Om att bli en del av någonting större än sig själv.

På Museum of Contemporary Art Tokyo har man skapat en verklig värld av den animerade värld som man kan se i Yohei Tanedas nya film, Karigurashi no Arrietty. I utställningen får man även se material från Tanedas tidigare arbeten, inte minst Kill Bill I. Från den senare är det en speciell sekvens som fastnat i mitt sinne – den där Uma Thurman flyger in för landning i Tokyo. Taneda lyckas där fånga den känsla man får som förstagångsbesökare i denna urbana djungel. Staden ser verkligen ut som framtidens LA i Blade Runner. Om jag tittar ut från mitt hotellrumsfönster ser det exempelvis ut såhär:

Att sedan bli en del av denna organism är också stort. Första kvällen, när jag skulle ta mig hem till Shinjuku från Shibuya, fick man just den känslan. Helt plötsligt börjar man göra strukturen, eftersom ens kropp/sinne börjar resonera med det urban-semiotiska spelet.

Roligt även att börja bli en ”medlem” i detta community, och lägga sig till med andra medlemmars etnometoder för att göra denna ordning. Deltagande observation hjälper en att förstå vilka metoder som funkar. Efter ett tag kan man köa på rätt sätt, flöda smidigt genom trånga passager, osv. Tillvaron i detta experiment – hur mycket folk kan vi klämma ihop på ett och samma ställe? – blir dessutom mer dräglig om man visar artighet och respekt. Man kan exempelvis vara generös med bockningar, och att bära mask om man (som jag) känner sig lite krasslig:

Det finns någonting intressant i kittlingen inför att bli en del av någonting större än sig själv. Det hela är dock lite kluvet: I begäret till att bli en del av detta stora ser vi det ursprunget till solidaritet och civilisation, men även grogrunden till utomordentligt farliga samhällslogiker. Som Lars Linder skrev, i anslutning till Arenas nummer om posthumanism: ”I samma ögonblick som vi avskaffar den unika människan blir vi tvungna att uppfinna henne på nytt.”