Apropå den sneda fördelningen av forskningsmedel; någonting om diskursivitet och slemmande.
Väldigt glädjande att – men också nedslående – att imorse läsa DN Debatt om den sneda fördelningen av forskningsmedel. Glädjande att se Agnes Wold, Ulf Sandström och Birgitta Jordansson lyfta en viktig fråga, nedslående att läsa de resultat som de presenterar.
Som slemteoretiker är det dock intressant att höra olika teorier om hur denna sneda fördelning av medel uppstår. (Jag skriver ”slemteoretiker” och inte genusvetare; jag bara fuskar inom frågan om homosocialitet, ”slemteori” låter tillräckligt mycket hittepå.) Det var ju detta intresse som ledde fram till hela slem-mappnings-projektet.
I såväl debattartikeln som nyhetsrapporteringen finns det två förklaringsmodeller som går igen. Dessa fångas väl i ett stycke i debattartikeln:
Ofta efterfrågas nätverk av starka forskare, något som kanske färre kvinnor än män har tillgång till. Kanske signalerar utlysningstexter om ”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements”, ”kraftsamling” och ”starka miljöer” att det är män som man är ute efter.
Vi ser alltså en förklaringsmodell baserad på exkluderande nätverkande, och en baserad på exkluderande diskurser. Samma dubbla referensram målades upp i SVT Aktuellt. Först fick vi höra om från forskaren Helena Edlund, som under ett filmat inslag pekade på känslan av att alla ansökansförfaranden kändes uppgjorda. Fokuseringen på att ge stora anslag till stora nätverk slog fel, eftersom dessa nätverk tenderar till att vara mansdominerade.
Jag gillar ju denna ”nätverkiga” förklaringsmodell. Den bygger på den enkla tanken om att lika-väljer-lika – framförallt i miljöer där det är svårt att särskilja det personliga från det professionella, fritid från arbetstid, vänner från kolleger. Dessutom kan den kopplas till en mer filosofisk diskussion kring en eventuell homosocial tendens som kan sägas ligga ”immanent” i täta agglomerationer av män. En sådan tendens har att göra med materialitet – den kan handla om relationen mellan fysiska kroppar, och deras plats i rummet – men kan även kopplas till olika icke-materiella former för utsortering.
I den efterföljande studiodiskussionen körde dock Agnes Wold på diskurs-spåret. Utlysningen tappade in sig på en ”macho”-diskurs. Wold berättar:
Man pratar om ’strong leadership’, man pratade om ’directors wanted!’ … Det lät som man letade efter en cowboy, eller en maffialedare. Det handlade inte om forskning – forskning är en väldigt stillsam och tålamodskrävande verksamhet.
För att prata Barthes så kan vi alltså säga att dessa ord representerar ”mytologier” kring manlighet och forskarrollen. Genom att skriva utlysningar baserade på dessa ledord kom forskningsfinansiärerna att befästa – till och med stärka – mansdominansen inom forskarvärlden. I debattartikeln är det denna diskursiga ansats som till slut tar överhand. Problemet med denna politik är inte så mycket att den homogeniserat/territorialiserat nätverken ytterligare (att den skapat en än mer kompakt homosocialitet inom forskarvärlden), utan att den ”göder fördomar om kvinnor och män”:
… om i stort sett bara män utvalts som ”excellenta”, deras frågeställningar som ”strategiska” och deras forskarnätverk som ”starka”, tror naturligtvis allmänheten och forskarsamhället att endast män är förmögna till topprestationer.
I en replik hakar Birgitta Evengård på diskurs-spåret: ”Excellenssatsningarna har givit tydliga signaler att det är ”män som kan” i Sverige. Vad betyder det för den uppväxande generationen forskare?”
Don’t get me wrong: Självklart spelar diskurser en viktig roll. Men, som DeLanda pekar på gång efter annan – det är dags att ”cut language down to size, to give it the importance it deserves as a communications medium, but to stop worshipping it as the ultimate reality”. Återigen, jag är bara en simpel slemteoretiker, men känner ändå att det kunde vara produktivt att lämna fokuseringen på diskurs – eller rättare sagt den slentrianmässiga referensen till en övergripande Diskurs som antas vara allerstädes närvarande, och alltid verka på samma sätt, oberoende av ”materiella komponenter”.
DeLanda kan vara lite väl hård i sina formuleringar; måste man verkligen dra till med storsläggan på det sätt som han gör? Att använda diskurs-begreppet på ovan nämnda slap-dash-sätt är kanske inte helt vanligt bland kulturvetare. Samtidigt är det intressant att såväl Wold som Evengård främst är naturvetenskapliga forskare, som uppenbarligen tagit till sig kulturvetenskapernas intresse för diskursiv makt. (Wold har dock kopplat detta till rejäla ”kvantitativa vetenskapliga metoder”.) Detta säger ju någonting om de diskursiga perspektivens ställning idag – ganska så mainstream. (Har diskursen kring diskursiv makt blivit den hegemoniska Diskursen kring homosocialitet?)
Just den slentrianmässiga handviftnings-användningen av diskurs är så sinnessjukt problematisk inom de mer språkfokuserade humanvetenskaperna. Det är mycket därför jag jobbat rätt hårt på att försöka mäkla samman diskurstänkandet med slem- och smittotänkande, vilket (just nu) handlar om att gå tillbaka till nästintill talaktsteoretiska jaktmarker och betrakta språket som handlingar som uttrycker relationer. Det är dessa relationer och deras spridning och återupprepning som är det centrala i skapandet och upprätthållandet av doxa, kanske främst eftersom de är oberoende av språket som medium för att förmedla sig.
Så språket i utlysningarna uttrycker vissa relationer, genom sitt användande av metaforer och värdeladdade ord, mellan Forskning och Forskare; relationer som är de som redan itereras i samhället mellan Män och Görande. Och mycket riktigt, liknande relationer uttrycks också av faktiska populationer av män på faktiska forskningsinstitutioner! Och så går det runt…
Det här skapar naturligtvis jävelskap med kausaliteten, vilket gör synsättet en smula problematiskt utifrån många mer klassiska diskursteorier (och speciellt de lite förfulade som går på ”det talas om det, alltså så sker det”-linjen), men med tanke på att vi alltid analyserar redan existerande diskurser känns ursprunget som en ganska meningslös fråga. Det intressanta är ju processerna av repetition och smitta som bildar strukturer!
/En annan fuskande ”genusvetare”
“cut language down to size, to give it the importance it deserves as a communications medium, but to stop worshipping it as the ultimate reality”
Fantastiskt citat! Det sammanfattar min ståndpunkt bra. Har du sett diskussionen på sociologisuget om detta?
Det intressanta är att det ”slemteoretiska” har, efter 5 år av universitetsstudier, varit helt frånvarande på samtliga institutioner jag varit på. Oftast möter man antingen klassisk ”positivism” (statistik är allt), cultural studies-grejen eller KR, typ. Men man stöter ju också på mer pragmatiska forskare som inte ställer perspektiv mot varandra utan förenar och använder som passar bäst. Jag diggar det senare bäst.
mlowdi: Exakt – är helt med dig! Har noterat att DeLanda, i senaste boken, också pekar tillbaka mot Austin och speech acts. Har du sett ”Assemblage theory and linguistic evolution”, i Deleuze: History and Science? Där diskuterar han dessutom språk på ett mer systematiskt vis, utifrån just assemblage-teori. (Han har alltså blivit lite mer beskedlig på senare år.)
Ett citat:
Precis som du är inne på gäller det alltså att tänka sig det smittsamma i dessa talreplikatorer – och kanske framförallt framhäva det frenetiskt kreativa i evolutionen av talreplikatorer. Då kan vi komma ifrån den slöa tanken om den enhetliga Diskursen som antas ligga som ett lock över all handling. ”Jävelskap med kausaliteten”, indeed!
Kanske än viktigare är, som du säger, att återupprätta intresset för det partikulära och konkreta, till hur dessa talakter verkar på olika sätt och på olika nivåer. Texten avslutas på ett fint sätt, med ett citat som handlar om lingvistisk evolution, men som även funkar för hur vi skall se språket i relation till konkreta assemblage:
Amen. 😉
Stefan: Har dessvärre inte hunnit följa diskussionerna på sociologisuget – har försökt hushålla med tiden, och ställa om till att tänka etnograferande. (Drar till fältet snart.)
Jag vill understryka att ”slemteoretiserandet” är famlande, ofullständigt, och säkert redundant – är övertygad om att det finns personer inom genusvetenskap/socialpsykologi/organisationsstudier som säger samma sak mycket bättre.
Menmen, det är roligt att tänka slem (tack vare Rytel/Sandlunds fantastiska begreppsproduktion). Dessutom är det ju spännande med den panspektiska aspekten av det hela; det är spännande vilka nya synligheter som genereras av nya media. Loggandet av digitala ryggdunkar, och simulerandet av gubbslemmandets abstrakta maskin, var verkligen lite av en ögonöppnare för mig. De gjorde det lättare att tänka i termer av replikatorer och konkreta assemblage (se kommentaren ovan). Man får en annan känsla för vad som händer, än om man kör med aggregerad data (traddig ”statistik”), och ett mer ”strukturellt” diskursbegrepp.
Kalle P:
Nej, jag har inte sett den texten. Men nu har jag god anledning att läsa den! 🙂
Lite mer lösryckta tankar kring det här med diskurs: Judith Butler, smittad av Derrida som i sin tur smittades av Austin, har ju föreslagit (i en text vars namn undflyr mig) att basen för normernas makt är deras reitererande. Precis som domarens talakter hämtar sin makt i iterationen av lagen och fraserna hämtar den normativa genushandlingen sin makt och betydelse i alla de Män som slemmat ”likadant” innan. Däri finns också vad jag tror är en viktig poäng som ofta faller bort i diskursanalyser: människor!
Precis som DeLanda påpekar i citaten du gav är de lingvistiska replikatorerna väldigt livliga i sig själva, men när de ingår i assemblage med människor (eller samhällen?) uppstår än mer generativa processer som öppnar upp nya sätt för orden att spela roll. Exempelvis som i det Bourdieu beskrivit: det ”rätta språket” med en viss grammatik och ett visst ordval uttrycker en maktrelation delvis baserat på hur det språket också itereras av personer med en makt baserad i andra förhållanden (som t.ex. lärarrollen). Det finns ett egenintresse som också påverkar vilka relationer som itereras genom språket — någonting som i mycket tänkande kring Diskursen närmast tycks reduceras till att Diskursen i sig själv har en vilja oberoende av människorna som faktiskt bildar den.
Men, för att veckla ut tanken ordentligt, kan det då tänkas att vi faktiskt lever med språket? Darwin diskuterade ju en sexual selection som opererar parallellt med och runt om natural selection och premierar egenskaper som inte enbart handlar om överlevnadsförmågan, och dessutom i ett urval som korsar artgränser. På så vis har vi fått t.ex. chihuahuas och kamphundar… och kanske även maktstrukturer i språket. Kan det vara så att vi över tid har kultiverat skillnader och funktioner, vissa ”arvslinjer” av replikatorer, därför att de svarar mot det egenintresse vissa grupper och individer har?
Jag är inte helt säker på att jag egentligen vill tillerkänna lingvistiska replikatorer den typen av frihet från människorna som replikerar dem, men perspektivet är onekligen en smula kittlande.
”De gjorde det lättare att tänka i termer av replikatorer och konkreta assemblage (se kommentaren ovan). Man får en annan känsla för vad som händer, än om man kör med aggregerad data (traddig “statistik”), och ett mer “strukturellt” diskursbegrepp. ”
Ja, jag är säker på att det smittiga perspektivet tillför någonting viktigt när det gäller att konkretisera vad tex. en struktur är. Fortsätt fundera!
Det underliga med studien är att 14.9% av männen beviljades excellence pengar och 14% av kvinnorna beviljades excellence pengar.
Kvinnorna utgjorde 16.9 av de som blev beviljade pengar. De fick 13% av potten med pengar.
Könsfördelningen hos excellence satsningarna är mycket jämnare än de med fri konkurrens.
Där var 27.5% män som beviljades medel och 22.6% kvinnor. Andelen kvinnor var 23.8%.
Vilket språk de använder för att förklara ett icke-existerande fenomen är totalt ointressant.