De radikale venstre i Danmark ställer en rad frågor som progressiva krafter i Sverige också borde ställa sig.
Ursprungligen publicerad i GöteborgsPosten.
I den svenska bevakningen av den danska valrörelsen var två omdömen flitigt återkommande. För det första ondgjorde sig svenska debattörer över det politiska klimatet i grannlandet. Enligt dessa har Danmark blivit ett inåt- och bakåtskådande land, där främlingsfientlighet och fosterlandsromantik blivit norm. Vidare menade de svenska kritikerna att valet stod mellan två populistläger – socialdemokraterna och högerliberala Venstre – som överträffade varandra i nationalism, ”välfärdsstatschauvinism” och repressiva åtgärder.
För det andra lyftes Det radikale venstre fram som det enda partiet som alltjämt håller internationalismens, humanismens och toleransens fana högt. Detta vänsterliberala parti satt under 1990-talet i regering med socialdemokraterna, och har sedan 2001 tillhört oppositionen i landet. De svenska bedömarna har dock problem med att kategorisera detta ljus i det danska mörkret. Expressens ledarsida har kallat partiet ”det mest vänsterradikala” i dansk politik, och GP har kallat partiet en motsvarighet till vårt folkparti.
Missar målet
Båda beskrivningar missar målet. ”De radikale” företräder en liberal och kulturradikal mitten-vänster som inte funnits representerad i Sverige sedan 68-rörelsen polariserade det politiska landskapet. Svensk politik utvecklades då till ett ställningskrig mellan ett statssocialistiskt eller kommunistiskt vänsterblock, och en konservativ eller nyliberal borgerlighet.
Därefter kom blocken att mötas på mitten, och ett nytt konsensus verkar nu växa fram. Detta baseras på centralism, hårdare krav på lag och ordning, tummande på rättsäkerhet, kulturkonservatism, och ett krampaktigt fasthållande av nationalstaten som samlande enhet. Svensk politik präglas med andra ord alltmer av det som vi så gärna kritiserar danskarna för.
Den kulturradikala politiska mitten i Danmark – representerad av ”De radikale” – vänder sig mot just dessa tendenser. Detsamma gäller Liberaldemokraterna i Storbritannien, samt D66 i Nederländerna. I Sverige är det däremot endast enskilda skribenter och kanske någon kulturtidskrift som driver samma kamp. Det socialdemokratiska och kommunistiska vänsteretablissemanget brukar i allmänhet avfärda dessa feltänkare som ”lattevänster”.
Som väntat gick ”De radikale” framåt i valet, från 5,2 till 9,2 procent av rösterna, vilket tyder på att de svenska kritikerna hade fel om grannlandets hopplöshet. Däremot framstår den svenska självbilden som djupt problematisk. Vårt politiska klimat är inte på något sätt förskonat från populism, nationalism och välfärdsstatschauvinism. Att Ny Demokratis frånfälle har gjort oss immuna mot dessa tendenser är blott en myt som gärna odlas av självgoda svenskar. I stället får illiberala populisttendenser sitt utlopp i mittfårepartierna, och dessvärre har vi i Sverige inga Radikale som säger ifrån när detta sker.
Ett exempel på ovanstående är debatten om de övergångsregler som skulle instiftas då nya medlemsländer anslöts till EU. I det ”humana” och ”toleranta” Sverige var de stora partierna (s, m, och fp) eniga om att de nya EU-medborgarna inte skulle ges samma rättigheter som övriga medborgare. Statsministerns tal om ”social turism” visade med all tydlighet att nationalism och välfärdsstatschauvinism inte endast är danska fenomen.
Perssons hotbild visade sig vara tom skrämselpropaganda, precis som många vänsterliberaler i Europa hade förespått. När så svenska socialdemokrater som Lars Stjernkvist kritiserar sitt danska systerparti för undfallenhet inför nationalismen kan man undra hur det står till med självinsikten.
Spelade med
Man skall även komma ihåg att vårt ”liberala” parti spelade med i framlyftandet av Perssons hotbild. Eller rättare sagt, den Venstre-inspirerade ledningen för folkpartiet valde att som vanligt låta liberalismens principsatser underordnas opinionsmätningarnas procentsatser. En efter en rättade sig sedan partiets riksdagsledamöter och europaparlamentariker i ledet. Populism, månne?
Att ledande folkpartister som Olle Schmidt nu vill sola sig i ”De radikales” glans är därför löjeväckande. Leijonborgs framträdande i en dansk tv-debatt med Pia Kjaersgaard (från främlingsfientliga Dansk folkeparti) räcker inte längre som liberalt fikonlöv.
I stället för att beklaga oss över dansk politik bör vi lära oss av den. Det danska valet visar att politik inte bara handlar om höger kontra vänster, utan även om tolerans kontra intolerans, internationalism kontra nationalism, radikalism kontra konservatism, frihetlighet kontra auktoritärism.
Utfrån denna insikt ställer ”De radikale” de frågor som progressiva krafter i andra EU-länder (inte minst Sverige) bör ställa sig: Hur bygger vi det mångkulturella och toleranta samhället? Hur kan demokratin reformeras i en tid då folket inte längre representeras endast av partiet och fackföreningen? Vilka värderingar bör Europa stå för? Hur främjas global säkerhet i en värld dominerad av ett unilateralistiskt USA? Vi har inte råd med att låta vår egen självgoda nationalromantism komma i vägen för sådana ödesfrågor.