Visst finns det självkritiska liberaler. Problemet är att de ignoreras i debatten. Och vem bär skulden till det?

Ursprungligen publicerad av Vägval Vänster.

På Expressens kultursida har Per Wirtén försökt skapa en debatt om liberalernas skuld. Både den socialistiska vänstern och den konservativa högern har tvingats göra upp med sina respektive förflutna. Nu är det dags för liberalismen att idka självkritik – exempelvis genom att erkänna sin roll som kolonialist-ideologi.

Så långt allt väl: Alla moderna ideologier har bidragit till vårt koloniala arv, och detta måste vi erkänna. Det som stör mig är att Wirtén väljer att ignorera de liberala tankar som – i mitt tycke – bäst kan leda oss bort från moderna irrläror. De som vinner mest på detta är just de kolonialliberaler inom bombhögern som Wirtén kritiserar.

För ett tre år sedan skrev jag i Wirténs Arena om att den svenska debatten om liberalismen har slagsida: Svenska opinionsbildare väljer konsekvent att diskutera endast en av de liberalismer som debatteras utomlands.

I anglo-amerikanska länder görs en särskillnad på upplysningsliberalism och ”™modus vivendi”™-liberalism. Upplysningsliberaler tror på framsteg genom universell sanning, och att historiens utveckling kan/bör/måste leda till att hela världen konvergerar till en och samma samhällsmodell. För dessa är Per Wirténs kritik befogad och viktig.

”™Modus vivendi”™-liberaler, å andra sidan, är mer blygsamma än upplysningsliberalerna. Istället för Framsteget väljer de fredlig samexistens. Sökandet efter sanning ersätts med skapandet av hopp. Dess företrädare – amerikanska pragmatister, från Dewey till Rorty, såväl som Berlin – har byggt sin liberalism för att förebygga det våld som ryms i tron på universella sanningar och slutgiltiga politiska lösningar. Alltså kritiserar de alla ideologier som är villiga att förtrycka och döda för den höga sakens skull – kommunism, fascism, såväl som upplysningsliberalism.

Utomlands anses denna andra liberalism mer relevant än någonsin. Akademiker talar om pragmatismen som en väg ur postmoderna dilemman, och som ett sätt att mäkla fred efter 80- och 90-talens science wars. Vänsterintellektuella menar att ”™modus vivendi”™-liberalismen är det enda sättet att hantera övergången från en kalla kriget-värld till en post-9/11-värld.

Wirtén är beläst och känner till denna tradition, men väljer att helt enkelt ignorera den. Svenska vänsterintellektuella är nämligen mästare på att utestänga denna andra liberalism från debatten. (Symptomatiskt nog är Expressens kultursida ointresserad av att släppa in vänsterliberaler i debatten om liberalernas skuld.)

Detta märks inte minst under de senaste veckornas diskussion om exakt hur provinsiell en morgontidning får bli (allt är förlåtet GP!). Flera vänsterintellektuella har hänvisat till följande citat: ”Inte ens den mest stringenta yttrandefrihetslagstiftningen kan försvara en man som felaktigt ropar ”™Det brinner!”™ för att skapa panik i en biograf.” Men att följa denna tråd till det liberala tankegods som amerikanske pragmatisten Oliver Wendell Holmes är kopplad till är uppenbarligen tabu. Allt blir så krångligt och nyanserat då.

Problemet är alltså följande: Sveriges ledande Kritiker på vänsterkanten ser att deras roll är att rycka mattan under svenska upplysningsliberalers fötter. Kritikerns roll är uppenbarligen inte att verka för byggandet av en ”™modus vivendi”™-liberalism, i och utanför Sverige.

Visst skall folkpartiet kritiseras – men finns det fortfarande intellektuella som tar Svensk Folkeparti på allvar? Visst skall kolonialliberala ledarskribenter kritiseras – men frågan är vad vi vill uppnå med denna kritik? Om nu även vänsterintellektuella anser att ”™modus vivendi”™-liberalismen är det bästa sättet att bemöta kolonialliberalerna, varför då marginalisera den?

För en Kritiker är det alltid finare att dekonstruera än att konstruera. Samtidigt är det just denna form av Kritik som cementerar folkpartiets och kolonialliberalernas maktställning i Sverige.