Borde skriva på ett litet papper för ”STS och populärkultur”-panelen på torsdag. Har dock knapprat ihop något om det anfall mot den libyska regimen som verkar vara i antågande.
I skrivande stund är det oklart vad som händer – följer Twitterflödet på taggen ”#benghazi”. Såg just att det verkar som att franska militärflyg är på väg in i luftrummet över Benghazi. Än så länge verkar inte någon större nyhetskanal kunnat verifiera detta.
Det är nu tjugo år sedan Libération/The Guardian publicerade de tre texter av Jean Baudrillard som senare skulle skrivas om till boken La Guerre du Golfe n’a pas eu lieu/The Gulf War Did Not Take Place. (Själva ”kriget har inte hänt”-artikeln publicerades den 29 mars 1991.) Boken handlar om krigets medialisering, exempelvis hur medialiseringen skapar en ny relation mellan anfallare och anfallna (anfallande soldater på betryggande avstånd).
Främst har boken diskuterats i relation till Baudrillards diskussion om upplösningen av tecken-ordningen. Har det medialiserade kriget blivit en ”simulation”? Har banden mellan verkligheten och tevebilderna helt klippts?
(Ser just att BBC och fransk teve har verifierat att de franska flygplanen är på plats.)
Baudrillard skrev långt innan bloggar, ”sociala media”, medborgarjournalistik och crowd-sourcing. Frågan är om dessa fenomen skapar en säkrare korrelation mellan bilder och verklighet. Kommer detta anfall att ha hänt ”mer” än Gulfkriget? Under det senare visste vi ju vem som var avsändare – bilderna på ”precisionskriget” kom från Pentagon. De hade en klar och bestämd position. Så icke med rapporterna från medborgarjournalister. Vad innebär detta?
Kanske skall vi inte överdriva skillnaden gentemot 1991. Det är fortfarande så att vi inväntar verifikation av etablerade media. Samtidigt – bildmaterialet är mer överflödigt nu. Vi får se mobilkamerabilder tagna på gatan, eller i bårhus – inte svartvita bilder, fångade från flygplan. Fler perspektiv, mer material. It is all out there, för den som orkar med att se på allt. Mycket är makabert.
En mer heltäckande bild av kriget broderas ut. Samtidigt skapas ytterligare osäkerhetsmoment. Paranoian för fejk och manipulation hänger i luften. 1991 var det i någon mån mer ärligt – en USA-kritiker kunde slå fast att allt från Pentagon är propaganda. Idag kan kritikern inte säga samma sak, just för att avsändaren är mer eller mindre okänd.
(Ser på Twitterfeeden att Mohammed Nabbous har avlidit. Någon länkar till ljudupptagningen.)
Hur som helst – har inte så mycket mer att säga. Men det är nog värt att åter titta igenom de där tjugo år gamla texterna om Gulfkriget.
Menar du verkligen detta Kalle, att sociala medier ”skapar en säkrare korrelation mellan bilder och verklighet.” Är det inte snarare så att man borde göra sig kvitt med den typen av disktinktion? För som jag läser Simulacra, som dess förhållande till Simulering, så är det just det som är problemet. Att man skapar åtskillnad och transendens där sådan inte finns…
Hello Ed!
Sorry, texten är lite hafsigt skriven: Jag vill snarare lyfta frågan om huruvida kriget blivit mer eller mindre ”simulering” nu när ”sociala media” blivit en del av skeendena.
Min spontana känsla är att så inte är fallet. I och med att vi lägger ytterligare ett lager av osäkerhet på bilderna – vem är avsändare? kan vi lita på att avsändaren är den som den säger sig vara? – så understryks känslan av/paranoian inför att bilden frikopplats från verkligheten. Typ.
Hmm, kanske olyckligt, det här… har ju jag kastat oss tillbaka in i den där representationsdebatten som ”vi” ju inte längre bryr oss om. 🙂 Och dessutom olyckligt att åter-introducera Baudrillard. (Vem läser honom nu? Förutom Bifo, menar jag?) För att parafrasera gamle Jean: Oublier Baudrillard!!
Ville bara att du skulle känna dig påpassad Kalle, och det är ju inte vem man läser som är det viktiga. Utan vad man gör med det man läser!
Keep up the good work, and I’l be watching you!