Har spenderat senaste tiden med att återbekanta mig med Michel Callons ekonomiska sociologi. Påmindes om att den är spännande och viktig.

Som jag redan nämnt kommer det att bli en del konferensgående i sommar. Har just sänt in ett papper som handlar om varför Tarde är så mycket roligare än Schumpeter om man vill tänka kring dynamism inom ekonomin. De senaste åren har jag ju främst kollat på just återupptäckandet av Tarde, inte minst utifrån Bruno Latours arbete med att återinföra gamle Gabbe i det sociologiska samtalet. Samtidigt är Callons arbete ett annat intressant spår att följa för den som är intresserad av ANT och ekonomi.

Callon och Latour skrev ju en del centrala texter ihop vid bildandet av ANT. Därefter sker någon form av bifurkation: Från tidigt nittiotal och framåt arbetar Latour med att utveckla sin syn på modernitet i relation till ANT (We have never been modern; Pandora’s Hope). Callon, i sin tur, intriktar sig på att koppla ANT-lärdomarna till ekonomisk sociologi – på vilka sätt ”görs” ekonomin av den samhällsvetenskap/nationalekonomi som säger sig beskriva detta ”objekt därute”? (The Laws of the Markets från 1998) Under nollnoll-talet börjar sedan Latour koppla ANT till Tarde (till och med slå fast att Tarde är ANTs föregångare) – en manöver som Callon inte är med på. Det finns artiga korsreferenser mellan dessa grenar, men de är samtidigt mer eller mindre oberoende av varandra.

Trots detta driver de två spåren samma huvudteser – bägge positionerar sig emot
1. ”sociologists-of-the-social”, och
2. tanken att ekonomin förstås i termer av Marknadens Lag och Statens Ordning.

Så, i Latours läsning av Tarde (och Garfinkel) ser vi om och om igen att människors handlingar – deras innovationer och imitationer – inte pågår _i_ ”det sociala”, utan att innovation/imitations-spelet är det som _konstituerar_ den aggregerade ordningen. (Tarde vs Schumpeter-pappret handlar, bland annat, om detta – hur den senare såg ”det sociala” som en statisk bakgrundsmiljö för exempelvis entreprenören.) Samma tanke finns i Callons The Laws of the Markets – i synnerhet i relation till de ”innovationer” som ekonomer är en del av att sprida:

This can be summed up in the following noteworthy phrase: economy is embedded not in society but in economics […] we have to be wary of the catch-all that socio-economics likes to use as a rallying cry: the market is socially constructed. What is under construction is precisely this heterogeneous collective, populated by calculative agencies. Society is not the starting point, a resource or a frame: it is, along with the market, the temporary outcome of a proces in which social sciences – economics in this case – are the stakeholder. (30)

Denna parallellitet är inte en oväntad sådan – manövern peka-på-det_sociala-som-pågående-konstruktion är ju sannolikt ANTs främsta claim to fame. I omläsningen av Callon slås jag dock även av symmetrin i de bägge ANT-grundarnas avståndstagande från både ”nyliberal” nationalekonomi och ”vänstrig” politisk ekonomi. Latour och Lépinay inleder sin Tarde-intro med följande citat från Psychologie economique:

The doctrine of laissez-faire therefore has the greatest affinity with that of society-as-organism, and the blows aimed at the former rebound on the latter. (The Science of Passionate Interests, sida 1)

Andemeningen är att låt-gå-liberaler tror på någon slags transcendent ordning som skall infinna sig om man bara låter deras politiska program implementeras – och att samma dröm om transcendent ordning finns i socialistiska tankar om den samhällsorganism som skall uppstå efter revolutionen. Tarde vill alltså skapa en förståelse av ekonomin som är helt befriad från transcendens:

All of Tarde”™s sociology, all of his metaphysics, rises up against what seems to be an ineradicable prejudice whenever it comes to economic questions: that there exists somewhere, in the market, in nature, in the State, a harmonization mechanism which we could rely on so as not to have to practice politics anymore. For Tarde, though, there is no Providence; that is the heart of the book, the knot towards which everything converges. (67-68)

Nej, det finns inget ”naturligt” tillstånd att gravitera mot. Som Callon skriver i ”What does it mean to say that economics is performative?” (det uppsummerande kapitlet i MacKenzie, Muniesa och Sius Do Economists make Markets?): ”Future societies will probably have to be pluralistic in all of their organizations, including the economy. There is no pre-given path to follow.” (350)

Referensen i dessa sammanhang går i allmänhet till J.K. Gibson-Graham, och hennes ständiga påpekande hur kapitalismen-som-vi-känner-den hålls samman just av det faktum att vi tror oss känna denna ”Kapitalism”. Det är just så – kapitalism med stort K, även på engelska – som Callon benämner detta fenomen:

I use the word Kapitalism, with a capital K, to denote the reality imagined by everyone who considers the Western economic system to be a homogeneous reality, endowed with its own logic. The assumption of a homogenous economic reality is made by those who criticize capitalism, thus defined, as well as those who defend it by talking of the market and its laws, in general. Experiments in past decades have shown that Kapitalism could only be a fiction: no program has managed to make Kapitalism exist nor to overthrow it. (354)

OK – vad är det då som existerar? Jo, menar Callon, ett mer eller mindre löst sammansatt lapptäcke – där lapparna utgörs av fält som hänger samman genom ständiga experiment (”trials of strength”) kring vad ekonomi-apparaten kan göra. Här spelar tron på den Naturliga ekonomin såklart roll – vi kan se den som något som ”överkodar” (för att blanda in D&G) det monadiska myllret.

Lapptäcket är dock, i princip, öppet för omkonfigurationer – nya experiment, nya trials of strength. Och det är där Callon hamnar, rent politiskt sett – vi skall inte låta troende ekonomer (från varken höger eller vänster) underkänna experimenten på förhand, med hänvisning till deras visshet om sakernas tillstånd.

Saying that the economy is performed by economics (at large) means implicitly highlighting the existence of a plurality of possible organizations of economic activity and of several programs that can be conceived of and tested, that is, (co)performed. The notion of performation leads to that of experimentation. (350)

Jag gillar denna appell till experimenterande; det var delvis Callons arbete som ledde fram till tankarna om att ”hacka ekonomin”. Samtidigt är det kanske som Copyriot varit inne på – att både Callon och Latour målar en nidbild av Marx-influerade tankar om kapitalismen. Måhända måste vi tänka att det ändå finns någonting ”därute” i ekonomin som gör att man ändå kan prata om en kapitalism? Om vi nu inte skall göra Braudel-grejen här, kan det då vara lämpligt att associera k-ordet med den process med vilken kapital kommit att ”förmera sig” genom ekonomi-apparaten. Ett roligt sätt att närma sig detta är – som jag nämner i Prometheus eller Narcissus? – Eugene Hollands ”icke-linjära historiematerialism”.

En lösning är att acceptera bägge verklighetsbeskrivningar samtidigt: Ja, det finns en kapitalackumulationsprocess som pågår därute, kapitalet är en konstruktion som fått ett eget liv; ja, det finns en risk att en övertro på denna process övermäktighet leder oss till att ge upp allt experimenterande. (I mångt och mycket är detta J.K. Gibson-Grahams position, om jag inte missförstått den.)

MEN: Som det ser ut nu tycks det mig att rädslan inför kapitalackumulationens mäktighet verkar starkare än önskan att göra ”naiva” experiment kring vad ekonomin klarar av. Så, ja, jo, den Calloneska ekonomiska sociologin behövs – även politiskt.