Sommaren 2008, i anslutning till fotbolls-VM, skrev jag om banksekretessen i Schweiz.
Jag hävdade att
den europeiska ”sociala modellen” är ett offer för denna utveckling: 1980 kom 42 procent av EU-ländernas skatteintag från beskattat kapital, och 35 procent från beskattat arbete. 1996 var relationen närmast den omvända: 36 procent från beskattat kapital, och hela 43 procent från beskattat arbete.
Jag skrev även att
låginkomstländers möjligheter att utveckla sin ekonomi undermineras av den kapitalflykt som skatteparadisen möjliggör. Afrikanska Unionen hävdade i en rapport förra året att 30 procent av årlig BNP i länderna söder om Sahara försvinner till skatteparadis. Totalt uppskattar AU att 150 miljarder dollar lämnar de afrikanska ekonomierna varje år. Detta kan jämföras med de 78 miljarder dollar som den rika världen sänder i bistånd varje år. […]
Kopplingen mellan skatteparadis och korruption är nämligen stark. Banksekretess sägs ibland skydda den lilla människan mot den stora klåfingriga staten. Samtidigt är det ofta diktatorers stulna tillgångar som hålls i säkert förvar.
Några dagar senare publicerades en rättelse från schweiziska ambassaden i Stockholm. Jag hade fått det hela om bakfoten, skrev charge d’affairen. ”Schweiz är ett högriskland för ekonomiska brottslingar.” (Jaså? Notera att man fortfarande marknadsför landet genom att referera till en ärorik ”long tradition of discretion”) Vidare verkar det som att Schweiz inte alls vill liknas vid ett ”så kallat skatteparadis”.
Därefter såg vi hur den internationella pressen ökade på de där länderna som vi inte får kalla ”skatteparadis”. Så igår körde Aktuellt en story om Sveriges nya avtal med Schweiz. 75000 svenskar som tros ha pengar i Schweiz kan inte längre vara lika säkra. Borg verkade nöjd. Tjänstemännen på finansdepartementet verkade också nöjda: ”Schweiz har varit den stora vita valen i det här sammanhanget.”
Reportern frågar den schweiziske ambassadören Kurt M. Hoechner hur det här gick till. Motståndet mot dessa avtal har ju varit så starkt från Schweiz sida? Ambassadören svarar:
Tiderna förändras. Den internationella miljön förändras.
Indeed. Reportern frågar om Schweiz känt av någon press från Sverige? Från Borg? Säkert är det så. Men även från resten av EU. Och av USA. Och och och.
De stora vinnarna är dock inte EU och USA. Som jag hintade i den ursprungliga artikeln – de stora vinnarna är de låginkomstländer som läcker pengar genom kapitalflykt. De stora påtryckarna i sammanhanget må vara Merkel och Obama, men frågan lyftes och utreddes ursprungligen av NGOs – exempelvis Tax Justice Network.
Detta är värt att hålla i minnet, nu när det blivit poppis att se NGOs som de där organisationerna ”tjänar på bilden av fattigdom” och ”medverkar till vidare exploatering”.
Det viktigt att fira de segrar som faktiskt skördas. De meddelas ofta i knastertorra Aktuellt-inslag – så det är lätt att missa dem. Så om ni inte redan firat Schweiz omsvängning i frågan om banksekretess – nu har ni en ursäkt för att skåla.
Optional soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=JpGIXk5UloE
Jag twittrade ju om det tidigare i år och konstaterade då att detta är det enda goda som kommit ur terroristhetsen. För det är ju i mångt och mycket så som väst motiverar sin omsvängning i attityden mot skatteparadisen – terrorfinansieringen måste stoppas!
Samtidigt var den höga beskattningen av kapital under 80-talet dåligt för Europas länder. Eftersom det höll tillbaks folk som ville satsa i sunda företagsprojekt.
När kapitalet används till finaniseringar av sunda projekt ger det arbete och välstånd. Vinst för kunder, anställda, kapitalägare, och statskassorna.
Men om antingen beskattningen eller korruptionen i ett land är så hög att det är svårt att få någon sundhet i projekten, så är det bäst om kapitalet flyr. Då ödeläggs det åtminstone inte, som det ju gör om det konfiskeras av en korrupt regim som använder det i projekt med dålig avkastning.
Bättre att angripa rotproblemen och eliminera t ex de faktorer som gör företagande i många afrikanska länder till sådan högriskprojekt. Att tvinga tillbaks resurser som flytt landet gör ju inte avkastningen större och därmed inte folket rikare.
Mycket intressant!
Macanator: Ja, så är det nog.
Ola: Du menar att det inte satsades några pengar i företag under åttiotalet? Att det var ont om finansiella medel? Att börskurserna var nedpressade? 🙂
När det gäller beskattning så måste man förhålla sig till följande tråkiga realitet: Lägre skatt på kapital förutsätter högre skatt på arbete. Och är det någonting som både höger och vänster är överens om så är det just att hög skatt på arbete är kass för ekonomin – oavsett om man är intresserad av att minska arbetslöshet eller att skapa ekonomisk tillväxt.
När det gäller låginkomstländer så kan man ju fråga sig hur man skall lyckas med ”state-building” – upprättande av fungerande institutioner, en rättsordning, minska korruptionen – om det inte finns några som helst medel för att finansiera en stat. Kom ihåg: Dessa länder har ett skatteuttag som är lägre än USA.
Se exempelvis på denna jämförelse av skatteuttag i relation till GDP:
Sverige: 49.7%
USA: 28.2%
Ghana: 20.8%
Uganda: 12.6%
Sierra Leone: 10.5%
Sudan: 6.3%
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_tax_revenue_as_percentage_of_GDP
Notera att Ghana, som ju anses vara ett av de lovande exemplen på utveckling, har ett helt annat budgetutrymme för att bygga institutioner än exempelvis Sierra Leone och Sudan.
Visst är detta en ond cirkel. Alla är nog på det klara att dessa institutioner måste byggas – men var skall pengarna komma ifrån? Målet, som jag ser det, måste ju vara att dessa länder själva kan finansiera sina institutioner.
Hur tänker du att institutionsbyggandet skall finansiseras? Bistånd?
På tal om Sudan, förresten… såg just detta:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/huvudstad-i-form-av-en-noshorning
”Det kanske är läge att börja med statsbyggandet innan man fortsätter med stadsbyggandet.”
Pingback: 99, our 68 » En vinst för den EU-vänliga vänstern?