Från Guggenheims utställning: En post om ropen på återgång till ordning, till tradition, till de klassiska värdena.

Såhär till hösten, efter valet, så har några av oss lagt lite extra tid på att tänka kring det stora F-ordet.* Lämpligt nog har Guggenheim Museum tappat in på samma tema, i ”Chaos and Classicism: Art in France, Italy, and Germany, 1918–1936”. Ja, ni ser ju – redan i titeln märker man vartåt utställningen barkar.

Enligt Guggenheims historieskrivning var mellankrigstiden en tid då vi försökte överkomma det första världskrigets kaos, genom att söka oss tillbaka till klassicismens ordning. Kaoset kan nog sägas vara moderniteten som helhet – WWI var ju det första moderna kriget, som i sin tur hade föregåtts av en tid av såväl globalisering, folkförflyttningar, teknologisk utveckling, och samhällsförändringar som genererat lika delar spänning, yrsel, och rädsla. (Ni känner till Marx-citatet: All that is solid melts into air.) De klassiska idealen – traditionen, arvet – blev då det där säkra vi kunde hålla kvar vid.

Utställningen tar intressant avstamp från tanken om ”the durable self”; försöken att återskapa någon slags sammanhållet och stabilt mänskligt subjekt. Här såg man alltså en motreaktion på konstens försök att lämna representationen för att komplicera bilden av människan – kubismen, expressionismen. Nog med problematisering, tillbaka till ordning! Inte sällan kom detta att utmynna i mer naturalistiska studier av människan/individen som sammanhållen kropp – inte som ett flödande medvetande eller en fragmenterad samling masker.

I den tyska kontexten kom Franz Roh att ställa expressionismen mot en ”post-expressionism”: Den förra underströk det dynamiska i tillvaron, den senare det statiska. Den förra var intresserad av rytmer, den senare representationsinriktad. Den förra ville deformera och problematisera objekt, den senare ville förenkla och rena objekten. Den förra ifrågasatte ramarna för det konstnärliga uttrycket, den senare underströk respekten för den givna ramen.

Ett genomgående tema är det tvetydiga i denna tid. Det moderna, och fascinationen för framsteget och vetenskapen lever i viss mån kvar, men kommer att få sällskap av intresset för det klassiska; traditionen. Vi ser Hygienutställningen i Dresden 1930, men även hyllandet av kroppen och de klassiska idealen, som inför olympiska spelen i Paris 1924:

I Italien var denna tvetydighet påtaglig: Novecento Italiano-kretsen ansågs, av dess beskyddare Margherita Sarfatti (tillika Mussolinis lover), sammansmälta det bästa av den romerska traditionen och samtidens originalitet. Detta gällde dock främst 20-talet – under 30-talet tilltog antimodernismen alltmer. Kvar blev bara romanita-kulten, vilket gjorde att gamla futurister som Marinetti marginaliserades. (Uppenbarligen tyckte han att allt tillbakablickandet till det klassiska var vämjeligt.)

I denna rörelse kom primitivistiska uttryck att spela en central roll. Det strävsamma bondeskrået – de som brukade jorden som de alltid gjort, de som levde i genuina byar som de alltid gjort – kom att hyllas som bärare av klassiska ideal. I denna rörelse såg man även att det enkla, traditionella, fötterna-i-myllan-livet kom att beskrivas på närmast religiösa vis – det folkliga representerades som gudomligt. Tillbaka till ordning, tillbaka till det enkla!

Vurmen för det klassiska, det traditionella, det folkliga, det enkla blev alltså det som kom att överkoda, och skapa enhet. Referensen till traditionen fungerade slutande, men även det som kom att intensifiera systemet. (Kom ihåg D&Gs diktum: ”Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.”)

Här ser vi ju vissa paralleller med vår situation. Zizek har nog rätt när han säger att det europeiska politiska landskapet har förändrats. Kampen mellan en social-konservativ höger och en socialdemokratisk vänster håller på att omorienteras. Nu ser vi en annan skiktning: De som trivs i den nya globaliserade (och, som han menar, nyliberaliserade) världen ställs mot de som ser sig som förlorare i denna situation. De senare vill se en återgång till ordning, och stödjer därför diverse brunsvarta strömningar.

Jag passade på att prata lite med en av guiderna på utställningen; sade att detta är högst relevant om man ser till utvecklingen i europeiska länder, Sweden included. Guiden svarade att den är högst relevant även i USA: Vi måste kanske vänja oss vid tanken att Sarah Palin kommer att bli nästa president, just genom att åkalla traditionella värden, just genom att åkalla det som varit såsom mallen för det som skall komma.

Så, vad göra? Well, låt oss först och främst vara uppmärksamma på hur vår tids motsvarigheter till mellankrigstidens rop på ordning låter. Jag tror exempelvis inte att detta är tiden att hänfalla åt primitivism. (Dr Frankensteins misstag var att han gav upp i omvårdnaden av sitt monster.) Tror inte heller att det är dags att lämna den flödiga, vitalistiska, ”skapande-orienterade” ontologin. (Eller vad säger du, mac?)

Som så många sagt tidigare: Reaktionen kommer att dominera så länge som det inte finns någon catchy och inkluderande ansats till vad som är ”next level samhällsteleologi”. Vem skriver vår tids Acceptera!-text? (Man kan för övrigt köpa den översatt till engelska på MoMA.) Vilka är vår tids motsvarighet till de experimentella tiotalister som tänkte uppåt framåt?

—

Kortversion av ovanstående: 2010 års valanthem må ha varit DJ Falcon/Bangalters ”Together”, men såhär efter valutgången kan vi gått gå tillbaka till LTJ Bukems ”Horizons”, med det fina citatet från Maya Angelous text från Clintons installationsceremoni:

Each new hour holds new chances
For new beginnings. …
The horizon leans forward,
Offering you space to place new steps of change.

Det nya väntar vid varje ögonblick, horisonten lutar framåt, vi kan inte backa.
—

*: I förlängningen kan man tänka sig att detta utvecklas till någonting minst lika tungt som SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute). SIFSI, anyone?