På bokmässan skall vi ju ge ut en liten bilderbok, med tillhörande teoretiskt appendix. Följande post är ett litet appendix till min valanalys på Dagens Arena.
Varför prata grönt och brunt? Jo, dels för att det redan finns en diskussion om miljöpartiets eventuella ekofascism, och dels för att vi i anslutning till Arenas posthumanism-nummer mötte reaktioner kring det bruna i att problematisera en viss syn på det mänskliga subjektet. (Ni minns säkert: ”kan man skriva JAGET ÄR EN ILLUSION över ingången till Auschwitz?”) Uppenbarligen är det så att flera av de vitalistiska troper som nu är populära ger folk associationer till trettiotalet.
Detta är defintivt värt att borra vidare i. Jag har tidigare varit inne på detta tema, dels i föregående post, men även i anslutning till filmen Die Anwälte: I slutet av filmen ser vi hur den gröne Ströbele och den brune Mahler pratar blommigt om samhälle. Hur skall vi särskilja de bägge perspektiven?
I min valanalys gör jag denna åtskiljning baserad på den manöver som Manuel DeLanda gör i inledningen av A New Philosophy of Society. Det centrala i sammanhanget är att skilja på två ontologier: De som bygger på ”relations of interiority” och de som bygger på ”relations of exteriority”. DeLanda skriver:
”Of all the obstacles standing in the way of an adequate social ontology none is as entrenched as the organismic metaphor. In its least sophisticated form this stumbling-block involves making a superficial analogy between society and the human body, and to postulate that just as bodily organs work together for the organism as a whole, so the function of social institutions is to work in harmony for the benefit of society.” (DeLanda, 2006: 8 )
”In the late nineteenth century the organismic metaphor achieved its first systematic development in the work of Herbert Spencer and reached its pinnacle of influence a few decades later in the work of Talcott Parsons… The basic concept in this theory is what we may call relations of interiority: the component parts are constituted by the very relations they have to other parts of the whole. A part detached from such a whole ceases to be what it is, since being this particular part is one of its constitutive properties. A whole in which the component parts are self-subsistent and their relations are external to each other does not possess organic unity.” (9)
Jag har alltså valt att tala om ”organism-metaforen” i Dagens Arena, istället för att krångla med relations of interiority – det hade blivit en rätt lång filosofisk utläggning. Förhoppningsvis har folk en viss känsla för organismen som sluten enhet. DeLanda fortsätter:
”While those favouring the interiority of relations tend to use organisms as their prime example, Deleuze gravitates towards other kinds of biological illustrations, such as the symbiosis of plants and pollinating insects. In this case we have relations of exteriority between self-subsistent components – such as the wasp and the orchid – relations which may become obligatory in the course of coevolution.” (11)
Relations of exteriority? Jo, förstår ni, dessa relationer innebär
”first of all, that a component part of an assemblage may be detached from it and plugged into a different assemblage in which its interactions are different. In other words, the exteriority of relations implies a certain autonomy for the terms they relate, or as Deleuze puts it, it implies that ’a relation may change without its terms changing’. Relations of exteriority also imply that the properties of the component parts can never explain the relations which constitute a whole…” (10-11)
I min text till DA har jag valt att inte börja prata om ”assemblage”, geting-orkidé, eller något annat exempel från von Uexküll, såsom fluga-spindel-relationen. Inte heller fanns det plats att prata om ekosystemets kontrapunktiska sammanhållning – förhoppningsvis har folk någorlunda känsla för ett ekosystems öppenhet och potential för utveckling.
Här kan man såklart påpeka att även en kropp är ”ett ekosystem” – någonting som hänger samman genom relations of exteriority. Detta är helt rätt! Men det är ju det som är poängen: Målet är förstås att driva igenom denna ontologi för även de entiteter som vi så gärna ser som ”organismer”:
”Conceiving an organism as an assemblage implies that despite the tight integration between its component organs, the relations between them are not logically necessary but only contingently obligatory: a historical result of their close coevolution. In this way assemblage theory deprives organismic theories of their most cherished exemplar.” (DeLanda, 2006: 11-12)
Detta för oss tillbaka till posthumanist-diskussionen kring Arena-numret. Utifrån ovanstående hoppas jag att man ser att det inte alls funkar att skriva ”heja relations of exteriority!”, ”allt är ekosystem – till och med den mänskliga kroppen!” eller ”du och jag – ett assemblage!” över porten till något koncentrationsläger. Mer rimligt då att skriva att ”Samhället: En organism som måste skyddas från allt som rubbar dess enda sätt att hänga samman”.
Jag antar att man kan säga allt ovanstånde på ett lite mer slapdash-deleuzoguattarianskt vis: Tanken om den transcendenta organismen (med dess gudomliga plan) är det som överkodar de sprudlande, öppna, ständigt sammankopplande ekosystemen, som helt saknar riktning och mål.
Samma sak finner vi för övrigt i Tarde. För Lazzarato är det företaget som alltmer försöker leka Leibniz-Gud, genom att ordna de monadernas oregerliga dans. Samma märks i den Tarde som Latour och Lepinay skriver om, fast då kommer transcendensen från överkodande teorier om ekonomins förmodade ”lagar”:
”If we agreed once and for all to apply this idea of immanence without any transcendence, could we not once again engage in politics? The politics that the sectarians of Mammon, God of Providence and of automatic Harmony, and that those of the State have been forbidding us from practicing for so long – yes, a politics of liberty. Liberalism then? Why should we be afraid to use this word, as long as we remember that its opposite can only be the term ”Providentialism.”” (Ur The Science of Passionate Interests: An introduction to Gabriel Tarde’s economic anthropology)
(Intressant definition av ”liberalism”. Har för övrigt valt att använda varken L-ordet eller ”socialism” i DA-texten.)
Hur som helst – det är ju hit vi vill komma – till den deleuzianska feelingen av att världen är öppen, att verkligheten kan bubbla över åt en massa oväntade håll – och att överkodningen är det främsta fienden. Alltså – slå alla organism-tankar ur hågen, tänk ekosystem!
—
Slutligen, något om Zizek: Varför blanda in honom i texten? Jobbar inte han på ett helt annat sätt än ovanstående tänkare?Jo, ja, man jag kan inte låta bli att känna att någonting speciellt händer med riksdagen då ett parti med rötterna i nynazismen tågar in i den. Visst, det är kanske mossigt att tänka att vi lever i ett ”post-oedipalt” tillstånd, med vikande ”symbolic efficiency”… men det kändes som att hans poäng borde vara med trots allt.
Pratet om brunt och grönt ger mig associationer till vissa psykoaktiva preparat – vet inte om det funkar som metafor för din tes dock.
Hmm, intressant, jag tror att jag förstår hur du tänker… Fast det funkar ju inte med min tes om att grönt är bra och brunt är problematiskt. Ser ingen skillnad i detta avseende.
(Apropå Zizek och symbolisk efficiency: Inför alla instanser som kan räknas som ett mer eller mindre stort A vill jag här deklarera att jag naturligtvis står bakom total nolltolerans och total nollvision m.a.p. ovanstående.)
Ojdå – glömde att tillägga att ChrisK diskuterar organism/fascism här, apropå våra diskussioner om ämnet under Tokyo-konferensen:
http://christopherkullenberg.se/?p=1675
Mycket intressant. Jag instämmer helt i exterioritetsrelationerna och i assemblagetanken, och förstår varför dessa inte kan presenteras i en Arena-text.
Problemet jag har är med begreppet eko och system. Hur får vi begreppet att inte innehålla ekofascism, där ”dysfunktionella komponenter” måste sorteras ut?
Att getingen och orkidén står i ett rhizomatiskt heterogent förhållande är oproblematiskt. Att sommarängens ekosystem inte får rubbas är däremot en annan femma.
Men jag kanske är alldeles för strikt i min begreppsanvändning 😀 (begreppsfascist :D)
Ja, man kan nog se att ekosystemstanken inte är så entydig som jag vill få den till.
Jag försöker ju främst finna en enkel tankefigur som folk kan relatera till, och jag tycker trots allt att ekosystem är den bästa kandidaten. Assemblage/sammansättningar, kontrapunktiska symfonier, och andra kandidater blir mindre slagkraftiga. Framförallt när man sätter ekosystemet i jämförelse med organismen. Där finns ju exemplen i samma kontext. (Svårare om man skall jämföra en organism med exempelvis en autokatalytisk kemisk reaktion, som ju är ytterligare en kandidat.) Man kan även tänka sig ”blomma-och-bi-relationen”, men det blir väl kryptiskt.
Fast det är sant – man kan definitivt tänka sig att man kan se sommarängen som ett ekosystem som ”måste skyddas” – men då tycker jag att man mister lite av meningen med ”det öppna ekosystemet” och snarare är inne på organismen. Då säger man ju, mer eller mindre, att entiteterna på sommarängen står i interioritetsrelationer till varandra.
Dessutom är jag inte säker på att folk tänker sig att sommarängen är ett slutet system – att de ser dem som någonting färdig. Minns din post om internet som en sommaräng
http://www.bevarainternet.se/christopher-kullenberg/internet-ar-som-en-sommarang
>> där finns ju konnotationerna med diversifiering, möjligheten för oändlig differensifiering…. låt tusen blommor blomma et cetera et cetera..
intressant! funderar ur denna brungröna paralellitet kan förstås i relation till Rancières kommentar till rasistpassionen i Frankrike.
http://wrongarithmetic.wordpress.com/2010/09/21/ranciere-racism/
Känns som hans argument är vanligare i sverige än i frankrike, men att hans tydlighet ändå har något att ge när han för samman statslogiken med intelligentians passion, som två sidor av samma överkodande mynt.
Ja, svnsk, det finns så mycket att säga om F-ordet. Känns som att det är dags att ta diskussionen till the next level. (Lägga upp diskussionen på en slags diagrammatisk/abstrakt maskin-nivå.) Kanske dags för ett litet seminarium eller motsvarande?
1. Vi har den atom-orienterade modellen, där helheter är simpla aggregat och exakt lika stora som summan av sina respektive delar. Som en konsekvens är delarna alltid en viss privilegierad sort: Atomer, individer etc. Alla större eller sammansatta entiteter ses som epifenomen och kan i teorin alltid reduceras till ”den minsta enheten”.
2. Vi har också den system-orienterade modellen, där helheter är större än summan av delarna. Denna modell kommer i två varianter:
– Den stängda, organismiska modellen, där delarna finns till enbart för en helhets skull (holism, relations-of-interiority) – observera att en stor del av den gröna rörelsen utgår från denna modell, men ser ekosystem, ja hela naturen, som organismer.
– Vi har den öppna, emergens-modellen, där helheten är komplex, irreducibel och obestämd på förhand (relations-of-exteriority)
Jag ser alltså det du anger som organism- respektive system-modellen som två sätt att förklara samma sak: Hur helheten kan vara större än delarna. De arbetar också båda inom det relationistiska paradigmet, där hemligheten antas ligga i relationerna som sådana.
Jag menar alltså att problemet med den atomistiska modellen är att den måste reducera allt till en minsta enhet (Margaret Thatcher: “There is no such thing as society. There are only individuals and families.”), och detta är absurt. Det motsägs av allt vi möter, hela tiden! Atomistiska modeller får svårt att förklara indeterminerade och emergenta fenomen, och kan bara hänvisa till ”okända variabler” när de konfronteras med sådana.
Problemet med den system-orienterade modellen är å andra sidan att den inte i sig förklarar systems föränderlighet, även om anhängare av modellen gång på gång försäkrar att de uppmärksammar denna föränderlighet. Att beskriva förändring i relex- eller relin-termer är dock en sak, och att förklara den i samma termer är en helt annan. System-orienterade modeller fungerar till deskriptiva teorier, men inte som ontologier (om någon nu är intresserad av ontologi).
De system-orienterade modellerna har alltså svårt att förklara förändring – hur och var den uppstår. Men frågan är också rentav vad som skiljer rel-in från rel-ex när det gäller att beskriva något faktiskt existerande fenomen? Så länge vi låter relationer konstituera relata så sluter sig systemen och går mot entropidöden, oavsett vi talar om relin eller relex. Det är svårt att se någon praktisk skillnad mellan en sammansättning som definierar sina delar top-down, och en sammansatt helhet som emergerar då varje del uttrycks genom sina relationer. Och vad hindrar relex från att fortsätta ända ut till universums bortre gräns och som en konsekvens uppnå en helhet inom vilka alla delar konstituerar sig?
Det kan också formuleras så här: På grund av relationismen tenderar även Deleuze & Guattari mot molaritet, hur mycket de än talar om molekyler.
DeLanda är hursomhelst på rätt väg, instinkterna finns där, men han tar inte steget fullt ut när han dröjer kvar vid en relations-orienterad världsbild. Det finns alltjämt ett behov av (surprise):
3. en objekt-orienterad modell. Den objekt-orienterade modellen ser objekt av alla skalor och sammansättningar – det finns ingen privilegierad enhet. Modellen sätter sedan relata före relation. Relationer utgör substans, men alla relationer är inte substantiella eller kausala (”förändrande”). Varje del är större än den helhet, som drar nytta av en begränsad del av sina delars existens för att själv existera. Men varje helhet är samtidigt större än sina delar.
Det låter lite som både ha och äta kakan, men poängen är att kunna förstå både förändring, världens individualiserade grundstruktur och emergenta entiteter och/eller egenskaper.
—
Efter denna långa utläggning kan jag då äntligen ställa den egentliga frågan om vilken metafor som kan vara verksam i det politiska samtalet. Ekosystem och Organism tenderar för mig mot samma förståelse av världen och samhället. DeLanda har egentligen rätt i att vi måste bryta föreställningen om att vi bara har atomism och holism att välja mellan. Men svaret är inte att byta relin mot relex. Svaret är som jag ser det att vi på något sätt upprättar en förståelse av självständiga objekt/aktörer på alla nivåer och skalor.
Det är såsom vi möter världen hela tiden, och vi kan egentligen ta vilken sammansatt entitet som helst som metafor (eller kanske ’metonym’). Ett hus, en människa, en maskin, ett bollhav, en müsliblandning, en statligt verk, en nationalstat, en grupp, ett samhälle – alla uppvisar en helhet av självständiga delar, precis som a herd of cats, en svärm, en flock, ett stim; alla flitigt använda metaforer som dock saknar heterogeniteten bland sina komponenter.
Jag fastnar därför till slut vid sammansättning, assemblage. Och cirkeln är då på något sätt sluten.
Hej Mac,
håller med här: ”Varje del är större än den helhet, som drar nytta av en begränsad del av sina delars existens för att själv existera.”
Detta är ju Tardes monadologiska position. Vet inte om du läst Latours text:
”Tarde offers a very odd type of reductionism since the smallest entities are always richer in difference and complexity than their aggregates or that the superficial appearances that we observe from far away. … the small is always also the most complex”
”Every monad overspills the artificial being of any ”˜superior”™ order, having lend for allowing its existence only a tiny part, a facade of itself ! You can enrol some sides of the monads, but you can never dominate them. Revolt, resistance, break down, conspiracy, alternative is everywhere. Doesn”™t have one the impression of reading Deleuze and Guattari Mille Plateaux?”
http://multitudes.samizdat.net/Gabriel-Tarde-and-the-End-of-the.html
Om förändring – ja, jo, DeLanda pratar ju exempelvis om att hans intresse för komplexitetsteori skiljer från tidigare systemteori, eftersom han är mindre intresserad av autopoisis, och mer intresserad av bifurkationer etc. Still, det är möjligt att han inte kommer hela vägen fram.
Som du ser i Latour-pappret löser Tarde förändringsgrejen genom att gå över från en vara-filosofi till en ha-filosofi. Denna, antar jag, kommer du nog se som alltför relationistisk.
Assemblage – absolut – jag håller med, assemblage är ett bra ord, om än lite för krångligt för att få med i en Dagens Arena-text. Jag förstår dock inte vad det blir kvar av begreppet om man tar bort relationismen? Varför använda begreppet assemblage om det relationella i att sätta samman olika entiteter tas bort?
Jo, jag har läst Latours text. Men nja, min (Harmans) position är att helheter och delar båda undandrar sin fulla verklighet från varandra. Helheten är som sagt också större än sina delar, och det finns ingen privilegierad nivå av verkligheten. (Jag har ärligt talat lite svårt att se att just den här aspekten av Tardes monadologi håller för prövning. Graden av komplexitet och antalet komponenter i ett system har ju ett visst samband, exempelvis.)
Nå, det är ju inte så att den objekt-orienterade modellen saknar relationer. Men det är objekt som konstituerar relationerna och inte tvärtom. Det är det som gör att hela universums utveckling inte sker på en enda gång – objekt är i grunden buffrade från varandra, och det är bara i undantagsfall som kausala relationer uppstår mellan dem. Det är också därför som allt inte behöver vara kopplat till allt annat på ett enda stort fält av vare sig interioritets- eller exterioritets-relationer, där förändring slutar vara möjlig.
Sammansättningar består alltså på ett sätt av objekt som ÄR relaterade till varandra – och varje relation mellan objekt utgör substansen för ett nytt objekt: det sammansatta. Alla objekt är sammansättningar. Alla verkliga relationer sker på insidan av ett sammansatt objekt, genom medierande objekt (en relation består i sin tur av objekt).
Jag kan också lägga till att delarna av ett objekt bara är de som ligger ”närmast” objektet. En kropp består inte alls av atomer! Molekyler består av atomer (som inte på något sätt upphör vara atomer för att de ingår i en molekyl). Molekyler bygger upp organeller som bygger upp celler som bygger upp organ som bygger upp människokroppen; men kroppen har ingen egentlig relation till cellerna. Och så vidare.
(Jag kritiserar inte din Arena-text egentligen, utan tog den som en ursäkt för att få utveckla detta. Det är ju det forum jag har valt att verka i… Sorry.)
Hej igen,
ja – absolut – jag förstår att du inte kritiserar Dagens Arena-grejen – det är cool – bra att du beskriver detta.
Ja, jag förstår lite vad du är ute efter. Men jag känner bara att mycket av resonemangen hela tiden rör sig på ett hypotetiskt plan – lite som analytisk filosofi när den är mindre rolig. Vilken roll spelar denna speciella synen på relationer och objekt – exempelvis i diskussionen om SD och fascism/totalitärism?
Jag har funderat mycket på ett svar på din fråga… För visst, jag är ju själv intresserad av, och i viss mån hänvisad till (jag har helt enkelt inte tid och möjlighet att studera mycket mer än spridda texter), ontologi så jag tappar ofta metafysiken – om man använder en distinktion mellan dessa närliggande begrepp som Harman drog upp i något papper: Ontologi är en teori om det som är gemensemt för existensen hos allt som existerar, medan metafysik alltid avhandlar något mer specifikt; partipolitikens metafysik, åskvädrets, medvetandets, gråstenens, livets metafysik, och så vidare. Finns det då en SD-väljarens metafysik? …
Umwelt-tanken handlar för mig i grund och botten om att det är organismen (i den icke-bruna betydelsen 🙂 ) som avgör hur den relaterar till omvärlden. Vi kan uttrycka detta annorlunda och mer generaliserat: Alla relationer är asymmetriska, då de sker mellan ett objekt och en sinnlig profil, hämtad från ett faktiskt urval av hypotetiskt möjliga relationer med ett annat objekt.
Det finns för mig ingen sammansättning mellan Geting och Orkidé. Getingen möter bara sina sinnens version av orkidén, och Orkidén möter sina sinnens version av getingen – och ingen av dessa sinnliga versioner är i närheten av att vara Orkidén eller Getingen i sig själva. (Det ska dessutom sägas att samma sak gäller en stenkulas relation till bordet det ligger på, eller två atomers realtion till varandr ai en molekyl.)
Alla relationer är enkelriktade i denna asymmetri. Getingen kan genom sin sinnliga profil inför orkidén påverka den, och orkidén kan påverka getingen på motsvarande sätt, men detta är då två olika relationer. Ömsesidigheten är en efterhands- och utifrånkonstruktion!
Ett nytt sammansatt objekt uppstår i samband med varje sådan asymmetrisk relation, man kan till och med säga att relationen uppstår på insidan av ett objekt, den utgör detta objekts själva substans. Huruvida en sammansättning (=objekt) överlever detta konkreta och momentära utbyte av stimuli och affekter beror på. Det är alls inte säkert. Finns det överhuvudtaget en mer stabil sammansättning av geting-orkidé? Det vet jag tyvärr för lite om getingar och orkidéer för att säga. Det kan vara så, men är det inte nödvändigtvis – det är definitivt tydligare i många andra fall. Poängen är: Samexistens och till och med samevolution betyder inte att man är del av ett system i egentlig mening, det vill säga del av en självständig sammansättning som varar längre än varje enskilt mikroutbyte av affekter.
Nu börjar jag kunna närma mig saken: Vi måste försöka undvika risken att övertolka samexistens och korrelationer till en punkt där man sanningsproducerar (Badiou) snarare än beskriver ett fenomen. Jag misstänker rentut att ”begäret” efter ”det bruna” i SD:s historiska ”arv” är en överkodning av analysunderlaget, snarare än en analys av vad vi kan kalla verkligheten. Den enskilde väljarens invandringskritiska hållning och en allmän misstro mot ”etablissemanget” behöver såklart inte ha ett dugg med SD eller SD:s tillblivelsehistoria att göra – SD och väljaren kan mycket väl enbart kopplas samman i själva röstningsögonblicket och denna koppling kan sedan upphöra lika hastigt.
SD som partiorganisation (snarare än Sverigedemokrat som något slags ideologisk identitet) är dock sammansatt på ett visst sätt av en mängd olika heterogena komponenter, som var och en har en existens som vida överstiger att vara del av SD. Varje del har bara relationer i sin respektive umwelt, och denna umwelt involverar också en sinnlig profil av SD som sammansatt helhet (ett objekt i sig). Det är på detta sätt som SD-helheten återverkar på sina delar och då uppfyller ett viktigt kriterium för att kunna kallas en egen entitet, ett objekt i sig.
Här formuleras nu en ontologiskt avgörande skillnad mellan ”familjära” och ”främmande” (domestic respektive foreign, på Harmans engelska) relationer. Poängen är att SD som helhet inte utgör en miljö, ett ekosystem, en bakgrund, som alla dess delar är nedsänkta i – varje del (och helhet) är självständiga objekt och har bara en umwelt och en ”insida”, en endostruktur av familjära relationer (mellan delar som på samma sätt i sin tur är självständiga). Endostrukturen bestämmer objektets förmåga att affekteras, det vill säga: Endostrukturen avgör vilka affekter som tillåts utgöra objektets umwelt. Vi har alltså inte alls en fråga om relex ELLER relin, utan om främmande exorelationer OCH familjära endorelationer!
Nå, kan då inte en sammansättning av (bland annat) en Väljare och SD (partiet), där väljaren möter en sinnlig profil av SD, producera ett slags mikrofascistiskt begär? Jo, men det är i så fall ”lokalproducerat” och inte systemproducerat. I den mån denna produktivitet uppstår på många ”platser” (i många enskilda sammansättningar väljare-SD) så har vi att göra med ”unit operations” – små lokala ”abstraherbara maskiner”, snarare än lokala effekter av ett globalt system, som vi utifrån kan läsa av och ”förklara” väljarens beteende genom.
Den här analysen undviker att diagnosticera patienten (SD-väljaren) utifrån analytikerns (sociologens) systemteori. En sådan ansats var den uttalade ambitionen med D&G’s schizoanalys, MEN jag förstår faktiskt allt bättre Badious berömda kritik, att D&G-ontologin själv gärna kollapsar i den top-down performativitet som de uttryckligen sa sig vilja undvika.