Sedan ett par veckor tillbaka har Syriana, en thriller om den ekonomisk-politiska problematiken kring oljeberoende, visats på svenska biografer. Filmen bjuder på en trovärdig analys av spelet kring oljan. Men filmen är även intressant som en beskrivning hur makt och politik yttrar sig i den samtida ekonomin.

Ursprungligen publicerad av Vägval Vänster. 

Just nu pågår nämligen en debatt om hur vi skall beskriva vårt ekonomiska system. I boken The New Spirit of Capitalism hävdar sociologen Luc Boltanski och företagsekonomen Ève Chiapello att den samtida kapitalismen präglas en ny anda. Den antiauktoritära 68-generationens tillträde till styrelserummen – inte minst genom Internet-boomen – har gjort förändringsvilja, flexibilitet och nätverkstänkande till kapitalismens nya ledord. Även sociologen Richard Sennett ger uttryck för liknande tankar i hans nya The Culture of the New Capitalism. Vilken typ av människa är det som frodas – och formas – i denna nya flexibla kapitalism?

Samtidigt finns det kulturanalytiker och samhällsvetare som ifrågasätter huruvida dagens ekonomi bör undersökas som just ”kapitalism”. Filosofer som Manuel DeLanda, sociologer som Michel Callon, och novellförfattare som Richard Powers menar att det inte går att beskriva ekonomin som ett sammanhållet kapitalistiskt ”system”, styrd av ”marknadens lagar”. Vi behöver, menar de, nya modeller för att förstå och förändra den globala ekonomins avigsidor.

Syriana är på många sätt en film som stödjer den senare ståndpunkten. I recensionerna lyfter filmkritikerna fram två omdömen. För det första har man kommenterat filmens täta intrig: I ett hisnande tempo sammanlänkas oljebolagschefer i Texas, presidenter i Washington, marknadsanalytiker i Genève, CIA-agenter i Beirut, religiösa ledare i Iran, prinsar i ett fiktivt oljeemirat, tillfällighetsarbetare från Pakistan, och – indirekt – bilister i Sverige. Berättelsen består av en myriad av mindre maktspel, och man måste koncentrera sig för att inte missa någon av de pusselbitar som håller ihop handlingen.

För det andra beskrivs Syriana som en ”ensemblefilm”, där flertalet skådespelare samsas om utrymmet i intrigen. George Clooneys Oscar för sin insats klassades som bästa biroll – helt enkelt eftersom det inte finns några huvudroller i filmen. Ingen av aktörerna – inte ens oljebolagschefen eller presidenten – har en överordnad roll i skeendet. Alla är insnärjda i samma monströsa apparat.

Filmens främsta förtjänst är att den visar just hur företags, marknadsanalytikers och konsumenters handlande inte kan frikopplas från utrikespolitik, fattigdomsproblematik och terrorism. Den visar därför på omöjligheten i moderna ekonomers fåfänga försök att separera naturlagsdrivna, ekonomiska logiker från subjektiva, politisk-kulturella faktorer.

Syriana visar hur oljeproduktionen är alldeles för insnärjd i politik och dynamiska, mångfacetterade maktspel för att kunna sägas följa några enkla ekonomiska logiker.

I ett av filmens nyckelögonblick slår en oljebolagsrepresentant fast att konkurrensen om lukrativa kontrakt kräver extraordinära åtgärder: ”Korruption är vårt skydd, korruption håller oss säkra och varma – korruption är det som får oss att vinna!”

Filmens aktörer – oljechefer, presidenter, marknadsanalytiker, CIA-agenter, emirer osv. – kan alltså inte inordnas under de ”lagar” som antas gälla för marknaden. Aktörernas handlande kan inte reduceras till Adam Smiths osynliga hand, Karl Marx klasskamp, eller någon annan form av underliggande objektiv naturlag. Aktörerna i filmen är snarare delaktiga i en gigantisk makthierarki. I Manuel De Landas terminologi – lånad från ekonom-historikern Fernand Braudel – är det snarare en ”anti-marknad” än en marknad.

Det genomgående drag som präglar denna maktapparat är de olika aktörernas Machiavelliska maktspel. Det faktum att aktörernas intressen och identiteter inte är fixa gör att apparaten – och maktrelationerna – ständigt omkonfigureras: Företagsledare byter expansionsstrategi, västledare byter hållning gentemot mellanösternledare, agenter byter arbetsgivare, låglönearbetare blir religiösa fundamentalister.

Det som är mest spännande med Syriana är att det inte bara är den fiktiva berättelsen som bygger på en rörig sammanblandning av ekonomi och politik: Filmen som sådan en produkt av samma fenomen. Bakom Syriana – såväl som North Country och kommande Good Night, and Good Luck – står produktionsbolaget Participant Productions. Detta företag har startats i syfte att driva politik, och varje produkt är ämnad att sätta en viss fråga – såsom oljeberoende, sexuella trakasserier och pressfrihet – på den politiska agendan.

För varje film förs även en tillhörande aktion i samarbete med lämplig civilsamhällesorganisation. Till Syriana hör således kampanjen Oil Change (participate.net/oilchange), i samarbete med miljöorganisationen Sierra Club. Till North Country hör Stand Up (participate.net/standup), i samarbete med kvinnorättsorganisationen National Organization for Women. Till Good Night, and Good Luck hör Report it Now (participate.net/reportitnow), i samarbete med pressfrihetsorganisationen Free Press.

Participant Productions är alltså ett annat exempel på det problematiska i att betrakta ekonomin som styrd av rationella, objektiva marknadslagar. Det går inte att reducera Participant Productions till en nyttomaximerande produktionsfunktion eller en utsugande kapitalist – lika lite som att det inte går att reducera oljeberoende-apparaten till logiker som den osynliga handen eller klasskampen. (En rolig detalj i sammanhanget är att företaget startats av Jeff Skoll, grundare till e-bay och förgrundsgestalt för den nya kapitalism som Boltanski, Chiapello och Sennett kritiserar.)

Problemet med dagens ekonomi är alltså inte att den faktiskt liknar de klassiska ekonomernas teorier om Kapitalismen. Problemet är – vilket jag redan skrivit om på denna sida – att vi har fastnat i att analysera ekonomin i deras termer. Problemet är att vi håller fast i tron på existensen av ett sammanhållet kapitalistiskt ”system”, styrt av ”marknadens lagar”, frikopplat från människors maktspel och politiska ambitioner.

Denna tro gör oss oförmögna att förstå den myriad av maktförhållanden som ryms i den globala problematiken kring oljeberoendet. Samma tro kan inte heller uppmuntra oss till att driva politisk kamp på samma sätt som Participant Productions. I värsta fall stänger tron på Kapitalismen ute möjliga flykt- och utvecklingsvägar mot en bättre ekonomi.

Manuel De Landa menar därför att vi måste sluta använda ordet ”kapitalism” – begreppet kan helt enkelt inte fånga den dynamik som ryms i den samhällsekonomiska apparaten. Som begrepp och tankefigur har kapitalismen uppnått mytisk status, men icke desto mindre är det ett konceptuellt verktyg som leder oss fel. Syriana aktualiserar behovet av en ny energipolitik, men även behovet av en ny politisk ekonomi.