Något om inflationshotet.

Som ni kan läsa i denna post om Säkerhet, territorium, befolkning på Tracing Innovations-bloggen, ville Foucault – under det sena sjuttiotalet – distansera sig från sitt tidigare arbete kring det disciplinära (se Övervakning och straff). Dessa regeringsteknologier märks främst inom väl avgränsade institutioner – fängelset, skolan, sjukhuset osv – men leder tanken fel när man talar om staten. Biopolitiken är en fråga om ett slags nödvändigt maximerande av en stats kraft och ”fruktbarhet” – och för att förstå den moderna liberala staten är biopolitiskt ”regerande” ett lämpligare begrepp än disciplinär ”makt”.

Detta fick honom även att vända sig mot det ”slappa” i att använda ord som ”fascism” eller ”totalitärism” för att beskriva liberala samhällens ”regeringskomplex”. Det som uppstått i de senare är, menade han, trots allt något annat än auktoritärism i klassisk mening. Det är att skapa en slags ”inflationistisk” beskrivning av staten. Att hela tiden åkalla ”demonerna” från trettiotalet skymmer sikten: Istället för att låta Tredje Riket stå som mall för staten ville han studera det regerande som pågår i exempelvis Västtyskland sent sjuttiotal.

Varför Tysklandsreferensen? Jo, delvis för att det rådde viss germanofobi i Frankrike vid denna tid, men även på grund av diskussionerna kring RAFs juridiska ombud Klaus Croissant. I juni 1977 flyr han från Västtyskland till Paris, där han söker asyl. Foucault stöjder Croissant, men vill inte – som många andra – kalla Västtyskland en fasciststat. Denna gest kom även att ses som ett avståndstagande från RAFs aktiviteter. I slutändan kom Croissant att, trots intelligentians invändningar (!), att utlämnas till Västtyskland.

Foucaults kritik av den slappa användningen av F-ordet var delvis riktad gentemot Deleuze och Guattari. De hade – apropå utvisningen av Croissant – publicerat en text i le Monde som skriver att Västtyskland står ”i stånd att exportera sin rättsliga, polisiära och ’informativa’ modell och bli en kvalificerad organisatör av repression och hjärntvätt i de andra staterna” – den typ av formuleringar som Foucault vände sig mot. Foucault valde även att inte underteckna en petition emot utvisningen som Guattari cirkulerade, just för att den talade om Västtyskland som en fasciststat. (STB, 439)

Det här är intressant – i förordet till D&Gs Anti-Oedipus från 1972 skriver ju Foucault att boken är en introduktion till ”non-fascist life”. Det faktum att man fem år senare ser denna splittring är alltså ett resultat av den resa som Foucault gjort – från intresset för disciplinär makt till biopolitiskt regerande. Foucault var säkerligen helt medveten om att D&Gs analys av fascism ligger på ett abstrakt plan – att fascism skall ses som en abstrakt maskin som kan aktualiseras i olika stater, som kan se väldigt olika ut – men ansåg nog att även detta trots allt ledde tanken fel. Efter denna konflikt bryter Deleuze och Foucault med varandra.

Hur som helst är denna dispyt intressant, här och nu. Dagens politiska situation – i Sverige och i EU – har gjort att F-ordet återigen börjat cirkulera. Detta är bra. Mer av sådan diskussion. Men föreligger det ett inflationshot? Är vi för benägna att dra till med F-ordet? Återigen, vi behöver en samtida motsvarighet till det Paris-baserade ”institut för studiet av fascism” som Walter Benjamin kom att populärisera. Endast så kan vi utreda saken grundligt.