Något om konst, surfing och affektproduktion.
Nämnde i förra posten att jag nyss besökte Art Gallery of Ontario. Där kunde man – förutom Sandlunds begreppsproduktion – närma sig Julian Schnabels måleri. Institutionens huvudutställning behandlade Schnabels arbete och dess relation till film. Huvudnumren var de två massiva tavlorna som dedikerats till surfaren Malik Joyeux och regissören Bernardo Bertolucci.
Givet Joyeux tragiska öde – han drunknade vid Pipeline 2005 – så kanske det är oundvikligt att dessa bilder beskrivs som en hyllning till den djärva Konstnären, som måste ta risker i sitt Skapande. Dessvärre skriver AGO just detta, i anslutning till Joyeux/Bertolucci-serien. Samtidigt skriver de om att Schnabel, i sina filmer, även använt surfing som en referens till frihet. (Dessa referenser märks i både Basquiat och Fjärilen i Glaskupan.) Ett tredje sätt att prata om surfing-konst-temat är frågan om materialitet; det fysiska. Som AGO skriver:
For [Schnabel], the state of being in the tube or trough of a massive wall of water is similar to being engaged in the process of filming or creating art: In both cases, something fundamentally physical yields an out-of-body experience. […] These paintings are meditations on beauty: the melding of the practices of painting, filmmaking and surfing.
”Massive wall of water” indeed: Vad som inte framgår av dessa jpeg-bilder är skalan – målningen ovan är drygt sex meter hög. Skalan bidrar till att producera intrycket: Bilden som sådan är inte poängen; man måste vara där för att drabbas av målningen.*
Kom ihåg vad den gamle Gilles sade om konst; om dess kapacitet att producera affekter:
Art, according to Deleuze, does not produce concepts, though it does address problems and provocations. lt produces sensations, affects, intensities as its mode of addressing problems, which sometimes align with and link to concepts, the object of philosophical production. (Elisabeth Grosz, ”Chaos, Territory, Art. Deleuze and the Framing of the Earth”)
Detta passar väldigt väl med vad Schabel själv säger om bildserien. I den lilla audio tour som AGO producerat till utställningen pratar han om hans försök att skapa en känsla av ”the physical weight” av vågen.
I like the notion that the painting should just fall on top of you like a wave could cover you up. So there’s a physical kind of experience…
Schabel vill åt ”how you feel when you are actually surfing, or when you are drowning” – känslan av att vara i kontakt med en energi som är starkare än dig själv. Han frågar alltså,
how do you commendeer that, and turn that into something that is not about the images, but that is about how you feel when you are standing in front of it?
Jag tänkte ta avstamp i dessa tankar – Bör konst ses som affektproduktion? Vilken är då dess relation till ”vetenskap”? – och gravitera kring samma tematik i ett par poster framöver. Återkommer.
—
*: Självklart skulle man även kunna printa sig en egen kopia i samma storlek, men då behövs det rejäl krisp i jpeggen.
Har Deleuze rätt? Ja och kanske (hur ska man förstå begreppet affektproduktion?). För mig låter passusen du citerar lite som ”det sublima” hos Kant och man kan väl med fog säga att Schnabels vattenväggar är en bra illustration av det sublima. Kanske en väl romantisk inställning för min smak, men absolut relevant för mycket, men inte all, konstproduktion.
Konstens förhållande till vetenskap är ju alltid aktuell, och kontroversiell (debatten kring moderna-utställningen är ju ett purfärskt exempel).
Jag borde förstås ha läst din senaste postning innan jag kommenterade ovan.
jag är inte säker på att jag (i rollen som konstproducent) vill godkänna uppdelningen mellan koncept (filosofi) och affekt (konst), om jag har förstått begreppet koncept rätt här. Jag har två omedelbara problem med det:
1. Inom konsten sker, skulle jag säga, sker produktionen av koncept med andra verktyg (visuella) än hos filosofen. Filosofen producerar också affekt hos sina läsare, genom sitt tänkande, genom sin formuleringskonst etc. Vilket leder till…
2. När du resonerar kring din upplevelse av performancet, så resonerar du som mottagare av en upplevelse som ändrar ditt synsätt. Det är en affekt. Men hur såg konstnären på sitt verk? Vat avsikten att skapa en affekt eller ett koncept? Inom konsten är det ganska vanligt att bortse från konstnärens avsikt (gentemot publiken och sig själv). Ja, det är ett slags konvention sedan lång tid tillbaka. Jag tycker att det är en objektifiering som är problematisk och som mam måste ha i åtanke när man talar om konst. (detta hänger i sin tur samman med din fråga om konst som vetenskap, men det får jag ta senare.)
Hello Jon, bra kommentarer!
Jag håller med dig – jag har själv problem med uppdelningen konst/filosofi, affektproduktion/begreppsproduktion. Är lite inne på det i posten om BADco – exempelvis i relation till hur Brian Massumi skriver om Tusen Platåer. (Sorry för att den texten blev på engelska; kommer eventuellt att fortsätta att arbeta med dem framöver.) Här bör det dock sägas att jag är rätt kass på den del av Deleuze produktion som närmar sig estetik. Vet dock att många verkar störa sig på uppdelningen konst/filosofi/vetenskap.
Hoppas komma fram till varför jag, precis som du, vill se att affekt- och begreppsproduktion finns i såväl konst som filosofi. I diskussionen om ”konstnärlig forskning” verkar det som att många upprätthåller ett forskningsideal som känns föråldrat. Detta är tråkigt, givet att framväxten av konstnärlig forskning skulle kunna leda oss mot rätt intressanta domäner.
Som det ser ut nu verkar diskussionen snarare stödja det moderna vetenskapsidealet, där vetenskapsMannen är det ”tysta vittne” som fungerar som medlare för Naturens/objektens tal. Detta gör att exempelvis jag – som håller på med ”forskning” – kastas tillbaka till att förväntas underkasta mig detta föråldrade ideal. (Mer om detta i kommande post.)
Beträffande punkt 2: Jag gillar tanken att verket ”lever sitt eget liv” oavsett konstnärens intention, att det är i ständig omförhandling, enligt en process som konstnären inte kan styra över. På samma sätt kan jag inte styra över vem som läser exempelvis AbHack-boken, eller hur de väljer att tolka/läsa/använda den. (För övrigt var det ett rätt intressant arbete på Moderna-utställningen på detta tema – Sara Jordenös grej om Bergmans ”Persona”.)
Därför intressant att höra om att detta perspektiv varit förhärskande. Jag kan för lite om estetik – kan du utveckla?
Ang. det sublima hos Kant: förutsätter inte det att t.ex. den massiva vattenväggen befinner sig på tryggt avstånd, där den inte kan skada oss utan bara kittla våra känslor? Borde man inte då rentav kunna säga att surfaren avsublimerar vågen?
Jag måste erkänna att jag inte heller är någon fena på klassisk estetik, så mina teorier blir väl en smula hemkokta om du ursäktar.
Som jag ser det är skiljelinjen mellan filosofi och konst delvis biologisk: båda producerar affekt och begrepp, men stimulerar helt olika delar av hjärnan.
Den senaste tiden har jag varit inne på att det som är gemensamt för konstnärer, och vilket skiljer en konstnärs arbete från en filosof eller författare, är att vi primärt sysselsätter oss med begreppsproduktion genom gestaltande i bild. ”Bild” måste här förstås i en vid mening. Det handlar inte bara om resultatet i form av foto eller måleri utan också om att föreställa sig situationer, koncept eller objekt som bilder (snarare än som koncept hos en filosof). Exempel: jag föreställer mig att Anna Odell när hon planerar sin ”aktion” på Liljeholmsbron tänker lika mycket på hur detta skall gestaltas bildmässigt som vad det kommer att leda till journalistiskt. Hon gör också en ”iscensättning” av en situation hon varit med om tidigare vilket också det är en gestaltning i bild.
Jag föreställer mig att det uppstår ett problem i estetiken/filosofin när denna bild-begreppslighet skall översättas till en text/tanke-begreppslighet (och omvänt).
Därför blir också frågan om konstnärlig forskning problematisk, eftersom det akademiska ramverket är formulerat utifrån en textuell begreppsproduktion. Den bildligt gestaltande konstens begreppsapparat borde ha en plats i forskningen som en begreppsapparat i sin egen rätt. Så varför har den inte det? Jag antar att det är så enkelt att stat och marknad inte kan se någon nytta med att utveckla den (se S-E Liedmans ”I skuggan av framtiden” och Wallersteins ”Europeisk Universalism” för utvecklade resonemang om detta).
Du har helt klart rätt i att ett konstnärligt/litterärt/filosofiskt verk som befinner sig i en publik sfär mister sin ”autonomitet”. Men just förhållandet mellan konstverk och betraktare, hur man skall förstå konstverket, är något som dominerar filosofin/estetiken. Jag skulle vilja börja i en annan ände. Det slår mig att jag kanske måste skriva en bok 😉
Rasmus:
Fritt tolkat: först det sublima (där är jättevågen på avstånd), sedan avsublimering (nu paddlar jag ut till vågen och möter den som den ”verkligen” är)? Jag anar Platon gömd i sanddynerna. Avbildningen/det sublima som skuggan i grottan, det som fjärmar oss från den verkliga världen (se också min förra kommentar).
Och f.ö.: glöm det där jag skrev om att konst och filosofi ”stimulerar olika delar av hjärnan”. Det har jag inte alls något belägg för. Men något får oss att välja att berätta och analysera omvärlden i bild, text, tal, kroppsrörelse eller vad det nu kan vara.
Jon: Lite kort – jag tycker absolut att du skall skriva bok – do it do it do it!
Hmm – låt mig tänka lite på det här med bild (i vid mening) kontra text. Återkommer!
Tack för uppmuntran! Och ser fram emot att diskutera vidare.