Detta är tredje vistelsen på Sri Lanka, och jag funderar lite på någon form av teoretisk verktygslåda för att tänka kring det jag och min kollega ser härnere.

Materialet är lite spretigt: Å ena sidan handlar det om odlingspraktiker, bondevanor, ekologisk odling, kemikalier, agronomi och agricultural extension; å andra sidan pågår allt detta i kontexten av en högintressant uppvisning i regeringskonst – formandet av en homogen och ordnad stat – tätt sammanvävd med internationell geopolitik.

Här kan man tänka att den förra typen av material berör det lokala, medan den senare typen berör det globala. Samtidigt är det inte så enkelt: Bönders vanor är tätt sammankopplade med frågan om om global matproduktion och -säkerhet, med spelet kring handelsbalanser, med konkurrensen mellan multinationella företag. Omvänt är regeringskonst någonting som även måste förstås på ned på en psykologisk nivå – vad är det som skapar ttro och begär till en viss ledare, eller till ett visst politiskt program?

I vanlig ordning är en platt ontologi – där mänskliga och icke-mänskliga aktörer beskrivs på ett symmetriskt vis – att eftersträva. Just nu känns det roligt att uppnå detta genom att arbeta med någon form av neo-monadologiskt och ”panpsykiskt” perspektiv. Här kan vi luta oss mot Tarde, som såg att alla entiteter kan beskrivas utifrån begär och tro, och att alla entiteter som står i association med varandra är ”samhällen”. (Sedan råkar det vara så att vi människor är bäst på att närma oss andra människors psyken, snarare än icke-mänskliga entiteters psyken.) Vi kan även luta oss mot Whitehead, och hans tankar om objekts ”prehensions”. (Att särskilja subjekt som uppfattar, och objekt som endast uppfattas, är för honom en del av den så olyckliga ”bifurcation of nature”.) Detta är lite krångliga – och högst spekulativa – domäner. Vi får se var vi landar.

Eller, för att tala i affekt-termer – vi kan förstå fältet som en värld populerad av olika entiteter/kroppar i rörelse och vila, som besitter kapaciteter att sättas i rörelse (eller att sätta något i rörelse). En människa kan i samspel med frön, jord, vatten och andra människor börja tro på kemikalier, ett frö kan i samspel med vatten och jord blomma ut till en planta, en oljetanker kan bära mer olja i samspelet med en djuphamn.

Denna värld är ytterst ett flöde av materia-energi, och i detta flödes virvlar kan form uppstå. Morfogenesis; ordning ur kaos. Samtidigt kan ordning även uppstå som resultat av flödet av det som DeLanda kallar ”specialiserade expressiva komponenter”: Komponenter bestående av ord och gener, replikatorer som förmerar sig genom organismer, och i någon mån lever ett eget liv. Här har vi alltså två former av flöden, som båda bidrar till att få det som tidigare var ”kaos” att bilda ordning; form.

Vi människor har olika sätt att försöka ge oss på konsten att tappa in oss på dessa processer: Modernitet är, om vi tänker med Virilio, att söka ordna flödet av materia och energi, att administrera hastigheter. Virilios modernitet är logistisk. Logistik = materialadministration. Rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle. Allt måste röra på sig, annars tar entropidöden över. Återigen: Stasis is death. Detta gäller inte minst produktionen av förnödenheter: Uppenbarligen har Jared Diamond pekat på hur regimers fall ofta hänger samman med oförmåga att säkra mattillgången.

Samtidigt är det logistiska ordnandet bara ena aspekt av ordnandet av världen – av att hur man omvandlar ”miljöer” till ”territorier”. Även replikatorer kan ordnas – vi kan hjälpa vissa ”germs” att propagera sig, vi kan stoppa andra smittor. Vi ser dels att gener, i relation till jordbruket, sorteras ut för att maxa skördar. På samma sätt kan vissa odlingspraktiker och grödor, även de replikatorer, sorteras ut och förfinas. Propageringsordnandet är dock kanske som mest påtagligt i relation till styrningen av de replikatorer som rör sig genom mänskliga sinnen – den aktivitet som kallas propaganda.

I The Economists juledubbelnummer finns det en fin ”extraläsningsartikel” om ”the rise of the image men”. Som sig bör tar denna upp den inflytelserike Edward Bernays, systerson till Sigmund Freud. Bernays var exceptionellt duktig på att operationalisera teorier om hypnos och masspsykologi till instrumentella PR-ändamål. Exempelvis bidrog han till Woodrow Wilsons försök att genom Committee on Public Information få amerikanerna att tycka det rimligt att gå in i WWI.

Bernays skrev följande om propaganda: ”The conscious and intelligent manipulation of the organised habits and opinions of the masses is an important element in democratic society.” The Economist fyller i: ”The alternative to manipulation, he argued, was chaos.”

Förutom instrumentalismen och föraktet för massornas ”irrationalitet” är detta ett intressant perspektiv: Ordning i människomyllret uppstår först när replikatorer börjar propagera sig genom våra hjärnor. Den sociala människan är, i någon mån, en människa som mer eller mindre hypnotiskt imiterar andra. Att ställa upp en dikotomi mellan den ”fritt tänkande individen” i demokratin, och ”den duperade nickedockan” som är offer för en propagandistisk totalitärism är att göra det lite väl lätt för sig – även ”individen” i demokratin är sammansatt av tankesmittor som propagerar sig genom densamma.

Det finns alltså inget bortom nickedockandet, och propagandan utnyttjar detta på ett instrumentalistiskt vis. Samtidigt är gränsen flytande mellan ”propaganda proper” – som vi ofta associerar med 1900-talets bruna bruk av moderna medier som tidningar – och den utsortering och förfining av replikatorer som pågår inom exempelvis bokbranschen. Detsamma gäller agronomernas ”narrowing of the geoplasm base”. I deleuzianska termer – propagandan skänker både makt och kraft. Eller rättare sagt, propagandan kan bli ett maktmedel, om den lyckas dra nytta av den kraft som förlöses då replikatorer börjar förmera sig i världen. Detsamma gäller logistiken.

För att vara riktigt ontologiplatta måste vi här tillägga att detta logistiska och propagandistiska ordnande av världen inte endast kan skådas hos människan. Samtidigt kan vi peka på intressanta människor, som exemplifierar framväxten av dessa regeringskonster. Vi har redan nämnt Bernays, i fallet propaganda. När det gäller logistik är det frestande att lyfta fram Robert McNamara – personen som rationaliserade såväl WWII-bombräder som efterkrigstidens bilindustri. På samma sätt kan vi lyfta fram nyckelteoretiker – eller skall vi säga nyckelpoeter? – för de båda aktiviteterna. Virilios logistiska modernitet och Tardes sömngångarsocialitet utgör två kompletterande perspektiv på hur miljöer blir territorier.

OK – vi får se var vi hamnar. Idag lämnar jag den lilla stad som enligt Robert Kaplan ”constitutes a visual shorthand for the Indian Ocean during the current phase of history” – ”poised to be a twenty-first-century place-name”, ”emblematic of China’s budding yet exquisitely elusive empire” – och rör mig tillbaka mot Colombo.