Öppna Kanalens lördagsfilmer, Stengers konstruktivism, och Lars Wallstens Fall.

Genom klubbland går jag oberörd, så lördagskvällar hamnar jag ofta hemma. Inte minst eftersom Öppna Kanalen Göteborg under våren visat diverse konspirationsteoretiska filmer på bästa sändningstid: Money as debt, Zeitgeist, och igår Alex Jones The Obama Deception. Nu borde väl ändå de hemmasittande massorna vara ”väckta”?

Intressant – det som en gång var webb-burna konspirationsvirus kablas nu ut av ComHem. Kanske har Zizek rätt – det samtida intresset för konspirationer är ett uttryck för den postmoderna ”bristande symboliska effektiviteten”. Det postmoderna subjektet är cyniskt inför officiella institutioner, men tror att någon sitter i det dolda och drar i trådarna. Vi har tappat tron på stora A, men ersatt detta med tilltron till existensen av någon osynlig ”a bakom a”.*

Jag har för mig att Loose Change är noga med att, i början av filmen, klargöra att all fakta i framställningen kommer från säkra, officiella källor; mainstream-media. Den alternativa bilden av hur världen verkligen hänger samman är alltså någonting som uppstår genom filmmakarnas ”alternativa mönsterigenkänning”. Den etablerade sanningen hänger samman genom ett antal ”bevis” – kan samma samling bevis användas som intäkt för en alternativ sanning? Vad händer om ett eller flera nya bevis kommer till, och några tidigare accepterade bevis faller bort – vilka alternativa sanningar växer då fram?

Det intressanta med filmer som Loose Change springer inte ur det faktum att de trovärdigt kan peka på en alternativ sanning – de tröttsamma referenserna till ”dom”, ”de internationella bankirerna” och ”globalisterna” får i alla fall mig att tappa intresset. Nej, det verkligt tankeväckande är att de framhäver hur bräcklig och ”konstruerad” den etablerade, gemensamma sanningen är. För att leva tillsammans måste vi, på nogsamma och flitigt möjligaste vis, samla in spår av verkligheten för att kunna etablera en gemensam bild av hur världen hänger samman. Av detta skäl förutsätter samhällets ordnande att vi håller oss med en samling ”sanningsskapande” praktiker och teknologier. Genom att etablera en gemensam sanning kan samhället ”hållas på plats”.

Modern vetenskap kan ses på detta vis – se nedan – men vi ser samma logik i andra praktiker/teknologier. Ett exempel finns på utställt på Hasselblad Center; Lars Wallstens Fall. Utställningen (som öppnade igår) behandlar kriminalfotografiet – ett finfint exempel på relationen mellan fotografi och sanningsskapande. Bevis måste nogsamt samlas för att mönster skall kunna uppstå; än fler måste samlas in för att en enda sanning skall kunna naglas fast. I fallet kriminalfotografi får denna teknologi inte klicka – skulden måste ju bevisas, felslut kan få katastrofala följder. (Här finns för övrigt en intressant koppling till det ovanstående resonemanget om Stora A: Den gemensamma tilltron till polisens arbete är ju det som upprätthåller tilltron till Lagen, i både bokstavlig och bildlig mening.)

En fin aspekt av utställningen är att den närmar sig materiella praktiker med vilka en sanning handgripligen konstrueras; byggs och sätts samman. Sanningen som konstruerad? Ja, men inte ”socialt konstruerad”! Det är denna konstruktivism som Isabelle Stengers arbetat med i sin vetenskapsteori. Som Steven Shaviro skriver:

Stengers wants to understand science in the specificity of its practices, and thereby to reject its transcendent claims, its claims to foundational status which are always made by detaching it from its actual, concrete practices. She defines her own approach as, philosophically, a ”constructivist” one. Constructivism in philosophy is non-foundationalist: it denies that truth somehow comes first, denies that it is just there in the world or in the mind. Instead, constructivism looks at how truths are produced through various processes and practices. This does not mean that truth is merely a subjective, human enterprise, either: the practices and processes that produce truths are not just human ones. […] The point is not to say that scientific objects are ”socially constructed” rather than ”objectively true,” but precisely to get away from this binary alternative, when it comes to considering either scientific practices and objects, or (for instance) religious practices and objects.

Det tycks mig att Wallstens undersökning inbjuder till en mer materiell, mer objekt-orienterad, mer ”saklig” förståelse av vad kriminalfotografi – och sanningsskapande i stort – innebär. Just fotografiet är ju ett bra exempel på egenskaper i material/objekt/ting/saker agerar och griper in i relationer mellan människor. Vi ser en dans mellan fotoner, linser, och reflekterande ytor. Vi ser även spekulationer kring objekt, som vid fototillfället är frånvarande. Utifrån deras förmodade egenskaper söker man utreda deras roll som medaktörer i brottet.

För att återknyta till filmerna på Öppna Kanalen: En annan fin aspekt av Wallstens arbete är att det inte, som jag ser det, handlar om att ”klä av” eller ”avslöja” (kriminal-)fotografiet. Att hävda att kameran alltid ljuger, eller – mer generellt – att teknologiska verktyg alltid är ett förtryckande gestell som skapar undersåtar, är att missa en någonting fundamentalt: Att sanningen alltid uppstår via medieringar, via verktyg; exempelvis kameran. Utan verktyg, ingen gemensam sanning att förhålla oss till. Detta är viktigt att komma ihåg i en tid då – som Latour påpekat – den dekonstruktivistiska ”avklädningen” av sanningsanspråk (exempelvis bilder) ofta levereras av stater, inte Kritiker.

– – –

*: Undrar vad ”Svenska institutet för integral psykoanalys”, som också huserar på Öppna Kanalen har att säga om saken. De borde ju rimligtvis jobba mindre med stora A, och mer med stora S (subjektet), men då i notationen ∫. (Om de alls arbetar med stora A så använder de säkerligen notationen Δ.) Vidare kan man tänka sig att de, utifrån deriveringsfunktionen, byter lilla andre – a”² – till f prim – f”². Oavsett vilket; utifrån D&G vet vi att det i slutändan handlar om flödet av $.