sorg).
Jordbruk kan liknas vid laboratorieexperimenten för den unga forskaren som testar nya kombinationer och inväntar utfallet. Lantbrukets arbete är ett så mycket av ett samröre med den besynnerliga och gudomligt beslöjade person som vi kallar liv, att den sedan länge etablerade intimiteten mellan detta och bonden medfört att han [sic] blivit en reflektion av livet självt. I den sluga och idoga bondens uppfinningsrikedom finns en del av den levande naturens genialitet. (Tarde, 1902: 242)
Den politiska ekonomi som växer fram utifrån detta är alltså fast förankrad i jorden, med ett fokus på de ”germs” som gör den produktiv. Att studera ekonomin är att studera en naturkultur där det kryllar av uppfinningar, repetitioner, oppositioner, och anpassningar. Denna process kan ibland ge upphov till semi-stabila ordningar; harmonier. Inte konstigt att Tarde vid ett tillfälle använder konsert-metaforen:
The ideal end towards which humanity moves, without yet having a precise awareness of it, is, on the one hand, to compose, using the best of all of the planet”™s flora and fauna, a harmonious concert of living beings, working together, within a common system of ends, towards the very same ends as those of man, freely pursued; and, in addition, to capture all the forces, all the inorganic substances, to subjugate them, together, as simple means, to the now converging and consonant ends of life. It is from the viewpoint of this distant outcome that one must stand to understand the point to which the fundamental conceptions of political economy need to be revised. (Tarde, 1902: 278, citerad av Latour & Lepinay).
Här är det frestande att följa konsert-spåret, till Deleuze & Guattari och till Uexkull, men det skall vi inte göra nu. Notera bara att politisk ekonomi är någonting relaterat till att ”fånga alla krafter, alla inorganiska substanser” – känns som att vi återigen börjar närma oss en slags ”biopolitik”, som berör så mycket mer än bara ”populationen”, utan hela biosfären.
Japp. Känns här som att artonhundratalsbonden faktiskt är lite cutting edge i jämförelse med den urbana industrialismen. Medan de romantiska tankarna som uppstod i den sentimentala ”bristen” av urban industriproduktion gick och blev identitär, för att i vissa bifurkationer även bli fascistisk efter sekelskiftet, så jobbade ju bonden snarare shintoistiskt!
Här kan man ju tillägga att bönderna även i allt större uttsträckning blev en insida på de framväxande biovetenskapernas laboratorier. Latours studie av Pasteur är ju ett sådant exempel, när vetenskapsmannen från staden får lera på skorna i sin mjältbrandsvaccinsforskning. På artonhundratalet började kanske alltså den moderna överkodningen av jordbruket, som till skillnad från den feodala räfflingen (den jordplätten där tillhör kungen) så ser vi istället hur ”den bacillen i sin generalitet är icke tjänlig, och därmed förbjuden”.
Den kanske tredje historiska epoken är det nyidentitära jordbruket, som bland annat tar sig uttryck via intellectual property: Den gensekvensen är patenterad, det får bara heta champagne om det kommer från det medeltida distriktet där, gårdsbutiker etc.
Nu är jag ingen agrarhistoriker, så mina svep får tas med en nypa salt.
Frågan om man i egentlig mening kan prata om ett sådant relativt begrepp som ’överflöd’. I någon mening är det ordnade energin från solen som kan sägas ”flöda” över på vår jord (tills solen slocknar det vill säga). Det handlar väl för ogranismer att utveckla mekanismer (vare sig det är teche inom kroppen eller utanför kroppen) för att kunna tappa in sig i olika slags ordnade energiflöden. Samtidigt har både dessa förmågor och de ekologiska (geografiska) kontexten ofta olika förutsättningar. Solen skiner inte lika mycket överallt, och jordmånen ser ut olika ut på olika geografiska områden, vilket för att organismerna har olika förutsättningar gentemot dessa ståndfaktorer. Ekonomin, kan i detta fall, ses som en mänsklig uppfinning för att kunna transportera olika slags energi- och materiaflöden geografiskt och i tid. Det vill säga: man gör sig genom detta mindra oberoende av den omedelbara kontexten. Ekonomin som uppfinning blir ett språk för trasaktioner och fördelning av resurser (och naturligvis även hushållning). Vilket gör att vi i praktiken inte lever i överflöd, så länge vi saknar endosomatisk teknologi för att fotosyntetisera solljuset som art; vi är idag tvungna att leva av exergin från sekundär- och tertiärproduktion, vilket i praktiken är högst kontextbundet och tätt sammanvävt med insitutionella faktorer (makt, politisk ekonomi etc). Det är väl denna trofiska nivå, som ekonomin beskriver/hanterar, eller rättare sagt: skall hantrera. Idag råder det en viss sammanblandning av finansiell kapital, vilket i praktiken kan existera i överflöd; men detta beror på att man har tappat förankringen till det materiella (ja, förutom det materiella som krävs för att producera och cirkulera det finansiella kapitalet).
Sen kanske man kan prata om ett ”överflöd” ur den enskilda organismens perspektiv. Det är kanske det som menas?
Heiti: Jo, i praktiken är det väl så att vi ofta begränsas av tillgång till energi, att vi tvingas konsumera billig energi i form av lagrad solenergi osv. Men, som jag förstår Tarde tror jag att vi måste läsa honom som spekulativ – vi vet ännu inte vad jorden och dess vibrerande materia är kapabel till.
Hoppas inte min lilla parentes om överflöd kontra brist blir alltför tongivande – det var bara ett litet Batailleskt instick. (Vad jag sett pratar Tarde inte i just de termerna.) Men, ja, jag tror att man kan göra en BaTairde här, och mena att världen är full av ett enormt ”slöseri” at any given moment. Och denna värld kommer alltid att präglas av en slags slöseri – för människans ekonomi kommer aldrig att kunna fånga alla dessa krafter. Typ.
Chrisk: ”På artonhundratalet började kanske alltså den moderna överkodningen av jordbruket” – ja, så är det nog. Det är intressant att mycken kunskap om propaganda, kommunikationsflöden, diffusion av innovationer osv springer just ur studiet av bönder, och deras adoption av nya teknologier. (Notera att de amerikanska toppuniversiteten ofta är gamla lantbruksuniversitet.)
Under denna tid ser vi – för att prata med Michel Foucault (som inte alls var tjock, btw) – hur de i hans mening ”liberala” regerandekomplexen börjar ta över. Låt-gå-liberalism = låt ”det som lever” få leva så fritt och frodigt som möjligt; endast så kan vi maxa produktivitet (och i förlängningen mervärde och makt). Staten slutar att vara det som försvarar ett territorium, och blir istället det som säkrar livets produktivitet. (Han pratar om ”befolkning”, jag menar att vi kan prata om ”befolkning-mark-assemblaget”.)
Står vi inför en ny fas, i och med intellektuellt ägande inom jordbruket? Tja, så är det nog. Idag maxas jordens produktivitet genom försök att maxa uppfinningsrikedom genom tilldelandet av IPRs. Man skulle kunna se detta som ett försök att haka på ett naturkulturellt kretslopp på ett annat. Nu vårdar vi inte bara ”naturens” flöden, utan även det bräckliga kanalsystem med vilket ekonomiskt kapital förmerar sig, genom den form av artificiellt liv vi kallar ”företag”.
Nedå, inte tongivande. Mer att jag sett denna Batataillanska referens hängt med som en röd tråd lite här och där, och jag funderat lite vad detta skulle betyda i praktiken. Samtidigt är jag helt med på att vi inte vet vad materian är kapabel till. Nära till hands att fundera kring annihilation eller fusion för att suga ren energi ur materia, även om den också är begränsad i någon absolut mening (fast inte i relation till vår civilisation och förmodad livslängd får man väl förmoda).
Men angående det Tardianska här – är det inte lite bakvänt att fundera på att ekonomin skulle vara ett ”arrangemang för att tappa in sig på överflödet”, då man historiskt kan se den emergerande ekonomin, snarare som fördelningsmekanism av just bristfälliga resurser relativt olika ekologiska och miljömässiga förutsättningar? (Den klassiska övergången från jägar & samlar- till agrarsamhällen tack vare kallare klimat och andra försvårande förutsättningar etc?)
Nåväl. Får luska lite i Batailles tankar kring den ”generella ekonomin” och ”allmänna ekonomin”. Kanske är teorierna för allmänt och abstrakt hållna.
Heiti: Jo, det är ju det som är det klassiska sättet att se på ekonomi. Det finns i den gamla ”politiska ekonomin”, och har ju blivit mantrat för den samtida nyklassiska nationalekonomin.
”Economics” definieras ju ofta som ”den samhällsvetenskap som undersöker hur människan använder och fördelar knappa resurser, utifrån deras egna spridda och omättliga behov”, ofta givet god informationsspridning osv. Men jag tycker att det är roligt att tänka kring andra sätt att tänka kring vad ekonomin är – både som vetenskap och som ting. Känns inte som att nationalekonomin behöver mer mindshare än vad de redan har.
Pingback: 99, our 68 » Stil