Idag skall vi hålla Vintersolståndsföreläsning*. Här kommer så en post med lite tänk och citat på temat Fisher Black och dunkla finansmarknader.
1997 fick två ekonomiprofessorer (Myron Scholes och Robert Merton) ekonomipriset i Alfred Nobels ära för deras modell kring prissättning av optioner. Den person som eventuellt varit mest inflytelserik i att utveckla och sprida denna modell – Fisher Black – fick inget pris. Han hann gå bort innan kommittén insåg hans storhet.
Optioner är en form av derivativ; värdepapper baserade på andra värdepapper. De ger dig möjlighet att köpa eller sälja ett visst värdepapper, till ett visst pris (strike price), vid en viss tidpunkt. De började användas alltmer flitigt under sjuttiotalet, men vid denna tid fanns det inget fiffigt sätt att räkna ut vad en option skulle tänkas kunna vara värd. Traders hade någon slags ruff känsla för olika parametrar som skulle kunna spela in, körde alltså lite mer på känsla.
Vissa akademiker, inte minst Fischer Black, började då lansera sina modeller för optionsvärdering. Dessa var baserade på krångliga differentialekvationer, som endast kan beräknas med hjälp av miniräknare. På handelsgolvet – detta var innan datoriserade marknader – var sådana apparater för långsamma. Black började då sälja stora ark med prismallar till traders. Handlarna tog med sig dessa, ofta hoprullade på ett sätt så att endast de relevanta sifforna syntes, ut på golvet. (På arken fanns priser, baserat på ”strike price”, tid och volatilitet. Där fanns även delta- och gamma-värden – ”the greeks” – första- och andraderivator på optionsvärdet, så att trejdersarna skulle kunna skarva lite.)
Vid senare studier har STS-forskare pekat på någonting intressant – Black-Scholes-modellen, som den senare kommit att kallas, visade initialt fel. Först efter det att handlarna börjat lägga sig till med användningen av modellen – gjort den till en ”etnometod” – började den visa rätt. Här har forskarna kommit att använda BS-modellen som ett exempel på att ekonomiska teorier inte bara är deskriptiva, utan även performativa. De är inte döda, beskrivande representationer – de är aktörer in their own right, de bidrar till att forma ekonomin. Storyn blir än mer intressant, när det visar sig att BS-modellen börjar visa fel, efter den så kallade ”Black Monday”-krashen 1987. Black Monday omintetgör Blacks performativa akt: What’s up with that?
Hur som helst – det intressanta med exemplet är att det även kan användas för att särskilja STS/ANT/Latour/Deleuze från objekt-orienterade perspektiv. Hur skall vi förstå Black-möter-Black-berättelsen? Via begrepp som performativitet, assemblage och kapaciteter, eller via begrepp som egenskaper, det absoluta och Hyper-Kaos?
Låt oss bli lite teoretiska, utifrån ANT och Deleuze: Modellen och pappersarken passade alltså in i ett assemblage – en socioteknisk sammansättning – som tillsammans hängde ihop, bringade ordning. Som Latour säger: Technology is society made durable. Någonting händer alltså emellan de olika komponenterna i assemblaget, någonting händer i relationerna mellan komponenterna. I en mer deleuziansk tankevärld skulle man prata om att de besitter olika kapaciteter, som existerar i det virtuella, vilka kan förlösas (aktualiseras) i en viss sammansättning.
Well, i den objektorienterade diskussionen försöker man komma ifrån dessa referenser till ”relationer” och ”kapaciteter” i det virtuella, och istället se på objekten i sig. Kan man istället fokusera på objektens faktiska egenskaper? Som Graham Harman skriver i ”Intentional objects for non-humans” (sidhänvisningarna till utställningskatalogen till Konsthallens ”Everything Under Heaven Is Total Chaos”, föreläsningens reader):
Ignoring the old distinction between substance and aggregate, [Latour] says that electrons, humans, tigers, apricots, armies, square circles, and bald kings of France are all actors to an equal degree. This is very close to an object-oriented philosophy. But rather than give objects their full independence, he defines them in terms of their relations. As he puts it, an actor is no more than what it ”transofrms, modifies, perturbs, and creates.” An actor is what an actor does. But if objects are autonomous, then they must be more than actors. For they might easily have transformed, modified, perturned, or created something other than they did, or even nothing at all, yet they would still have been what they are. There are no objects in Latour”™s actor-network theory, at least not the kind we are looking for. (309)
Latour gör, skriver Harman i The Prince of Networks, rätt i att undvika ”korrelationism” (se nedan), men fel i att hålla fast i ”relationism”. Detta är inte OOOnt – man får inte hänvisa ”upp” till kapaciteter som förlöses via relationer. (Harmans slogan: ””˜Properties without capacities! The actual without the relational!”) Hur skall vi då tänka Fisher Blacks modell? Well, nu är det så lyckligt att samma modell kommit att teoretiseras från ett objektorienterat håll. För att förstå varför BS-modellen visar fel måste vi dyka ned i materian, ned i ontologin, mot det absoluta. Här ser vi ofta att OOOnt-folket hänvisar till matematik, Badiou-style. Vi kommer snart tillbaka till Black, måste först gå igenom lite oo-ontologi, hold on…
Viktigt är, först och främst, att vi undviker korrelationism, enligt Meillassouxs definition:
Strictly speaking, correlationism as I define it is not an anti-realism but an anti-absolutism. Correlationism is the modern way of rejecting all possible knowledge of an absolute: it is the claim that we are locked up in our representations – conscious, linguistic, historical ones – without any sure means of access to an eternal reality independent of our specific point of view. But there are two main forms of the absolute: the realist one, which is that of a non-thinking reality independent of our access to it, and the idealist one, which consists on the contrary in the absolutisation of the correlation itself. Therefore, correlationism must also refute speculative idealism – or any form of vitalism or panpsychism – if it wants to reject all the modalities of the absolute… (40)
OK, nu är det slut med fegandet: Vi måste våga söka det absoluta. Vad finner vi där? Jo, att världen är ”hyperkaotisk”:
Hyper-chaos is very different from what we call usually ”chaos”. By chaos we usually mean disorder, randomness, the eternal becoming of everything. But these properties are not properties of Hyper-Chaos: its contingency is so radical that even becoming, disorder, or randomness can be destroyed by it, and replaced by order, determinism, and fixity. Things are so contingent in Hyper-chaos that time is able to destroy even the becoming of things. If facticity is the absolute, contingency no longer means the necessity of destruction or disorder, but rather the equal contingency of order and disorder, of becoming and sempiternity [sic] (44)
Här ser vi alltså en annan metafysik än den som vi finner i exempelvis Deleuze. OOOnt-tidskriften Collapse gjorde för övrigt en stor grej av att de funnit en text där gamle Gilles slog fast att han såg sig själv som en ”pure metaphysician”. Meillassoux är inte lika bekväm med samma beteckning:
Thinkers of becoming – such as Heraclitus, Nitezsche [sic], or Deleuze – are often considered as anti-metaphyscians – metaphysics being considered as the philosophy of fixed principles, i.e. substances and Ideas. But metaphysics is in fact defined by its belief in the determinate necessity of entities or of processes: things must be what they are, or must become what they become – because there is a reason for this (Idea, or Creativity of the Universe). That is why the metaphysics of becoming believes in two metaphysical necessities: the necessity of becoming, rather than of fixity; and the necessity of such and such a becoming, rather than of other that are equally thinkable. On the contrary, the notion of Hyper-Chaos is the idea of a time so completely liberated from metaphysical necessity that nothing constrains it: neither becoming nor the substratum. This hyper-chaotic time is able to create and destroy even becoming, producing without reason fixity or movement, repetition or creation. That”™s why I think that ultimately the matter of philosophy is not being or becoming, representation or reality, but a very special possibility, which is not a formal possible, but a real and dense possible, which I call the ”peut-être”- the ”˜may-be”™. In French, I would say: L”™affaire de la philosophie n”™est pas l”™Ãªtre, mais le peut-être. [Philosophy”™s concern is not with being but with the May-be]. (44-45)
Alltså, låt oss göra anti-metafysik på riktigt. (Notera att Zizek, som hellre väljer Badiou än Deleuze, också pratar ibland om sin position som anti-metafysisk.) Meillassoux igen:
I don”™t believe in metaphysics in general: because a metaphysics always believes, in one way or the other, in the principle of reason: a metaphysician is a philosopher who believes it is possible to explain why things must be what they are, or why things must necessarily change, and perish- why things must be what they are, or why things must change as they do change. I believe on the contrary that reason has to explain why things and why becoming itself can always become what they are not – and why there is no ultimate reason for this game (46)
OK – vi skall alltså bortom diskussionen om Being vs Becoming. Världen är varken eller, den är fundamentalt befriad från ”metafysiska måsten”. Den präglas av ”radical contingency”, vilket är något annat än det som vi normalt kallar ”sannolikhet”. Problemet med BS – om vi skall tro finansfilosofen Elie Ayache, författare till The Blank Swan – är att den bygger på en marknadsontologi baserad på sannolikhetsbegreppet, när den egentligen borde bygga på en marknadsontologi baserad på radical contingency.
Låter det teoretiskt med ”marknadsfilosofi”? Well, enligt Ayache finns det ingen vetenskap kring marknader, bara marknadsfilosofi. Utifrån nämnda anti-metafysiska syn på det absoluta går det ju inte att säga någonting ”scientifically positive” om marknader, man kan bara förhålla sig filosofiskt till denna ”negativa” marknadsontologi. Varje trader är en skillnadens filosof (philosopher of difference) – kan inte vara en identitetens filosof (philosopher of identity). Att använda BS-modellen (eller någon annan ekonomisk modell) är förhålla sig kritiskt mot den – att ställa den mot en marknad som helt saknar metafysiska måsten.
Det finns mycket mer att säga om Ayache, och har inte tid att fortsätta längre än såhär nu. Låt oss bara konstatera – Ayache är realist och rationalist – vi behöver inte vara agnostiska om marknadens ontologi; Meillassoux radical contingency hjälper oss förstå denna marknadsontologi – nevermind STS-forskarnas fokus på assemblage och performativitet.
Nu tror jag att vi kan skönja skillnaden mellan ANT/Latour och OOOnt. Relationism eller inte? Virtuella kapaciteter eller faktiska egenskaper? Hur skall vi karaktärisera det absoluta: Som ett sammelsurium av representationer/det-som-representeras som då och då hamnar i samklang (”absolutisation of the correlation itself”), eller som objekt karaktäriserade av hyper-kaos och radical contingency?
—
* På agendan för föreläsningen: filosofin kring färgen svart; mörkklädda management-forskare från Handelshögskolan i Stockholm; de dunklare aspekterna av samtida finansmarknader; dolda företrädare för objekt-orienterad ontologi; svartaler.
Ska bli intressant med kvällens seminarium. En fråga som kliar bakom mitt öra är varför det absoluta eller det autonoma ens behöver tänkas?
Jag har ingen aning. Fråga Badiou eller the-twitterer-formerly-known-as-macdeleuzian! Mac, where are you?
I väntan på @ozonist kan vi lyssna på Slavoj:
http://www.youtube.com/watch?v=DhDuYfZa5dE
”I don’t like the world… I’m somewhere inbetween I hate the world or I am indifferent to it.”
OM jag förstår Ayache rätt (i den där föreläsningen han hade) så vänder han sig framförallt filosofiskt mot användandet av sannlikheten. Att vi i nuet sätter upp flera möjliga framtida världar som existerar med olika sannolikhetsgrad och sedan kollapsar i en värld vid en viss tidpunkt (som sätts av värdepappret).
Som han säger, han förväntar sig inte att beteendet på golvet ska förändras av hans filosofi utan det handlar snarare om att han tar de filosofiska konsekvenserna av beteendet som redan existerar.
Detta har att göra med att trejdersarna(?) i praktiken alltid omkalibrerar modellen när den väl börjar göra verkan? Alltså, när marknaden blir så komplex att sannolikheter inte går att beräkna så upplöses tiden (man kan inte säga vad som har hänt när värdepappret går ut) och trejdarna agerar bara i nuet. Eller på sin höjd med en milisekunds fördröjning när deras superdatorer gör beräkningarna.
Skulle detta dock motsäga STS-beskrivningen i sak? Det känns som om den passar bra in. BS handlade i slutändan inte om sannolikhet.
chrisk: det där är ju problemet med accelerationismen också. Ifall tänkandet är så obetydligt och världen så främmande så skiter den ju i om vi tänker eller ej. Då kan vi lika gärna bli hippies och sprida lite glädje snarare än filosofer som tänker rätt.
Men nu är det mörkret som gäller så då måste vi nog närma oss det absoluta så vi inte gör mörkret alltför hemtrevligt och bekant.
Monchichi: Har kollat lite i The Blank Slate, och där gör han någon slags markering mot ”the sociologists of finance” – typ MacKenzie, Muniesa, Millo, Lepinay – men det är nog så att de är intresserade av olika aspekter av de dunkla domäner vi kallar finansmarknaden.
Sedan tycker jag mig läsa in en slags agnostisk hållning från STS/ANT-folket.. de är ointresserade av vilken ontologi som är ”den rätta” för marknaden-an-sich. Och det är väl en sådan som Ayache vill närma sig? Fast det är klart, det är ju en slags anti-metafysisk metafysik, så det är kanske inte riktigt rättvisande att han pratar om en korrekt beskrivning av marknaden-an-sich.
Men hur löser man detta – Mejjassoo pratar om att hans hållning är anti-metafysisk, för att han säger att världen inte nödvändigt är being, och inte heller nödvändigt becoming… men är inte detta radical contingency claim också en metafysisk beskrivning? Det finns säkert ett enkelt svar här. Mac Daddy?
monchrisk: Indeed, hippiespåret börjar kännas alltmer lockande.
Kalle: Jo det blir ju lite som att Laurelle gör non-philosophy – meta-metafysisk. Snarare är väl being/becoming-debatten inte metafysisk nog eftersom de båda positionerna är resultaten som kan eller inte kan komma efter en mer grundläggande radical contingency.
kanske lät hyperphysic lite löjligt? 🙂
Kalle: Vad hände med den här ontologiska vändingen inom STS som du skrev om för ett par år sedan?
Monk: Jag gissar att man kan säga att några valde vägen mot att säga mer om ontologi, om än en relationist-ontologi, influerat av Latour/Tarde/Deleuze/etc. Vet inte riktigt var man står nu… antagligen är det ok att hålla på med ontologi, inte bara ”ontografi” (som tidigare)… samtidigt tror jag det skall mycket till för att man släpper på det relationella. Gissar att man tycker att OOOnt-gänget på något sätt är ganska nära de där moderna vetenskapsmännen som man började förstå på nya sätt, via alla etnografier av deras arbete.
Fast, att ignorera det absoluta behöver inte betyda att man blir hippie (även om just jag är en kryptohippie).
Det absoluta är ju statsfilosofi enl. deleuze. Motsatsen är att tänka skillnad och nomadologi. Intensiteter istället för extensiteter, haecceities istället för konstanter osv.
Det absoluta existerar ju alltid som en vektor, exempelvis det svarta hålet. Jag tänker även att den lilla minoritetsfraktalen är en slags absolut.
Jag är inte emot det absoluta, jag frågar bara varför man vill till punkten ”yes, nu fann vi det, nu hittade vi något som inte var beroende eller som är autonomt, något som ÄR”… vad gör man efter det liksom?
Hmm… egentligen inte en fråga om det absolutas vara eller icke. Snarare… hur tänker vi. Wie denken wir? Als Denken oder als Reise. Sind wir fest oder unterwegs? Was ist ÃœBERHAUPT das Wesens des Denkens im Leben!!
chrisk 3:17: Men vad händer om vi har en stat som är Deleuziansk? Vad är då statsfilosofi?
chrisk 3:19: Nu har ju inte jag läst hela after finitude, men jag tänker mig att mejjasoo just är inne på ”wie denken wir?” eftersom han inte vill grunda tänkandet metafysiskt ens på ”becoming”. Det är väl den frågan som är det spekulativa i den spekulativa realismen. Att tänkandet blir spekulativt eftersom det inte kan grundas i verklighetens yttersta vara, vilket ju ändå Deleuze gör, även om han vänder på det och byter being mot becoming.
Vi får helt enkelt starta Die Deutsche Spekulative Realismus och ta över fårn jungle-britterna
Hmm… jag är emot grundande av tänkande. Men var är tänkandet om det inte är i det yttersta varat? Någon annanstans? Även spekulation är väl i allra högsta grad en mänsklig och kroppslig erfarenhet?
chrisk: ”varför behöver det absoluta eller det autonoma ens tänkas?” Räcker det inte med att det är intressant att undersöka vilka nya sätt att tänka det kan leda till, efter mer än tvåhundra års irrande i Kants korrelationistiska katakomber? Varför skulle detta utbrytarförsök vara sämre än, säg, Deleuzes transcendentala empiricism?
Så länge vi inte trillar över i naiva former av wysiwyg-realism, så är det inget problem. Och låt oss för allt i världen komma ihåg att återbördandet av varje tanke på världen bortom till hur den presenterar sig för den tänkande är en oerhört major idé i det västerländska tänkandet sedan 1781… 😉
Stort att du är på plats, Mac!
Det finns flera saker jag skulle vilja ta upp här. Exempelvis att relationismen kommer i många olika skepnader (som alla är ute efter att förklara bort existensen av objekt) och en analys av detta – som finns i Prince of Networks f ö – blottlägger avgörande skillnader mellan Deleuze och Latour, väl värda att diskutera…
Men låt oss nu istället diskutera Meillasoux vs ooo. M är för det första långt ifrån objektorienterad och dessutom erkanneligen korrelationist själv! För det andra, och viktigare just nu: Hyperkaos är inte en objektorienterad hypotes.
Ooo hävdar att objekt är fundamentalt undandragna från direkta relationer (men ändå på något sätt kapabla att ha indirekta relationer), men inte att denna undandragna, för oss onåbara och ovetbara tillvaro skulle vara ”radikalt kontingent”. Undandragenheten betyder egentligen bara att vi endast kan känna objekt genom hur de förmedlar sig med oss via andra objekt, via medierad verkan som ju är Harmans version av Latours översättning. Att ”naturlagar” (som om prissättningen av optioner följde en sådan) närsomhelst kan ändras, att världen är radikalt kontingent, är inget som är intressant för ooo.
Överhuvudtaget skulle en ooo-analys av BS-modellens uppgång och fall vara väldigt lik ANT-analysen (dock skilja sig från en DeLanda/Deleuze-analys på flera viktiga punkter). Vad den skulle bidra med på alldeles egen hand (jag kan naturligtvis för lite om BS och dess historia för att gå loss här själv) är begrepp för att analysera mer exakt var, när och varför relationer sker, samt möjligheten att analysera objekten som sådana (BS-modellen, både abstrakt och i form av de där hoprullade mallarken, optionerna, värdepappren som optionerna gäller, trejdersarna, marknaden etc), i termer av essentiella och icke-essentiella kvaliteter och allt sådant där som de flesta av oss trodde var utdött och saknat av ingen.
Marcus: Ah, bra att du reder ut några av skillnaderna mellan SR och OOOnt. Mejjassoo är alltså SR, inte OOOnd, vilket Harman är. Förstår.
Håller med – gillar nätverksprinsboken – finns mycket att diskutera där!
Bra även att ha ett konkret fall att diskutera, som BS. Vi kan försöka hitta ett bättre case, som vi kan mer om.
Kan du säga något mer om relationerna: De finns uppenbarligen även i OOOnt – men de gör ingenting, eller?
Självklart spelar relationer en stor roll för varje objekt-orienterad ontologi – och de gör massor! Jag skulle vilja säga att ooo sätter ett hittills makalöst fokus på relationer, men just genom att betrakta dem som ett problem som kräver lite ansträngning, lite tänkande omkring. Relationer mellan verkliga objekt är liksom särskilt intressanta, snarare än ointressanta, om man förstår dessa verkliga objekt som helt undandragna från varje form av direktkontakt med varandra… Och det är inte så konstigt som det först låter, för oss alla som tagit relationer för mer eller mindre givna och oproblematiska:
Jag tittar djupt in i dina ögon. Någonting händer. Men det är naturligtvis inte en direktkontakt mellan dig och mig, en relation mellan oss – det är fotoner och våglängder och nervimpulser och biokemi och en ”bild” producerad inne i mitt huvud och allt möjligt.
Så jag sträcker mig fram och tar din hand i min. Något intensifieras. Vi påverkar varandra. Men är det en direktkontakt mellan oss? Är det ens en direktkontakt mellan våra händer som objekt? – Nej, inte alls. Min hands nervändar registrerar ett mekaniskt tryck och värmen från din hand, men din hand är såklart inte möjlig att reducera till ett mekaniskt tryck och lite värmeenergi.
Det enda jag möter är mina sinnens version av dig, en karikatyr baserad på ett visst underlag av vad jag har förmåga att uppfatta av dina kvaliteter. Du däremot, du som verkligt objekt, drar dig obönhörligt undan.
Även atomer, galaxhopar, torgmarknader, prissättningsmodeller och värdepapper älska på detta sätt. Två gråstenar som staplas ovanpå varandra har precis lika hopplöst svårt att direkt relatera till varandra som vi människor har. Även de upplever bara karikatyrer av varandra, säkert mycket fattigare än de som människor ritar upp, men ändå – de känner knappast varandra oförmedlat, i sina respektive verkligheters rikedom.
Det absolut vanligaste förhållandet mellan objekt i något slags närhet till varandra är dessutom att de inte har någon relation alls! Vi måste ju inte arbeta kontraintuitivt och hålla allt relaterat till allt hela tiden, och därigenom förklara bort objekts autonomi. Vi kan istället studera den relationen där som något sällsynt och värdefullt, och som något som sker på objektens villkor. Relationer produceras helt enkelt av objekt. Eller om man sätter en spinozisk twist på det hela: Varje kropp har en unik förmåga att affektera (vara den aktiva parten i en relation) och affekteras (vara den passiva parten).
Vi kan ge oss på terminologin nu.
1. En verklig relation mellan verkliga objekt är alltid indirekt, medierad (”vicarious”).
2. Den är också alltid asymmetrisk, det vill säga har en aktiv och en passiv part, där den aktiva parten verkar på den passiva genom den passiva partens sinnliga upplevelse av den aktiva! Kroppen som blir affekterad måste alltså i sig själv ha förmågan att affekteras på det sättet, att ta emot den typen av affekter som den affekterande kroppen ”sänder ut”.
3. Verkliga objekt möter hela tiden sinnliga objekt i något slags (men allt annat än absolut) relation till andra verkliga objekt, utan att för den sakens skull genomgå annat än skiftningar på ytan. Alla möjliga relationer i universum sker ju inte heller i ett enda stort kosmiskt ögonblick – och sedan är hela dramat över. Relationer måste alltså vara buffrade på något sätt.
4. Till sist, den estetiska dimensionen i alla kausala relationer… För att de verkliga objekten överhuvudtaget ska kunna ha en roll i den medierade verkan-relationen, måste den på något sätt kunna hänföras till det undandragna verkliga objektet. Det medierande objektet måste bära med sig något av det verkliga objektet, vara havande med det på något vis. Harman talar om att orsaksrelationer är ”alluring” – hänförande. Liksom språket när det blir poetiskt och metaforiskt, så drabbar relationer på riktigt när de inte låtsas vara direkt kopplade till en verklighet som är fundamentalt omöjlig att representera, utan syftar på dess egentliga tillvaro någonstans ”bortom”, i undandragenhet. Att vidröra din hand och se djupt in i dina ögon skulle inte ha den effekten på mig, om det bara vore små hopp av kvantpartiklar det i slutändan handlade om. Det har en sådan effekt just för att denna medierade relation bär en syftning på det hänförande objektet utom räckhåll som är du…
Fast ”vicarious” betyder väl inte ”medierad”? Teorin om vicarious causation ser väl lite annorlunda ut?
@Ingemar: Att översätta begrepp är såklart alltid vanskligt. Vad är problemet med ”medierad”, tycker du?
Du får också gärna utveckla vad du menar är snett i min beskrivning av begreppet.
(Jag presenterar såklart inte något heltäckande och avslutat här, utan något som är tänkt att fördjupas, nyanseras, revideras, förkastas alltsom kommentarfältet byggs på… Det är det jag gillar med bloggkommenterandet: Det har en potential att inte bara vara en simpel reaktion på inlägget, utan kan om man låter det haka i någon av inläggets lösa trådar och bygga ut i oändligheten. Jag har lärt mig allt jag kan genom att kommentera och bygga vidare i kommentarfält. 🙂 )
vicarious |vīˈkerēəs; vi-|
adjective
experienced in the imagination through the feelings or actions of another person : I could glean vicarious pleasure from the struggles of my imaginary film friends.
Ӣ acting or done for another : a vicarious atonement.
Ӣ Physiology of or pertaining to the performance by one organ of the functions normally discharged by another.
Enl. Harman så kan reella objekt aldrig påverka varandra kausalt direkt. Reella objekt påverkar varandra medierat via sensuella objekt. Sensuella objekt existerar dock bara på ”insidan” av reella objekt. Detta gör hans teori ganska annorlunda från Latours medierade kausalitet. Hur skapas dessa sensuella objekt om det inte är direkt kausalt? Detta verkar vara en outvecklad del av Harmans filosofi, men alure och estetik verkar vara inblandat. Harman har skrivit att han vill ha estetik som den grundläggande filosofiska disciplinen, en ganska ovanlig tanke som jag annars bara har sett hos Whitehead. Jag skulle själv vilja veta mer om Harmans vicarious causation som tycks vara en teori ännu i utveckling. Nämnas kan att Levi Bryant inte har några av dessa problem.
@Ingemar: Ah, är problemet alltså att ”medierad verkan/kausalitet” redan är ett mer eller mindre etablerat begrepp för Latours teori? I så fall bör man kanske hitta ett annat ord…
Den stora skillnaden mellan Harmans och Latours ockasionalistiska teorier om verkan är att Harmans ontologi inte är platt i det här avseendet. Det finns för Harman – det måste finnas, för Harman – två olika typer av objekt: Verkliga och Sinnliga (bättre ord än ”reella” och ”sensuella”, tycker jag). Den ena typen av objekt fungerar som mediator av verkan mellan två objekt av den andra typen. Detta har med principen rörande assymetrin att göra.
Latour hamnar ju med sin teori, där det bara finns ett slags motsvarighet till Harmans verkliga objekt, i en Zenon-paradox: Om nu X och Y har Z som mediator, hur kan X och Z respektive Z och Y ha kontakt? Ingen vill göra det verkliga jobbet bakom verkan, utan skickar frågan vidare som en het potatis…
Harmans teori angriper alltså detta problem.
Jag återkommer så fort jag hinner med en utveckling av detta. Jag tycker dock att allt detta är fördjupning av det jag presenterade tidigare, inte att teorin om ”vicarious causation” skulle se annorlunda ut…
Harman argumenterar för att även den mest primitiva perception, hos levande såväl som icke-levande objekt av alla former i universum, är objektorienterad. En sten möter karikatyrer av omgivande objekt via sina begränsade sinnen, men dessa karikatyrer framträder alltid för stenen i form av objekt. Stenen möter alltså, precis som människan, sinnliga objekt.
”Objekt” ska här förstås som en enhet av en mångfald kvaliteter, som då kommer i två varianter: verkliga och sinnliga. Harman undviker den ovan nämnda Zenon-paradoxen genom att den översättande, ”verklighetsförvrängande” funktionen lokaliseras på insidan av ett verkligt objekt, nämligen i dess förmåga att uppfatta sinnliga objekt. Mellan två verkliga objekt finns då alltid ett sinnligt objekt – eller en längre, men alltid finit kedja av ömsom sinnliga, ömsom verkliga objekt – som förmedlar alla kontakter.
Vi måste bena ut det här med enhet av en mångfald kvaliteter och vad det får för konsekvenser…
Kvaliteter svävar aldrig omkring för sig själva – det finns ingen hårdhet, grå eller kall för sig själv, men det finns hårda, gråa, kalla stenar. Bakom varje kvalitet finns ett objekt, och varje objekt förenar en mångfald kvaliteter. Objekts enhet bakom en mångfald definierande kvaliteter är för övrigt vad Harman kallar objektets essens.
Vad hos stenen uppfattar vi som hårt, grått eller kallt? Aldrig någon enskild av stenens delar, utan något hos den enhet som formas utifrån dessa delar. Då ska man också komma ihåg att en del alltid är ett objekt i sin egen rätt. Objektet som helhet utnyttjar bara en liten liten del av sina delars verklighet. En syreatom är en syreatom även om den i förening med två väteatomer bildar en vattenmolekyl. Eller för att ta ett sociologiskt exempel:
En person kan vara en del av arbetarklassen (i någon slags marxistisk bemärkelse, inte inkomstgrupp eller så) utan att varje relation man har med den personen också är en relation med arbetarklassen. Det blir än tydligare när vi talar om relationer med ickemänskliga objekt: När arbetaren saltar sitt frukostägg så relaterar han eller hon onekligen till saltkaret, men saltkaret – vågar jag påstå – har samtidigt ingen som helst relation till arbetarklassen, inte ens en oändligt liten och försumbar. Och det har inte nödvändigtvis heller att göra med att man går ut och in i olika sammansättningar, utan att ingen sammansättning upptar sina komponenters fulla verklighet.
En intressant sak att nämna i förbigående är att detta faktiskt betyder att relationer mellan delar inom en helhet inte kvalitativt skiljer sig från relationer mellan objekt som helheter. Varje relation mellan två objekt bildar ett nytt objekt – alla relationer sker på insidan av objekt. En kollision mellan två bilar är ett objekt, om än allt annat än stabilt, snarast självdestruktivt och hastigt övergående. (Egentligen är detta inte konstigare än idén att allt flödar, även det som vi från vårt perspektiv uppfattar som stabilt och oföränderligt. En kollision, explosion eller implosion är ett mycket instabilt objekt, helt enkelt.)
En stens hårdhet är vad vi och vissa andra objekt uppfattar av en viss kvalitet, som i sin tur uppstår ur vad stenen som helhet kan dra från sina olika beståndsdelar. Nu kanhända att luftföroreningar på en helt annan skalnivå reagerar med stenens beståndsdelar snarare än med stenen som helhet, och att detta så småningom får följder för stenen som helhet – gör den porös exempelvis. Men det är möjligt just för att delar aldrig helt och fullt uppgår i helheter, utan behåller en viss autonomi och en alldeles egen status som objekt.
Vad det kokar ner till: Objekt uppfattar (i form av sinnliga objekt med sinnliga kvaliteter) andra objekts kvaliteter – och kvaliteter tillhör alltid objekten som helheter/enheter. De kan inte reduceras till exempelvis flöden av mindre partiklar och krafter.
Samtidigt kan ett objekts alla kvaliteter i klump (om vi vore en supervarelse eller hade adekvat teknologi som kunde uppfatta dem alla) inte likställas med objektet – objektet är också alltid den enhet som förenar dem. Det finns med andra ord en ständig spänning eller rentav en kamp (Harman säger ”strife”) mellan objektet och dess kvaliteter, och denna spänning är objektets själva essens.
Denna spänning är också nyckeln till Harmans medierade verkan. Det verkliga objektet A kan utöva verkan på det verkliga objektet B, genom B:s sinnliga profil av A:s kvaliteter. Dessa kvaliteter kan inte reduceras till objektet själv, men måste samtidigt vara en del av objektets essens. Genom att B (den ”passiva” parten!) nu förändrar sin egen inre konstitution i förhållande till denna sinnliga upplevelse av ett annat objekts kvaliteter uppnår objekt A en medierad verkan på B.
En fönsterruta uppfattar stenens hårdhet och krossas i sin helhet av denna.
Stenen verkar bara på fönsterrutan i hänförd bemärkelse, den sinnliga profilen av stenens kvaliteter kan bara alludera på stenen själv. Harmans begrepp ”allure” är uttryckligen valt med likheten till ”allude” i åtanke, men såklart också för att hans analys av estetiska fenomen som skönhet och gullighet (skulle vara kul att göra en ooo-analys av gulliga djur-fixeringen på nätet), humor, charm och annat handlar om sådant som fångar och lockar vår uppmärksamhet och fascination. Själv tycker jag då att min svenska översättning till ”hänförelse” är ytterst välfunnen! 🙂
’Allure’ är dock ett begrepp som Harman – allt entydigare – vill applicera bara på fenomen där ett verkligt objekt agerar mediator mellan två sinnliga objekt (typfallet: Metaforen) och inte verkliga kausala relationer…
Metakommentar: Låter det här krystat och långsökt? Det funkar faktiskt allt bättre ju mer man kommer in i tänkandet – jag var väldigt skeptisk till en början, men börjar inse hur mycket för givet jag har tagit relationer, kausalitet etc. Harmans variant av medierad verkan kanske inte är den ultimata (sannolikt inte) men han är baske mig den första på mycket mycket länge att överhuvudtaget spekulera i relationers och kausalitetens metafysik.
http://doctorzamalek2.wordpress.com/2011/01/20/also-links/
Harman har nyligen varit tydlig med att två sensuella objekt inte kan beröra varandra, vilket kan vara en tolkning som Badiou har gjort. Inte bara han utan även jag gjorde från början tolkningen att sensuella objekt berör varandra, som när jag ser en fot sparka en boll, men detta är tydligen fel. Men det är en misstolkning som tydligen fler än jag har gjort.
Du skriver att ”Harman undviker den ovan nämnda Zenon-paradoxen genom att den översättande, ”verklighetsförvrängande” funktionen lokaliseras på insidan av ett verkligt objekt, nämligen i dess förmåga att uppfatta sinnliga objekt. Mellan två verkliga objekt finns då alltid ett sinnligt objekt – eller en längre, men alltid finit kedja av ömsom sinnliga, ömsom verkliga objekt – som förmedlar alla kontakter.”
Sinnliga objekt existerar alltså mellan verkliga objekt medan förmågan att uppfatta sinnliga objekt finns på insidan av verkliga objekt. Kanske är skillnaden mellan insida och utsida inte så avgörande eftersom varje relation mellan objekt ögonblickligen blir ett nytt objekt. Om jag ser en fot sparka en boll så finns i samma ögonblick foten, bollen och jag inuti samma objekt. Vi kan kalla objektet x.
Detta tycks vara en alternativ apriori-analys snarare än något syntetiskt påstående om världen.
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/2010/may/flat-ontology.html
Jag urskiljer i ovanstående bloggpost en analytisk-apriori ”flat ontology” där vad som helst kan kallas t.ex ”individ” eller ”objekt”, som t.ex ett krossat hjärta, en längtan efter hämnd eller en duell i gryningen.
Särskilt från detta har vi då den holistiska emergensen som är syntetisk-empirisk. Detta är vad Delanda kallar ”assemblage” och Harman har nånstans skrivit att det påminner mycket om vad han menar med ”objekt”.
Det går att vara objekt-orienterad på korrelationistiska grunder, eftersom hjärnan tycks uppfatta världen i ”chunks”. En följdfråga blir då om inanimata objekt också uppfattar världen i ”chunks”? Eller om det bara är nånting man får anta apriori?
Det är Whitehead som börjar skriva att objekt uppfattar omgivningen helt enkelt genom att påverkas kausalt av omgivningen. Harman tycks utveckla denna tankegång bl.a genom att skilja mellan direkt och indirekt påverkan, men jag tycker nog att det är Whitehead som framförallt har öppnat ett nytt fält för teorier här.
Marcus och Ingemar: Bra samtal där, upplysande! Sitter och planerar inför litet skrivprojekt, och kommer nog att komma in på en del av ovanstående.
Just Whitehead är intressant: Han har varit en av de där namnen som reffats av personer jag läst under de senaste fem-sex åren, men det är först på senare tid som jag börjat läsa honom. Har läst ur ett par bra specialnummer om honom som kommit ut på senare tid – dels Theory, culture & society (med bidrag från personer som Isabelle Stengers och Eric Alliez), dels Deleuze Studies Journal (med Shaviro).
Gillar den gamle Alfred. Han har en del beröringspunkter med den gamle Gabbe – bägge är ju ”panpsykister” i någon mening, bägge talar om ”samhällen” i en intressant, vid mening. OK, skall nu försöka läsa ikapp i tråden här…. 🙂
Något om marknadsteori och kaos:
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/2006/april/kungen-av-kaos-gor-borsen-en-bjorntjanst.html
@Ingemar
Tack för länken till din diskussion! Jag återkommer ev dit…
Men jo, Harman hänvisar alltid till Whitehead när det gäller just att inte låta människan ha en alldeles egen metafysisk status, vad gäller hennes relation till världen.
Och jag upplever att Harman argumenterar ganska ingående för att även inanimata objekt upplever världen i bitar. Inte minst som en logisk konsekvens av argumenten för tillbakadragna objekt, mot under- och överminering av objekt (snabb, bra översikt här: http://doctorzamalek2.wordpress.com/2011/01/24/the-case-for-objects/), i samband med olika diskussioner kring hur exempelvis en fönsterruta som helhet faktiskt krossas av en sten och inget annat. Man kan möjligen hitta andra sätt att förklara det på än Harmans, men man måste ändå förklara det utan att drabbas av de problem som underminerande och överminerande teorier hamnar i.
Intressant i de här kretsarna (de kaos- och komplexitetsintresserade) kan vara att resa lite tvivel mot singulariteter och bifurkationspunkter. Sådana kan onekligen spåras när man mappar upp ett komplext systems utveckling, men är ju rent deskriptiva element egentligen. Kanske bör man istället anföra att det inte alls är flöden av energimateria, eller de minsta partiklarna och krafterna, eller ett virtuellt fällt av differentiala relationer mellan differentiala element, som förklarar allt, utan att vi måste upp på objektnivå för att på riktigt förstå varför varje lite darrning i världen inte har kausala effekter. Och om varje liten darrning visst anses ha effekter, fast bara försumbara, hur kommer det sig att hela universums förlopp inte utspelar sig på ett ögonblick?
Pingback: Spådomstips inför vintersolståndet |