Fler anteckningar i relation till tisdagens vintersolståndsföreläsning: Om svarta naglar och dunkla identiteter.

Att analysera sommarprat utifrån ideologikritiska perspektiv är trevligt. Nästan alltför trevligt. Det är ju många som gör sig alltför bekväma i den upphöjda rollen som Kritiker – den som ser allt det som de stackars ”aktörerna” inte ser. Hur som helst; låt oss alltså leka Kritiker.

— Begin Kritiker mode —

Vi minns Johan Lindebergs prat, och hur det kan förstås i relation till olika faser av kapitalismen (Boltanski & Chapello, Zizek): Prefordism/protestantetik, fordism/byråkratiprofessionalism, och dagens post-fordism. I Dahléns sommarprat ser vi flera av dessa teman gå igen, dock med fokus på den tredje – post-moderna och post-oedipala – fasen av Kapitalismus. Man behöver inte lyssna länge för att höra Dahléns budskap: Vi lever i en gränslös värld där allting skall överskridas, DU MÅSTE ÖVERSKRIDA!!! Och lyckas! Och njuta såklart. Vi hör alltså det som Zizek kallar ”det postmoderna överjaget” tala till oss, och vi ser ett post-oedipalt förhållningssätt till auktorititeter.

Post-oedipalt? Som jag skriver i kommande boken på Korpen:

Inom fordismen skapades tillväxt, som vi redan varit inne på, av massproduktion. Vi kan alltså, utifrån Marx, säga att kapitalets expansion då förutsatte disciplin och enhetlighet: Det fanns strikta gränser, och expansionen förutsatte att dessa gränser respekterades. Ingen laglydighet, ingen kapitalistisk expansion. Idag ser vi, om vi skall tro de ideologikritiker som nämnts i detta kapitel, det motsatta. Det är snarare det konstanta överskridandet – transgressionen – som tillåter kapitalet att expandera. Den psykoanalytiskt influerade Zizek menar att denna kapitalism passar som hand i handske med det ”post-oedipala” tillstånd, där vi människor inte uppfattar att det finns några begränsningar – exempelvis lagar – som måste erkännas. Denna gränslöshet är central för hans förståelse av det postmoderna samhället.

[…] Det som med Lacanska termer kallas ”den store Andre” (alternativt ”stora A”) – det system av regler, institutioner och lagar som vi antar upprätthålls av någon luddig men omnipotent maktinstans – har upplösts. Vi tyngs inte längre av existensen av någon chef, domare, präst eller Fader som kommer att fördöma eller straffa våra överträdelser: Vi är i denna mening fria.

När Lindeberg dyrkar upp en dörr för att festa på revolutionärt manér, så är det alltså helt i linje med denna gränslösa, postmoderna, post-oedipala, frigjorda tidsanda. Det är till och med vad som förväntas av honom i denna tidsanda. Problemet, menar nämligen Zizek, är att denna frigjordhet har blivit lika tvingande som den disciplin som chefen, domaren, prästen och Fadern tidigare stod för. I avsaknaden av de gamla gränserna känner vi istället ett ständigt tvång att vara fria, göra exakt vad vi vill, och njuta. Det är detta ”postmoderna överjag” – det som hetsar dig att njuta – som senkapitalismen opererar utifrån. Det är alltså det ständiga frigörandet från tradition och auktoritet som idag är motorn för kapitalets expansion.

I Dahléns sommarprat kan vi dock skönja något som inte framgick lika väl i pratet signerat Johan Lindeberg. Vi ser en narcissism, en distans från sitt jag, ett ängsligt tittande-på-sig-själv-utifrån. Lyssna på detta klipp (knappt två minuter): ”Varför har han svarta naglar egentligen?”, ”jag provade att googla ’svarta naglar’ en gång..”, ”många som verkar tro att…”, ”jag har fått bli sedd och hörd…”, ”jag har dem för att de är jag och för att jag vägrar att kompromissa…” etc. etc. Det vore förmätet att sitta och analysera Dahlén, utifrån hans eget tittande-på-sig-själv-utifrån. Mer intressant är huruvida denna ängslighet liksom sipprar ut genom hans inspirationstalande. Är Dahléns prat – med referenser till Lady Gaga, American Idol osv. – en manual för den moderna människan/narcissisten/överskridaren?

Detta leder oss till de olika former av ”subjektsproduktion” som pågår i nämnda tre faser av Kapitalismus: I protestantetik-fasen (pre-fordism) ser vi uppkomsten av det autonoma subjektet, och i den byråkratiprofessionalismen (fordismen) ser vi uppkomsten av en lojal ”organisation man”, ett heteronomt subjekt. I bägge dessa fall är Stora A väletablerat, om än på olika sätt. I den protestantiska etiken verkar moralen på ett individuellt plan via en internaliserad (gud) Fader, medan fordismens ”organisation man” hålls på plats av en känsla av moralisk lojalitet till gruppen (tänk kvävande femtiotalskonformism). Så icke i post-fordismen. Där ser vi, som sagt, uppkomsten av en post-oedipal struktur, präglad av bristande ”symbolisk effektivitet” – vi har blivit alltför cyniska för att inte se igenom de auktoriteter som skulle kunna ge oss någon känsla av gemensam moral. Det postmoderna subjektet är därför det som Zizek kallar en ”pathologisk narcissist”.

The third stage, the arrival of the ”pathological narcissist”, breaks precisely with the underlying frame of the ego-ideal [”stora A”] common to the first two forms. Instead of the integration of a symbolic law, we have a multitude of rules to follow – rules of accommodation telling us ”how to succeed”. The narcissistic subject knows only the ”rules of the (social) game” enabling him to manipulate others; social relations constitute form him a playing field in which he assumes ”roles”, not proper symbolic mandates; he stays clear of any kind of binding commitment ot what would imply a proper symbolic identification. He is a radical conformist who paradoxically experiences himself as an outlaw. … this disintegration of the ego-ideal entails the installation of a ”maternal” superego that does not prohibit enjoyment but, on the contrary, imposes it and punishes ”social failure” in a far more cruel and severe way, through an unbearable and self-destructive anxiety. … Today’s ”permissive” society is certainly not less ”repressive” than the epoch of the ”organization man”, that obsessive servant of the bureaucratic institution; the sole difference lies in the fact that in a ”society that demands submission to the rules of social intercourse but refuses to ground those rules in a code of moral conduct”, i.e. in the ego-ideal, the social demand assumes the form of a harsh, punitive superego. (Looking Awry, sid 102-103)

Vem är då den patologiske narcissisten? Well, det är en person som uppvisar ett intresse för – och bara tror på – ”money, power, influence”. (Man är mest intresserad av Kanye West och Lady Gaga för att de tjänar mycket pengar och är inflytelserika.) Det sociala är ett spel, som ”används” på instrumentella vis, för att nå framgång. (Överskrid och njut, inte så mycket för att du kanske vill, utan för att det då kommer det att gå bra för dig! Gör alla det nuförtiden? Nevermind… eh, gör din grej.. Halleluja!) Men, framförallt, narcissisten ”takes part in the social game externally, without ’internal identification'”. (For They Know Not What They Do, sid 251) Kom ihåg, narcissism är inte självkärlek, utan alienation. Det är att inte leva i sig själv, utan att alltid se sig själv utifrån.

Följande citat lyfter fram ytterligare en egenskap hos den patologiska narcissisten (såväl som Zizeks bristande förmåga att vara genus-PK):

The paradox of the ”pathological narcissist” is, however, that for him… the meaning of words is reduced to the positive features of the denoted object, above all those that concern his narcissistic interests. Let us examplify this apropos of the eternally tedious feminine question: ”Why do you love me?” In love proper, this question is, of course, unanswerable (which is why women ask it in the first place), i.e., the only appropriate answer is ”Because there is something in you more than yourself, some indefinite X that attracts me, but cannot be pinned down to any positive quality”. In other words, if we answer it with a catalogue of positive properties (”I love you because of the shape of your breasts, because of the way you smile”), this is at best a mocking imitation of love proper. The ”pathological narcissist” is, on the other hand, somebody who is able to answer such a question by enumerating a definite list of properties: for him, the idea that love is a committment transcending an attachment to a series of qualities that could gratify his wishes is simply beyond comprehension. (Looking Awry, sid 103-104)

Återigen: Narcissisten spelar med i allt det där som man skall göra, inte minst utifrån sina egna imaginära föreställningar om världen, men utan ”internal identification”.

—

Ovanstående diskuterades alltså översiktligt på vintersolståndsföreläsningen. Efter mig talade monki om dunkla identiteter bland några av den objekt-orienterade filosofins största namn. Kan vi lita på att alla är vilka de utger sig för att vara? Kan vi ana en konspiration? Är hela OOOnt-grejen ett hoax?

Även det samtida intresset för konspirationer kan förstås utifrån den postmoderna subjektsproduktion som Zizek pratar om. Det postmoderna subjektet är någon som är cynisk inför officiella institutioner, men som samtidigt tror på konspirationer – att någon sitter i det dolda och drar i trådar. Alltså – vi har tappat tron på stora A, men ersatt detta med tilltron till existensen av någon osynlig ”a bakom a”. Den sviktande symboliska effektiviteten gör oss alltså både narcissistiska och paranoida. Men det är en annan bloggpost.

— End Kritiker mode —

Disclaimer: I vanlig ordning vill jag reservera mig från bombsäkra uttalanden om ”samtiden”, ”Kapitalismen”, ideologiska formationer, och folks förmodade psykologiska make-up. Jag tror ju inte på sådan ”sociology BG” (Before Garfinkel).