Såg denna annons i dagens FT:

Det går alltså bra för projektet Nord Stream, som jag skrev om för nästan exakt tre år sedan. Så här lät det då:

I Edward Lucas The New Cold War finns det ett kapitel som beskriver just Gazprom som Rysslands utrikespolitiska murbräcka. Lämpligt nog är detta kapitel betitlat ”˜Pipeline Politics”™; en titel som relaterar snyggt till Latours fokus på den politik som finns i och kring objekt. […]

Lucas kapitel om pipelinepolitik är just ett exempel på en ontopolitisk beskrivning av relationen Ryssland-EU. Han lägger ut hur Gazproms Nord Stream och South Stream är aktörer-in-the-making, hur dessa pipelines – efter färdigställandet – kommer att fungera som icke-mänsliga aktörer i maktspelet mellan de bägge parterna. Han beskriver även vilken roll EU-stödda pipelinen Nabucco skulle kunna spela i detta. Här ser vi alltså hur det ”™sociala”™ aktörerna – de mänskliga sådana – bara talar halva historien.

Nordea, SEB, PWC… Listan på de företag som hjälper Ryssland att skapa en utrikespolitisk hävstång är intressant: Den tyder på det subtila i dagens geopolitiska spel. Idag är det väldigt svårt att skilja på civilt och militärt, business och säkerhetspolitik. Detta kan ju läsas som att den moderna uppdelningen mellan naturaliserad business och kulturiga politiska maktspel håller på att lösas upp.

Under det (gamla) kalla kriget var det uppenbart – en organisation, en hamn, en aktivitet… antingen var den rent militär, eller ren business. I dagens situation sker positionerandet genom ”dual-purpose” investeringar och företagande. (Detta är även en av Robert Kaplans poänger i Monsoon.)

Läste för övrigt, i samma tidning, att Clinton uttalat sig om realpolitik och Kina. ”Realpolitik”… realistpolitik… bra ord det där.