Såg att min text om Det Barnsliga Manifestet, skrivet av Helena Granström, nu publicerats i GöteborgsPosten. Tänkte förklara mig lite.

Först och främst: Sokal-texten och dess efterdyningar är redan omskrivet rätt så rejält. Finns inte så mycket att säga om den, förutom just att denna intervention faktiskt haft produktiva utfall. Science wars are over, if we want it.

Låt oss istället gå in på påståendet att den psykoanalytiska idétraditionen i texten framstår som ”hopplöst stillastående”. Well, man kan tycka att om man nu skall hålla kvar vid den psykoanalytiska modellen av subjektifieringsprocesser kan det ju vara värt att lyfta fram försök att anpassa denna tanketradition till vår tid. Att inte göra så är på många sätt att göra denna tradition en björntjänst: Det blir alltför lätt att säga att Freuds tankar om vår vantrivsel i kulturen är alltför snävt anpassade för hur det var att leva i ett borgerligt hushåll i Wien kring förra sekelskiftet.

I artikeln nämner jag två samtida försök att ta det hela till the next level. Man kan dels luta sig mot Zizeks nu så populära tankar om det post-oedipala, det postmoderna, det senkapitalistiska – överjaget säger ”njut!”, snarare än ”nej så får du inte göra”. Visst, Zizek kanske är en pajas (det är vad min leninistkamrat tycker), men icke desto mindre har han blivit en central referenspunkt, kanske framförallt om man ställer honom i relation till all härlig, glädjefylld Deleuziana. (I Först som tragedi… är detta påtagligt – ”deleuzianismen” är det som Zizek hela tiden kretsar kring, utan att nämna Deleuze vid namn förrän i slutmeningarna.)

Man kan även luta sig mot Guattari-inspirerade Franco ”Bifo” Berardi, som ju besökte Stockholm i våras. I The Soul at Work skriver han:

When we deal with the present malaise affecting the first connective generation, we are not in conceptual domain described by Freud in his Civilisation and Its Discontents. Freud’s vision places repression at the origin of pathology: something is hidden from us, suppressed and repressed. Something is forbidden.

Today it seems obvious that seclusion is no longer at the origin of pathology, but rather hyper-vision, the excess of visibility accompanying the explosion of Infosphere: the excess of info-nervous stimulation. (179)

Denna överstimulering driver oss mot ett oroligt stissande styrt av ständigt nya ingivelser och begär, vilka inte känner några gränser. (Här kan vi koppla till Lazzaratos diktum att kapitalismus idag inte skall förstås i termer av produktionssätt ”mode de production” utan som produktion av världar ”mondes”.) Bifo slår alltså fast:

If in modern society the vastly prevalent pathology was repression-induced neurosis, today the most widely spread pathologies assume a psychotic, panic-driven character. (183)

Dessa perspektiv har ju dessutom fördelen att vara kompatibla med mer Foucault-inspirerade perspektiv på makt som produktivt. Samtidigt verkar det ju som att många alltjämt tycker att repressions-refrängen är mer catchy. Som sagt, än idag verkar det finnas många som ser att samhällsteoretiserandet peakade vid Herbert Marcuses fördömande av det teknokratiserade, repressiva samhället. (För ett par år sedan hade detta varit en alldeles utmärkt ingång i en utläggning om ”68-tänk” kontra ”99-tänk”… men nog bäst att röra sig, inte stå still.)< /p>

Bortsett från eventuella Sokal-kvaliteter i texten – det intressanta är att bokförlaget Ink lyckats samla så olika författare till sin manifest-serie. Rasmus och Christophers manifest inger ju en helt annan känsla vad gäller frågan om människa, kultur, teknologi, artefakter, natur. Det som jag vill peka på är att det är upplagt för en produktiv diskussion här: Ypperliga företrädare för olika positioner har lagt fram sina manifest, hoppas nu att skribenter kan börja förhålla sig till dessa positioner.

Centralt är frågor om naturens beskaffenhet, men kanske framförallt hur vi skall se på människan och verktygen. Låt mig göra en utvikning, för att senare återkomma till just denna fråga.

Visst, vi är ju materialister, och ser gärna världen som ett flöde av materia-energi; ett tryck som håller världen långt-från-jämvikt. Så länge en intensiv skillnad existerar – så länge solen lyser på jordytan – kan liv upprätthållas. Här har vi inte tiden på vår sida: Förr eller senare kommer driften mot energi-entropi få flödet att stoppa. Som det står i min gamla fysikbok från Chalmers: Vi har då bytt energiordning mot en rumslig ordning – universum kommer att bli kallt, och differentierat. Världen kommer att frysas ned som ett finmaskigt differentierat konstverk. Tänk en oändlig mängd unika snöflingor. Det kommer nog att bli fint.

Men fram tills dess måste vi också komma ihåg att världen ju också är ett flöde av replikatorer, som bränner genom, och ger ytterligare form till den flödande materia-energin. Den förmerar sig och bifurkerar i alla riktningar – som en ständigt expanderande sfär, där imitativa strålar sträcker sig utåt, bortåt. Dessa strålar, och de innovationer som får dem att bifurkera, kan få att samhällen (samhällen av såväl människor som molekyler; allt är samhällen) veckas i nya konstellationer. Dessa strålar kan alltså skapa nya associationer, nya agglomerationer. Det är därför innovation och politik är samma sak: Samhällelig form – och, mer specifikt, politiska subjekt – uppkommer enligt den Tardeanska sekvensen av Innovation, Repetition, Opposition, och Anpassning.

Vi kan välja mellan två positioner: Enligt ena positionen följer vi Ani Di Francos ofta citerade tanke kring att alla verktyg kan bli vapen om man bara håller dem på rätt sätt. Vi kan även citera Deleuze, i relation till uppkomsten av kontrollsamhällena: Vi behöver varken frukta eller hoppas, bara söka efter nya vapen. De finns där, om vi bara kan förlösa denna kapacitet. Enligt den motsatta positionen kan vi bara slå fast en sak: Att verktyg alltid är gestell som distanserar oss från vår Mänsklighet, punkt slut. Vapen-metaforen är problematisk här – ett vapen kan ju vara avhumaniserande – men poängen är att lyfta fram det öppna, och kapacitetsförlösande, i verktygen.

Detta kan appliceras även på boken som artefakt: Antingen ser vi att en bok är gestell som distanserar oss från vår Mänsklighet. Boken låser, språket likaså, och i själva verket förlorade vi matchen redan vid det symboliska tänkandets uppkomst. Eller så ser vi att människan inte kan vara något annat än ett assemblage/en sammansättning, vars agens uppstår genom att vi blir ett med alltfler proteser: Språk och skor, dator och nät… Michel Callon är inne på detta spår när han skriver om människans eventuella beräknande natur; homo oeconomicus kan visst existera, men inte a priori. HE uppstår genom att aktören förses med proteser som skapar kapaciteter för beräknande beteende. Men varken nyttomaximerande/girigt beteende eller gåvobeteende kan sägas vara ”mer i linje” med Mänsklighetens väsen; det finns ingen Mänsklig Natur.

Tarde skrev om boken som protes, och hjärnan som maskin: En bok är ett externt minne; minnet är en intern bok. (I denna interna bok sparas alla de protetiska mentala plugins – färdigheter och önskningar, tro och begär – som cirkulerar mellan oss, och hela tiden gör oss till något annat.) Precis som andra artefakter vet vi alltså inte vilken roll en viss artefakt kan komma att spela i framtida assemblage. Granströms manifest är just en sådan artefakt: Vi vet ännu inte vad den kan göra, vilka kapaciteter den besitter. (I min text nämner jag ju endast två.)

Den centrala frågan är alltså: Är det frankensteinska naturkulturella monstret öppet eller slutet? Tarde-Deleuze-spåret understryker det öppna. Det finns ingen slutenhet eller riktning i hur replikatorerna strålar utåt-bortåt. Den enda teleologi är den som finns är den som blir till av turbulenserna kring protesmänniskan, utifrån de öppningar som bjuds. Nya samhällsteleologier kan alltid falla på plats, nya politiska subjekt väntar ännu på att förlösas. Detta hopp faller bort om vi dogmatiskt fördömer dessa proteser som gestellande döda objekt.