En liten post om psykogeografi, och om hur statistik är en form av kisning.

Häromdagen tittade jag in på Pratt Manhattan Gallerys utställning ”You are here: Mapping the psychogeography of New York City”. En helt OK utställning, som tar avstamp i Guy Debords definition av begreppet:

the study of the precise laws and specific effects of the geographical environment, consciously organized or not, on the emotions and behavior of individuals

Roligast var Ingrid Burringtons ”Center for Missed Connections”. Ett enkelt upplägg – nedkrattad data från den så kallade ”missed connections”-kategorin på Craig’s List, uppmappade ”missade möten” med knappnålar över Manhattans rutnät – som funkade utmärkt.

Utifrån denna mappning har Burrington även valt att borra ned i datan, för att kolla vilka tilldragelser som skapat just missed connections. Exempelvis var det visst någon spelning med LCD Soundsystem där många bara nästan träffades. Detta nedborrande skulle man ju kunna dra ännu längre: Vad hände vid dessa möten? Vad var det med just den spelningen som gjorde att så många fick span, men missade kopplingen? Här övergår det kvantitativa till det kvalitativa – datakrattadet övergår i etnografi.

Så skall det ju såklart vara. Vi är ju tardianer, och som sådana vet vi ju att allting är samhällen. Vi behöver inte anta att molekyl-samhällen och människo-samhällen är ontologiskt olika. (Vi tänker ju platt ontologi, symmetrisk ansats, etc etc.) Det finns dock en sak som skiljer studiet av de tu: Vi kan prata med människor. För att förstå molekyl-samhällen måste fysikern skapa en massa apparater som skall få molekylerna att säga något om sig själva. Det måste hur som helst se ut som att molekylerna säger något.. och att det inte är fysikern som talar – annars är det ju inte vetenskap. Alltså hamnar man på ett rejält avstånd från molekylerna. Och det bästa man kan hoppas på är att få någorlunda reliabel statistisk data över deras rörelser. (Se Latours bokkapitel om detta.)

Hos människor, däremot, har vi det fantastiska privilegiet att kunna förstå dem genom att istället närma sig dem. Endast så kan vi också förstå vad den där kartan över Manhattan visar. I utställningen talas det om att det är en karta över ensamhet. Hmm, vet inte om det känns riktigt rimligt. På LCD-spelningen känner man ju sig inte ensam… möjligtvis kommer denna känsla när man är hemma igen. Och är det verkligen ensamhet som uttrycks och platsbestäms i Craigs List-annonsen? Eller förhoppningar? Eller förundran över Manhattans oändliga mötespotential? Vi kan inte veta, om vi inte närmar oss människorna.

En annan fin psykomappning stod New York Times för, i anslutning till midterm elections. Med hjälp ett myller av pilar utspridda över landet visas hur de monadiska väljarna liksom sugits åt olika håll, som av magneter på endera sidan av landet – till höger och vänster, öster och väster. En riktigt fin beskrivning av hur de svärmande monadernas begär och tro påverkas av krafter som tar rollen av Leibniz gud (det finns ju ingen gud hos Tarde): De bringar ordning i svärmen, utifrån processer som bör förstås som magnetiska, atmosfäriska, epidemiska. Kom ihåg, monaderna har ju ingen insida från vilken de rationellt bedömer omvärlden. Monaderna kan bara reflektera varandra – det finns inga fönster, bara speglar!

På morgonteven satt det en nyhetsuppläsare och sade att denna psykogeografi var alldeles för confusing för honom. Visst, som så många andra vill han ha enklare data. Han vill ha entydighet. Han vill ha siffror i procent – ”43% tycker si, 57% tycker s唝. (Eller så vill han bara gå hem i stugorna – förlåt, på rancherna – George W Bush-style.)

Och visst är NYT-kartan lite stökig, men man kan ändå notera en gravitation åt höger. Det bästa sättet att få denna entydighet är att kisa lite. Ja, just det – om man ser till att försämra sin blick i tillräcklig utsträckning, så börjar världen bli lite enklare. Och det är ju det som är grejen. För att tala med Latour: Engelskans ”oversight” har ju en intressant dubbelmening. För att få överblick måste man ha överseende med saker. Även NYT-kartan är ju en förenkling. Och så kommer det det alltid vara. I varje aggregerad bild av värden fångas bara en liten fasett av monadernas komplexa speglingar.