Ett förslag till rättelse som Arena kan publicera i nästa nummer.

I Arena nr 2/2011 skriver Devrim Mavi om ”Franz Fanon, som liksom så många andra visat hur marxism krävde psykoanalys för att begreppsliggöra underkastelse och förtryck.” Hon forsätter:

Listan kan göras mycket längre; Jürgen Habermas, Michel Foucault, Judith Butler, Wendy Brown, Slavoj Zizek, alla utgår de från, eller har tagit djupa intryck av psykoanalytisk teori. (51)

Ett litet fel smög sig in i ovanstående lista. Foucault är ju känd för flera saker, men låt oss peka på två av de viktigaste:

• En kritiker av den ”repressionshypotes” som Marx-Freud-duon etablerat som default inom ”vänsterns” maktkritik. Makt är inte bara repressiv, utan även produktiv. Befrielse kan inte bara förstås som ett frigörande av de underliggande ”naturliga” instinkterna från de auktoritära institutioner som ”håller oss tillbaka”.
• En kritiker av psykoanalysens relation till sexualitet – en kritiker av sexualiteten som undersökningsobjekt för humanvetenskapen, en kritiker av den ”borgerliga”/psykoanalytiska besattheten av sexualitet.

Självklart kan man peka på alla de sätt på vilka Foucault plockar upp begrepp från Freud och PA, men detta är just för att Freuds ”diskurs” varit så inflytelserik under det västerländska 1900-talet. Det vore svårt för Foucault – som ju (alltför) ofta diskuteras som ”diskursens filosof” – att undvika gamle Sigmund.

Så; att infoga hans namn i ovanstående lista är ju lite som att räkna upp Benjamin, Adorno och Horkheimer, Deleuze och Guattari som personer som ”utgår från, eller har tagit djupa intryck av” [insert godtyckligt auktoritärt tankesätt].