Lite flummigheter om Whitehead, det barocka, och en bild från jobbet idag.

För Whitehead är individen kreativitet, bildandet av något Nytt. [”¦] Om vi kallar det som har delar och utgör en del för element, men också det som har inre egenskaper, kan vi säga att individen är en ”sammanväxning” av element. Detta är något annat än en förbindelse eller konjunktion, det är en prehension: ett element är det givna, ”datum” för ett annat element som prehenderar det. Prehensionen är den individuella enheten. Varje ting prehenderar sina antecedenter och sina beledsagare, och steg för steg en hel värld. Ögat är en prehension av ljuset. De levande väsena prehenderar vatten, jord, kol och salt. [”¦] Prehensionsvektorn går från världen till subjektet, från det prehenderade datumet till det prehenderande [”¦ ] Men datumet, det prehenderade, är självt en för- och samexisterande prehension, på så sätt att varje prehension är en prehension av en prehension [”¦] (Deleuze, Vecket, 134-135)

Varje prehension är en prehension av en prehension… Whiteheads spekulativa metafysik passar väl in i det som Chunglin Kwa kallar den barocka synen på komplexitet. (Genom att ”titta ner” på enskilda beståndsdelar, genom att fokusera på det infinitesimalt lilla, kan vi få en känsla för helheten. Samtidigt är denna bild alltid partiell: Den enskilda monaden är en spegel av hela världen, men alltid från just sin position. En enhetlig överblicksbild står inte att finna.) Om alla faktiska entiteter är prehensioner av andra faktiska entiteter, så betyder detta att varje entitet måste bli till via en oändlig kedja av andra entiteter. Zooma in på en enskild entitet, och en hel värld öppnar sig. I detta avseende är Whiteheads tänkande en slags neo-barock monadologi, och det är detta som Deleuze skriver fram i Vecket: Leibniz och barocken. Vi finner Whitehead i kapitlet ”Vad är en händelse?”; en tät ihopskrivning av en föreläsning som Deleuze höll våren 1987.

En händelse, det är inte bara ”någon har blivit överkörd”: den stora pyramiden är också en händelse, och dess fortvaro under 1 timme, 30 minuter, 5 minuter… en övergång i Naturen, en Guds övergång, en blick från Gud. Vilka är betingelserna för en händelse, för att allt skall vara händelse? Händelsen äger rum i ett kaos, i en kaotisk mångfald, förutsatt att ett visst såll införs.

Kaos existerar inte, det är en abstraktion, eftersom det inte kan skiljas från ett såll som får något att träda fram ur det. [”¦] Hur blir Many till One? Ett stort såll måste komma till, likt ett elastiskt formlöst membran, likt ett elektromagnetiskt fält, likt behållaren i Timaios, för att något ska träda fram ur kaos, även om detta något skiljer sig ytterst litet från det. (132)

En enhet – en individ – är någonting som uppstår ur en utsållning av de ”feelings” som strålar ut från världens entiteter. ”Une sort de crible” skriver Deleuze i den franska orginalutgåvan av Le Pli. I svenska Vecket är detta uttryck översatt till ”ett visst såll”, och i engelska översättningen The Fold används ”a sort of screen”. Såll eller skärm? Kanske både såll och skärm? Utsållningar av feelings, prehensioner manifesterar nämligen sig ofta i form av en skärm. Exempelvis den du har framför dig just nu.

Bilden ovan är från jobbet idag. Jag föreläste, visade ett youtube-klipp, som visade en föreläsning där någon visade ett filmklipp. Utsållningar på utsållningar, på utsållningar. Ett flöde av feelings, medierade och översatta i olika steg.

Whitehead var mindre intresserad av frågan ”vad är det?” än frågan ”hur känner vi det?”. Upplevelsen finns överallt, hos alla entiteter. Att uppleva omvärldens faktiska entiteter är att leva upp dem. Är det detta som är meningen av att uppleva något? Att leva upp, spendera, det flöde av feelings som strålar mot oss från omgivande entiteter. Faktiska entiteter blir till genom leva upp feelings som kommer från andra entiteter, vilka i sin tur uppstått genom att leva upp andra entiteter, ad infinitum. Som Whitehead skriver i Process and Reality: ”Liv är stöld”.