Om mörkret inom konstsvängen.
För ett tre år sedan kunde man se utställningen ”Eklips: Konst från en mörk tid” på Moderna Museet i Stockholm. Uppenbarligen tyckte jag då att den inte var tillräckligt intresserad av mörkrets materialitet:
Till skillnad från White Cube i London […] , så håller Moderna kvar den mer traditionella, humanistiska linjen. […] Detta märks främst hos Nathalie Djurberg och Paul McCarthy, som sägs undersöka de mörkare delarna av det mänskliga psyket. Även recensenterna väljer att främst fokusera på dessa aspekter av utställningen.
På utställningen fanns det dock inslag som var mer materiellt intressanta, och mer dagspolitiskt intressanta. Tom McCarthys arbete med kryptering och dolda budskap borde ju varit hett stoff, men knappt någon kopplade samman den dåvarande FRA-debatten med Tompans verk. Tvärtom hävdades det att utställningen var helt befriad från uppenbara kopplingar till politik. How times have changed! Sedan dess har ju en hel del hänt med kulturdebatten – nu pratas det nätpolitik mest hela tiden – en viss ketchupeffekt kan märkas.
Hur som helst; intresset för mörker och svärta är alltjämt starkt inom konstsvängen. Exempelvis öppnas snart ”Nordic Darkness” på Kristinehamns Konstmuseum. Förhoppningsvis kan diskussionen denna gång följa en riktning som andas mer materialism/realism. Ser just att Gabriel Widing skriver om mörkret i relation till performanceverk i Sthlm, med vissa vinkningar till nysaklighet (tidigare kallad objekt-orienterad ontologi/spekulativ realism). Lyckat!
Jag har alltid sett allt det svarta inom den samtida konsten som en reaktion på alla de ”vita kuberna” som aldrig verkar dö ut och som verkar vara det enda sätt att visa och på så sätt också förhålla sig till konst. Totalt distanserat, alltså. Fast sen har ju det svarta i sig blivit en kliché och är lika distanserade, så min analys är inte helt lyckad, det inser jag.
Jag tycker dock att konsten i framtiden kunde gott vara med prickig eller randig. När jag ”blir stor” och jobbar med konst på riktigt ska jag se till att lyfta fram den prickiga konsten, tror alla skulle må bättre av det, inklusive alla lidande konstnärer som har fastnat i sin egen kliché!