Sprang på ett par fina böcker häromdagen.
I nya numret av Arena skriver Olav Fumarola Unsgaard om hur han i ungdomen tog sig till Rönnells Antikvariat för att få tag på böcker om… var det existensialism? Min favoritavdelning är den som har att göra med jordbruk. Fann häromdagen en bok, utgiven med stöd från Kungliga Patriotiska Sällskapet, med den fantastiska titeln För modernäringens modernisering. (Tema: Tillkomsten av Kungliga Skogs- och lantbruksakademien.) Det är just sådant man finner när man gräver i agronomins historia: Uttryck för nationalism, samt själva grodden till det som Rudolf Kjellén senare skulle komma att kalla ”biopolitik”.
En annan fin bok som jag fann i samma avdelning ser ut som följer:
I denna kan man läsa om vikten av att styra och kontrollera vilka fröer till liv som skall få existera, och vilka germs som inte skall få replikera sig. (Dagens ekonomi bygger ju på samma principer, som vi sett i anslutning till bokmässan.)
I bägge dessa böcker ser vi alltså uttryck för biopolitik, i ordets ursprungliga, icke-antropocentriska mening. Det är ju lite olyckligt att detta begrepp, tillsammans med biomakt, idag diskuteras enbart i termer av diskurser. Här ser vi alltså ett dubbelt insnävande av de båda begreppen:
1. Kjelléns mening av ordet ”biopolitik” implicerar att en stat upprätthåller makt genom styrning av inte bara mänskligt liv, utan även växter. I rörelsen Kjellén >> Foucault verkar det som att alltfler börjat associera ordet med ordnandet av mänsklig reproduktion.
2. Det finns även en rörelse som kan tecknas Foucault >> ”ful-Foucault”. Inte minst DeLanda ondgör sig över denna utveckling, med vilken framförallt amerikanska teoretiker reducerar gamle MF till en ”diskursens teoretiker”. Efter denna rörelse har det blivit helt OK att prata biopolitik och biomakt på vis som är kliniskt befriade från materialitet och icke-mänskliga objekt.
Alltså, jag vidhåller:
När vi talar om ”biopolitik” skall vi alltså inte bara tänka ”hur staten regerar medborgaren som biologisk varelse” eller ”hur staten styr vår reproduktion”, utan även ”hur statens sammanhållning förutsätter reproduktionen av biosfären”. Vi behöver alltså en icke-antropocentrisk förståelse av biopolitikens vara.
Värt att läsa här är till exempel Foucault’s föreläsning ”The birth of social medicine”. Den handlar om artonhundratalets administrering av kroppar, mänskliga såväl som ickemänskliga.
Smittans logistik var ett stort bekymmer som gjorde avtryck i Paris boulevarder (stort luftinflöde, mindre ”skämd luft”) och kyrkogårdar (administrationen av rent dricksvatten, ruttna kroppar smittade). Men även i hur sjukhusen exempelvis bytte träbänkar mot marmor för att förhindra de små bacillerna.
Kort sagt, biopolitikens artonhundratal var obsessed med det vi idag kallar mikrobiologi. De små osynliga bakterierna och senare virus, var ett stort bekymmer, som gav avtryck såväl i stadsplanering, arkitektur, klädse etc. Människans liv är stadens liv, staden är beroende av agrarkapaciteten. Liv är ett juxassemblage, en reglering av flöden och en reglering av beteenden. Den ytterste intensiteten av administration är nationalstatens arméer, och som Virilio lär oss, måste även soldaten ha utbytbara delar, därav protesen.
Moderniteten är således en systematisk antropodecentrering.
Samma logik gäller givetvis för nätekologierna. Hur ska vi administrera bloggkloakerna, hur ska näthatet hanteras, hur ska spliten i kopimi (upphovsrätt) upprätthållas? Hur ska internet bli ett trevligt blandjordbruk med lite lagom eko-kitschiga livsstilsprodukter i app-stores? Mubaraks sätt är förmodernt; visirens despotism. Europas väg är lagom biopolitisk, men ack så förrädiskt totalitär!
”Moderniteten är således en systematisk antropodecentrering.” Indeed – som Bruno och Donna säger – det är en dubbelrörelse av att
1. alltmer bygga ihop oss med teknologi, alltmer lösa upp skillnad mellan Natur och kultur, och samtidigt
2. fastslå att vi blivit än mer Människa, frikopplad från allt det icke-mänskliga.
”Samma logik gäller givetvis för nätekologierna.” Ja, grejen är att tänka ihop allt detta, på ett ”platt” vis. Stort.
För övrigt oerhört lyckat igår med God Morgon, Världen!-pratet om apphatet!
http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=2889925
Mjo, det hela ligger bakom mitt apphat. Det är ju en slags regeringskonst för bara ”fin kod”. Nu är den ju inte särskilt fin, utan snarare infekterad med viruset DRM och diverse söndrande avtalslicenser. Bara för att något ”dominerar” betyder det ju inte ”renare”. Överhuvudtaget är renheten alltid problematisk. Hur mycket vi än försöker tänka oss som rena människor är våra magar ändå fyllda av slemmiga bakterier utan vilka vi inte skulle överleva.
Länge leve filen (ordvits)
Förresten – visste du att vi har 1,5 kilo bakterier i våra magar?
Det ryktas att det finns fler celler/organimer som inte bär min DNA i min kropp än de med min DNA. Vad är ”jag”? Och när man studerar en liten baby är det tydligt att människan bara är ett matsmältningssystem. De där 1,5 kg magbakterierna kontrollerar mig bättre än min hjärna, särskilt då blodsockret är lågt..
Mycket riktigt! Låt mig citera Eddy, som hänvisar till Donna:
http://flyktlinjer.blogspot.com/2011/01/nagra-inledande-ord-om-posthumanism.html
Lysande exempel Kalle, på etnografins förträffliget! På hur enkelt det är att se relevanta exempel på viktiga saker (i både bokstavlig och bildlig mening), om man bara har lämpliga tankeverktyg och förmår förstå att använda dem. Materiell semiotik är, som jag förstår saken, ett annat ord för samma sak, eller?
Det jag funderar över just nu, och som gör mig tokig, det är hur man får dessa tankar att fästa i samhällets kollektiva medvetande? Hur får man dem att tränga in i den mänskliga biologin, för det är ju vad som krävs för att de skall nå spridning och bli användbara? Några tips, eller är det bara att ihärdigt upprepa det man tror på?
Oavsett: Heja, heja!
Eddy: ”hur man får dessa tankar att fästa i samhällets kollektiva medvetande”
Hade precis denna diskussion i förhållande till Foucault (diskurser etc) i skolan idag (det vill säga generellt om hur tankar sätter sig – eller diskurser bryts/etableras).
Vad är det som utgör ”bifurkationspunkten”? Vad är det för bakomliggande mekanismer som får vissa tankesmittor att etableras? Kan Webers maktanalys ge oss något? Kan ”karismatisk makt” ge oss några ledtrådar? Nja. Den bortser ju från icke-mänskliga aktörer.
Har för mig att gamle G. Bateson var inne på tankar kring repetition. Men jag tror inte heller att det är hela förklaringen. Kanske får vi läsa lite mer Laclau & Mouffe’s tankar om diskursiv kamp? Eller är det Tarde som ger oss den slutgiltiga förklaringen?
Jag kan förstå att militären är intresserad av liknande resonemang (dels i termer av propaganda, men även i relation till tankar kring bifurkation (läs: revolution) i sociala system).
Det finns två tendenser redan inom Latours tankevärld, som jag skulle vilja bygga ut lite. Det ena spåret trampar ni med förtjänst vidare i här: det relationistiska, upplösningens, kvasiradikalismens. Det andra rör tingens parlament – le Parlement des Choses.
Å ena sidan kan man betona relationer och i praktiken se varje relation som en slags upplösning av de relaterade tingen. Människan blir mer och mer sammankopplad med (bland annat) teknik, ergo: mer och mer upplöst, distribuerad i ett nätverk av relationer. Med teknikens hjälp upptäcker vi också relationer och beroenden med matsmältningsbakterier och annat vi inte hade en aning o tidigare… Genom denna relationism avtronar vi inte människan, vi underminerar hennes existens (som människa) – och alla andra tings autonomi, i samma rörelse.
Å andra sidan, tänk vad mycket goodwill för bakteriesläktet upptäckten av den vänliga magfloran har gett! Det är ett erkännande: Bakterier har en egen integritet och vi ett beroende av dem. Människans envälde ersätts i detta av ett parlament av ting – en demokrati av självständiga och likvärdiga objekt – istället för att smetas ut i en sörja av relationer, som hotar att kvasiradikalisera bort alla möjligheter, för såväl människor som andra ting, till (politisk) förändring.
En relation är inte upplösningen av en gräns, utan skapandet av ett nytt objekt – en sammansättning – där de relaterade objekten, komponenterna, alltid behåller en viss autonomi gentemot varandra och den ”helhet” de är delar av (helheten är alltid mindre än summan av delarna). Att jag och bakterierna i min tarmkanal är ömsesidigt beroende av varandra betyder inte att vi uppgår i varandra utan att en lean, mean matsmältningsmaskin har uppstått.
Gränsdragning kan vara en form av maktutövning, men förnekandet av tingens fundamentala, ontologiska autonomi i förhållande till varandra mynnar ut i maktlöshet.
(Och Heiti: Gå ombord något slags Twittertåg. Jag har försökt DM:a dig! 🙂 )
Mac!
Hmmm…ser nu att Twitter har evolverat lite. Kanske värt att hoppa på twittertåget igen 🙂
Ser inget DM :/ längesedan?
Nej, någon vecka.
Agronomins historia! Frökontroll! Härlig läsning!
Har börjat närma mig djupfryst mat och dess teknikhistoria lite från sidan, men ju mer jag tittar på den desto mer intressant verkar den vara.
Till frågan då om biopolitik. Inte bara ska vi rädda begreppet från att reduceras till administrationen och regleringen av uteslutande mänskliga kroppar, vi ska också rädda den från en entydig uttolkning som maktutövning uteslutande gentemot människor.
Att staten upprätthåller makt är inte – i alla fall inte för mig – något per definition dåligt. Det handlar mer om vad denna makt används till och hur den kan påverkas, till och med revolutioneras, av de den verkar på (demokrati). Vi bör därför inte reducera biopolitiken till ännu en illvillig strategi som staten använder för att utöva makt över sina medborgare.
En verkligt ickeantropocentrisk biopolitik är alltså inte bara intresserad av hur reglering av fröer, växter, djur etc bidrar till att bygga och upprätthålla statens makt över människor. Den ska snarare försöka reglera hur sojabönan utnyttjar människan för att etablera monokulturella antiekologier (jfr antimarknader); hur fågelinfluensavirus använder sig av fågelköttindustrins fabriker, med miljontals individer i trånga, dåligt ventilerade utrymmen, som experimentverkstäder för att pröva ut särskilt aggressiva mutationer; hur människans globala transportnät för livsmedel och annat tas över av olika organismer för att kolonialisera nya, känsliga ekologier; och så vidare.
Now, that’s biopolitics!
En serie tweets jag skrev i anknytning till detta (det blev en jättefin diskussion på Twitter om detta – ska se om den kan rekonstrueras på något vis…:
Apropå att en ickeantropocentrisk (¬ac) politik hotar att undergräva möjligheten att utkräva ansvar för människors handlingar (@hannes2peer):
Jag tror att en ¬ac världsbild är oundviklig, för att den bygger på allt fler och tydligare fakta. http://tesantitesprotes.se/?p=159
Ansvar BLIR då ett problem, en fråga med slagsida åt etiken snarare än ontologin. Ansvar ÄR inte, ansvar måste byggas.
Å andra sidan, med ¬ac som oundvikligt faktum är jag mer oroad för att det leder till hopplöshet, känsla av maktlöshet.
Det är helt i post-’99 DIY-anda att tala om hur vi kan förändra saker, snarare än att peka ut ansvar, skyldigheter, rättigheter etc.
Jag tycker att det är vackert och menar att objekt-orientering är särskilt kraftfullt, kanske nödvändigt, för att underbygga det teoretiskt.
Mac!
Ja, nog är det problematiskt allt. Flödesontologi, ekocentrisk djupekologi och objekt-orienterad ontologi har det alla gemensamt att de klassiska ”värdehierarkier” försvinner – och vi har en ”flat” struktur där individer och subjekt bryter samman. Vi hamnar, som jag ser det, antingen i det aristoteliska dygdetiken eller i en slags pluralistisk etik á modus vivendi där olika intressekonflikter löses pragmatiskt i ett samhällskontext. Ansvar måste byggas som du säger.