En massa utdrag från en Latour-bok; material från seminarium på doktorandkurs.

Jobbar nu med en doktorandkurs om avancerad kvalitativ metod, där vi diskuterar olika sätt att gå bortom etnografins ursprungliga mål, och försöka förhålla oss till den verklighet som man idag ställs inför som forskare: Hur göra forskning i situationer där det inte går att separera fältet och skrivbordet, där access ofta är enklare än exit, och där man ounvikligen sugs in i fältets olika turbulenser? Dagens diskussion behandlade temat ”ethnomethodology and beyond”; Garfinkel spårades ut i två riktningar, dels narrativa ansatser, dels ANT. Samlade på mig en massa utdrag ur kapitel ett i Latours Reassembling the Social; känner att jag lika gärna kan posta dem här.

Flitiga läsare kommer att känna igen resonemangen från slemprojektet. Ironiskt nog råkade jag dock missa att skriva in just denna centrala bok i litteraturlistan till En liten bok om slem… dock finns den citerad om och om igen, i fotnötter, som Latour (2005). Dessa flitiga läsare kommer också att se parallellerna mellan Garfinkel och Tarde, vilket är helt i sin ordning: Gamle Bruno gör sitt bästa att skriva ihop dem, i såväl denna bok som på andra ställen.

—

Som vi skall se finns det en refräng som går igen i hela kapitlet, och denna berör sociologens/samhällsvetarens position i relation till den situation som studeras. Skall vi se på situationen utifrån ett givet perspektiv, och försöka mappa in olika aktörer såsom representanter för analytiska kategorier (ex. förtryckare och förtryckt, proletärer och kapitalister, orient och occident)? Eller skall vi hålla tillbaka något, hålla en mer modest linje, och fokusera på grupptillblivelsen som sådan? Och skall vi i så fall se att våra kategorier bara är ”våra” (forskarnas), eller teoretiserar även aktörerna? De kanske till och med använder liknande kategorier som forskarna? Tidigt i kapitlet skriver Latour:

”while social scientists, economists, historians, psychologists, and political scientists are at work with their newspaper columns, demonstrations, teachings, reports, enquiries, commissions, and statistics to help define and redefine groups, social theories still seem as if the existence of the relevant actors was fully independent of this massive amount of work by the professionals, or worse, as if this inevitable reflexive loop precluded sociology from ever becoming a science. And yet, who would know how to invoke the ”˜unconscious”™ without Freud? Who would be able to denounce ”˜alienation”™ without Marx? Who would be able to declare themselves ”˜upper-middle class”™ without social statistics?” (28-29)

Redan här ser vi det som skall bli refrängen i kapitlet berör ”utplattandet” av aktörernas (”medlemmarnas”) etnometoder och samhällsvetarnas teorier. En annan aspekt av denna refräng kommer ut i följande specifikation av den ”källa till osäkerhet” som även omnämns i kapitlets titel:

”The first source of uncertainty one should learn from is that there is no relevant group that can be said to make up social aggregates, no established component that can be used as an incontrovertible starting point. Many a sociological enquiry has begun by setting up one””or several””type of groupings […] But this is not at all the sort of setting, the sort of obligation, the sort of apologies, sociologists of associations wish to start with. Their duty is not to stabilize””whether at the beginning for clarity, for convenience, or to look reasonable””the list of groupings making up the social. Quite the opposite: their starting point begins precisely with the controversies about which grouping one pertains to, including of course the controversies among social scientists about what the social world is made of.” (29)

Här finns en referens, i fotnot, till Garfinkel. Varför är Garfinkel så relevant? I en annan artikel skriver Latour om ”sociology BG” och ”sociology AG” – Before Garfinkel respektive After Garfinkel. För professor L är professor G den som mest radikalt bröt med tanken om att sociologers kunskap är av en annan natur än den som finns i huvudet hos aktörer (”members” på etnometodologiska). Detta betyder inte att en sociologisk teori inte kan vara användbar eller vacker eller whatever – det betyder bara att den bara bidrar till alla de etnometoder som members använder för att ”göra ordning”. Alltså, följ och lyssna på aktörerna. Se på vad de gör, fråga hur de tänker när de gör vad de gör. Ta sedan dessa ”accounts” på allvar. Undvik frestelsen att låta din egen favoritteori tränga ut eller diskvalificera deras teorier:

”If I had to provide a checklist for what is a good ANT account””this will be an important indicator of quality ”” are the concepts of the actors allowed to be stronger than that of the analysts, or is it the analyst who is doing all the talking? As far as writing reports is concerned, it means a precise but difficult trial: Is the text that comments on the various quotes and documents more, less, or as interesting as the actors”™ own expressions and behaviors? If you find this test too easy to meet, then ANT is not for you.” (30)

Men någon form av riktlinje måste väl ändå ligga till grund för våra studier? Jodå. Garfinkel har beskrivit sitt arbete i termer av ”working out Durkheims aphorism”. Denna aforism lyder: ”The objective reality of social facts is sociology’s fundamental principle.” Garfinkel läser denna på ett sätt som inte ligger i linje med sociologins mittfåra. Hans intresse ligger inte i hur ”sociala fakta” förväntas fångas av demografisk statistik kring olika kategorier (etnicitet, inkomst, kön etc.). Hans minimala antagande är att det på vissa ställen i samhällets myller skapas ordning, och att dessa mönster inte kan härledas från populationens karaktäristika. Dessa mönster kan ju bestå, oavsett vilken population som sugs in i denna sitaution eller ”scen”. Alltså – det minimala antagandet är att det finns ordning – exempelvis hopklumpningar, grupperingar, ”slem” om man så vill – och att dessa kan bildas utifrån olika mekanismer. Latour gör samma manöver i följande:

”While, after one hundred and fifty years, sociologists are still unclear on what the ”˜right”™ social aggregates should be, it is a rather simpler matter to agree that in any controversy about group formation””including of course academic disputes””some items will always be present” (31)

Här nämner han att när man studerar formationen av grupper märker man: Att en viss blivande-grupp måste ”talas för” av någon representant (1); att alternativa kandidater till grupperingar diskvalificeras (2); att upprätthållandet av gruppen kräver resurser (3); att olika former av experter mobiliseras för att hålla samman formationen (4). Re: den första punkten skriver han:

”There is no group without some kind of recruiting officer. No flock of sheep without a shepherd””and his dog, his walking stick, his piles of vaccination certificates, his mountain of paperwork to get EU subsidies. If you still believe groupings exist ”˜by themselves”™, for instance the ”˜individual”™, just try to remember how much labor had to be done before each of you could ”˜take your life into your own hands”™. How many admonitions from parents, teachers, bosses, partners, and colleagues before we learned that we had better be a group of our own (the ego)? And how quickly we forgot that lesson.” (32)

Latour menar alltså att även jaget skall förstås som en ”grupp” som formerats. Den andra punkten, om kandidater till alternativa gruppbildningar:

”for every group to be defined, a list of anti-groups is set up as well. This is quite convenient for observers because it means that actors are always engaged in the business of mapping the ”˜social context”™ in which they are placed, thus offering the analyst a full-blooded theory of what sort of sociology they should be treated with. This is why it is so important not to define in advance what sort of social aggregates could provide the context for all these maps. Group delineation is not only one of the occupations of social scientists, but also the very constant task of the actors themselves. Actors do the sociology for the sociologists and sociologists learn from the actors what makes up their set of associations.” (32)

Där har vi lite av refrängen igen – aktörerna är också sociologer. Latour fortsätter – han verkar inte kunna låta bli att raljera lite över ”kritiska” sociologer som gillar att tvinga in världen/aktörerna i deras redan existerande ramverk:

”While this should seem obvious, such a result is actually in opposition to the basic wisdom of critical sociologists. For them, actors do not see the whole picture but remain only ”˜informants”™. This is why they have to be taught what is the context ”˜in which”™ they are situated and ”˜of which”™ they see only a tiny part, while the social scientist, floating above, sees the ”˜whole thing”™. The excuse for occupying such a bird”™s eye view is usually that scientists are doing ”˜reflexively”™ what the informants are doing ”˜unwittingly”™. But even this is doubtful.” (32-33)

Ouch! (Kom ihåg Latours diss på Kritikerns dubbelmanöver: Fe-TISH! Fak-TAAAH!) Ondingarna i sammanhanget, de med fördefinierade sociala kategorier, kallar han ”sociologists of the social”. De goda krafterna, för vilka själva tillblivelsen av grupper/ordning ”is at stake”, kallas ”sociologists of associations”:

”For the sociologists of the social, sociology should strive to become a science in the traditional disinterested sense of a gaze directed to a world outside, allowing for a description that is somewhat independent of the groups being materialized by the actors. For the sociologists of associations, any study of any group by any social scientist is part and parcel of what makes the group exist, last, decay, or disappear. In the developed world, there is no group that does not have at least some social science instrument attached to it. This is not some ”˜inherent limitation”™ of the discipline due to the fact that sociologists are also ”˜social members”™ and have difficulties in ”˜extracting themselves”™ out of the bonds of their own ”˜social categories”™. It is simply because they are on par with those they study, doing exactly the same job and participating in the same tasks of tracing social bonds, albeit with different instruments and for different professional callings. Although in the first school actors and scholars are in two different boats, in the second they remain in the same boat all along and play the same role, namely group formation.” (33-34)

Kom ihåg Tardes tanke om vad som skiljer samhällsvetenskapen från naturvetenskapen: Allt är monader som består av begär och tro, men vi kan inte prata med molekyler, kan inte komma dem inpå livet. Därav fysikens metodapparat. Men varför skall vi samhällsvetare följa samma distanserande metod? Vi kan ju prata med monaderna! Tänk vad glada fysikerna varit om de kunnat prata med kvarkar! Hur som helst, samma refräng igen: Sociologisk kunskap ligger inte ovanför de stackars dumma aktörerna – den kan inte ”se igenom” deras beteende, lägga det till rätta för kommande publikationer och brandtal – utan flödar genom alla våras sinnen, och bidrar därmed till skapandet av mönster/ordning.

”One way to mark this difference is to say that social aggregates are not the object of an ostensive definition ”” like mugs and cats and chairs that can be pointed at by the index finger ”” but only of a performative definition. They are made by the various ways and manners in which they are said to exist.” (34)

Viktigt ord där – performativitet. Samhällsvetenskapen beskriver inte bara samhället; den bidrar till att hålla det samman. (Den är inte bara deskriptiv, utan även performativ.) Här finns en liten komplikation, i ”ways and manners in which they are said to exist”. Här talar Latour inte bara om berättelser som sådana, utan även alla de apparater och artefakter som möjliggör detta tal.

Hur som helst, tillbaka till refrängen. Samhällsvetenskapen är med och gör gruppen. Grupper är inte, de görs. Precis som etnometodologins fokus på ”doing walking”. Och om gruppgörandet slutar, så upplöses även gruppen:

”For ANT, if you stop making and remaking groups, you stop having groups. No reservoir of forces flowing from ”˜social forces”™ will help you. For sociologists of the social, the rule is order while decay, change, or creation are the exceptions. For the sociologists of associations, the rule is performance and what has to be explained, the troubling exceptions, are any type of stability over the long term and on a larger scale.” (35)

Med andra ord:

”there exists no society to begin with, no reservoir of ties, no big reassuring pot of glue to keep all those groups together. If you don”™t have the festival now or print the newspaper today, you simply lose the grouping, which is not a building in need of restoration but a movement in need of continuation. If a dancer stops dancing, the dance is finished. No inertia will carry the show forward.” (37)

Ingen förexisterande ”struktur” skall förklara något; det är strukturens kontinuerliga tillblivelse som skall förklaras.

—

Spelar detta någon roll, utanför sociologers samtal? Well, som vi sett tidigare – i slemprojektet – har detta implikationer för hur vi ser på exempelvis mansdominans i samhället. Dessutom förändrar ju detta synen på vad politik är – det förskjuter perspektivet från repetitivt ”uttröttningskrig” mellan ”förexisterande” politiska grupperingar (höger-vänster, arbete-kapital), mot uppfinningen/tillblivelsen av nya politiska subjekt (multituden; de sammankopplade sinnena; den formation som kan uppstå ur ”piratvecket”).