En utförlig rapport från Almedalen. Något om dalmiljö, politikerterritorium, tonalitet och Littorin-refränger.

Spenderade fyrtiotvå timmar på Gotland, mitt i Almedalens kakafoni. Copyriot, som stannade ännu kortare (32 h), bekriver kakafonin enligt följande:

Alla får plats även om vissa får mer plats. Alla skulle vilja nå ut till fler men alla är trots allt tillfreds med att alla får höras i Almedalen, de intar en välvillig hållning gentemot varandra och bekräftar gemensamt åsikternas allmänna ekvivalens.

Utifrån detta vecklar Rasmus upp ett intressant resonemang kring de kommodifierade politiska åsikter som stöts och blöts i Almedalen. FIs pengabål är på många sätt det ultimata exemplet på varufieringen av politiken, en provokation som ligger i linje med PR-skråets mer abstrakta mål: ”att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärden.”

Sedan Rasmus skrev om pengabålet har ju detta års almedalskakafoni alltmer kommit att synka sig kring Littorinskvallret. Men vad är det då som gör att vissa budskap – vissa accentueranden av outbarhet – ”når ut”? Almedalen har under veckan varit en kokande förtätning av människor, och stället kryllade av replikatorer (idéer) som ville kopiera sig i tusentals och miljontals*. Få av dessa lyckas med sitt kopimi-önskan. Vad är det som gör att vissa budskapsreplikatorer ”slår igenom” i kakafonin, och på så vis förmerar sig?

—

I refrängen till REMs ”It”™s the end of the world as we know it (and I feel fine)” kan man höra en röst som wailar ”it”™s time I had some time alone”. Låten är ett exempel på användning av kontrapunkt: Tonerna från wailrösten (Mike Mills?) ”kompletterar” Michael Stipes melodi. I det lugnare partiet, tre minuter in, hör man att Stipes melodi även kompletteras av Stipes egen andrastämma av ”it’s the end of the world as we know it”, också den i kontrapunkt. Refrängen kommer till liv genom en dyadisk, och sedan triadisk, relation mellan de olika stämmorna.

Jakob von Uexküll använde kontrapunkten som tankefigur när han ville beskriva uppkomsten av naturens harmoni. Hans projekt – att beskriva biologi i termer av meningsskapande mellan organismer och deras mer eller mindre subjektivt upplevda omvärld (organismens ”Umwelt”) – var inte minst en kamp mot de som ville förstå biologin i mer mekanistiska orsak-verkans-termer. (Se exempelvis Uexküll, 1982) De lagar som formar naturen kan, menade han, liknas med de ”lagar” som styr kontrapunkten:

Instead of the laws of mechanics, the laws are here closer to the laws of musical harmonics. Thus the system of the elements starts with a dyad, followed by a triad, etc. (Uexküll, 2001: 116, citerad i Buchanan, 2008: 27)

Brett Buchanan diskuterar denna process – med vilken kontrapunktiska stämmor läggs på varandra – i sin Onto-Ethologies. Han skriver:

An issue here is that the contrapuntal arrangement can increasingly grow, such that the previous subject presumably becomes sublated within the next stage, from cell to animal to environment to ecosystem to planet to cosmos and so on. (Buchanan, 2008: 29-30)

I Uexküll finns det alltså lite av det som DeLanda diskuterar i A New Philosophy of Society; världen som en bottom-up-process av kaskader av emergenta fenomen, nästade i varandra. I Uexkülls ”svärmande” termer: Cellens klang eller rytm går in i organens melodi, som går in i organismens symfoni, som går in i harmoni med andra organismer, vilket i slutändan leder till naturens harmoni. I botten av det hela finns dock en enkel men nog så radikal tanke:

All living things have their origin in a duet.
(Uexküll, 2001: 118, citerad i Buchanan, 2008: 28)

Allt liv är två; det börjar med (minst) två entiteter som hamnar i kontrapunktisk samklang med varandra. Buchanan drar ut olika tangenter för denna tanke, och spårar Uexküll i såväl Heidegger som Deleuze. Uexkülls tanke om livets duett tvingar oss nämligen att ompröva vår syn på såväl liv som subjektivitet:

In order to inquire into the biological world, therefore, we cannot begin with just a single organism any more than we can begin with the Umwelt alone. When framed in this way, an organism is never just one. Instead, each organism has a context, an Umwelt in which it lives, and, in being so, the organism is always already more than itself. It is the notion of the animal as ”subject”, then, that is precisely at issue. To know the organism requires knowing its other(s). But to what degree is the other, as other, a part of the subject? Where, in other words, does the subject begin or end, and likewise the environment?
(Buchanan, 2008: 29)

Det är detta upplösande av subjektet som gör att Deleuze tog till sig Uexküll – Buchanan hävdar till och med att det var Deleuze som dragit dessa tankar längst. I sin föreläsning om Spinoza (”Spinoza and Us”) kopplar Deleuze sin nyläsning av affektbegreppet till Uexkülls fokus på relationer mellan entiteter (organismer, celler, artefakter). Deleuze menar att dessa relationer – som upprätthålls genom entitetens kapacitet att affektera och affekteras – bestämmer vad en kropp är.

Deleuze slår alltså fast att Uexküll är en Spinozist, eftersom han förespråkar att vi skall förstå en organism (en kropp) genom att räkna i kontrapunktaffekter. Det klassiska exemplet är fästingen, som orienterar sig utifrån tre enkla affekter (den kan söka sig mot solljus, den kan känna lukten av smörsyra/svett, den kan söka sig mot kroppsvärme):

look at the tick, admire that creature; it is defined by three affects, which are all it is capable of as a result of the relationships of which it is composed, nothing but a three-polar world! … Blind and deaf, the tick has only three affects in the vast forest, and for the rest of time may sleep for years awaiting the encounter. What power, nevertheless!
(Deleuze, 1987: 45)

Tillsammans med Guattari fortsatte Deleuze att spinna vidare på Uexkülls tankar. Referenserna till musik och kontrapunkt kom att bli centrala för deras beskrivning av territorier. Indeed, det är Uexkülls förtjänst (fel?) att vi idag diskuterar territorium såsom en ”fundamentally constructive orchestration of tonality. ” (Thrift, 2008: 95)

—

Tillbaka till Almedalen. ”Almedalen” – namnet vittnar om en viss topografi. En ”dal” är en sänka, med allt vad det innebär. Som sådant befinner det sig i en särskild relation med andra entiteter – exempelvis regnvatten, som uppför sig på ett särskilt sätt i relation till sänkan. (Bygg inte hus i en dal, bygg på en höjd om du vill undvika fukt.) Det finns säkert andra, liknande aspekter att lyfta fram av platsen. Låt oss kort slå fast att Almedalen – i denna materiella mening – är en ”miljö”.

En miljö är, mer generellt, en uppsättning av materiella entiteter vilka har en ”kod”, i meningen att de följer vissa rytmiska repetitioner. Regn kommer och går, träd får löv som efter ett tag faller av från grenarna, årstider kommer och går. Miljöer består av alltså av rytmer som mer eller mindre hamnat i samklang. Denna samklang kan beröra såväl extensiva attribut (en entitets vikt eller storlek) som intensiva egenskaper (temperaturer, tryck, affekter osv.). **

Vi har redan konstaterat att Almedalen under veckan som gått översvämmats av människor. Nu får de stackars Visby-borna en viss tids lugn, innan den så kallade stockholmsveckan tar vid. Även dessa rytmer är värda att notera. Har kan vi prata om en transkodning av miljön: Regnmönster, lövmönster, och årstidsmönster har kommit att koppla upp sig mot – i någon mån kommunicera med – människors rörelsemönster. Detta gäller generellt för miljöer; mellan olika entiteter uppstår ständigt nya rytmer som går in i, och resonerar med, varandra.

I fallet Almedalsveckan är dessa rytmer i miljön högst lokala. Inte nog med att vi ser en attraktion från Stockholms innerstad till Gotland: Även Visbys geografi och topografi påverkar rörelsemönstren bland människorna. Se på folkmassans rörelse vid 19-tiden – det känns fullt ”naturligt” att rinna nedför gatorna, från PR-byråernas gratis-rosévins-tillställningar, till dalen. Den lilla parken med den lilla dammen är, i en högst konkret mening, en attraktor***. Även ”Donners” bör förstås i dessa termer.

Här ser vi dock att ”någonting mer” är på gång. Attraktionen till Almedalen handlar ju inte bara om ”resonans” mellan olika kroppar (mänskliga såväl som icke-mänskliga, extensiva såväl som intensiva egenskaper); den handlar även om mening. Begreppet ”Almedalen”, och ”nedrinnandet” till dalen ifråga, betyder ju någonting särskilt. Vi måste alltså även förstå de territoriella aspekterna av Almedalen.

—

Begreppet ”territorium” kan – givet dess Deleuze-inspirerade användning inom samtida samhälls- och kulturvetenskaper – vara något missvisande. Bättre att tänka ”revir” eller till och med ”revirpinkande”. Som Andrea Mubi Brighenti skriver om ”territorologi” i förra Theory, Culture & Society:

territory is better conceived as an act or practice rather than an object or physical space ”¦ a territory is not an object and should not be confused with the space where it takes place . The mainstream view that interprets territory as the hard fact which merely provides the visible support or back-up for invisible social ties must be challenged. For instance, it does not make much sense to affirm that ”˜the state extends its power over a territory”™, because that ”˜territory”™ is precisely the effect of a specific social relation which includes power relations. ”¦ Territory is not defined by space, rather it defines spaces through patterns of relations.
(Brighenti, 2010: 53 ff)

Alltså; ”territorium”, såsom det används i vardagstal, är alltså närmare den högst fysisk-materiella”miljö” som diskuterats ovan. Territoriet, å andra sidan, uppstår så fort miljöns rytmer börjar få en mening:

There is a territory when the rhythm has expressiveness. ”¦ Territorialization is an act of rhythm that has become expressive, or of milieu components that have become qualitative.
(Deleuze & Guattari, 1988: 315)

Revirpinkande är ett lämpligt exempel. En hunds kropp följer vissa rytmer; därför behöver hunden göra sig av med vatten och vissa slaggprodukter. Territoriet uppstår – eller görs – så fort detta pinkande börjar betyda något för andra hundar; när det blir en signatur.

A territory ”¦ is extracted from a milieu because its expressivity breaks away from the coding specific to its milieu.
(Buchanan, 2008: 178)

Här ser vi alltså hur Almedalen – i dess meningsbärande bemärkelse; ”Almedalsveckan” – tappat in sig på, och i någon mån ”kapat”, de rytmer som finns i miljön Almedalen. Och som en del av detta överterritorium, som görs varje år kring denna tid, görs ständigt mindre, mer lokala territorier. Gå runt i Visby-miljön under veckan, och du förnimmer ständiga tecken på detta: Burkigt ljud från någon politikers röst i en mikrofon; en logga på en flagga; en folksamling mitt i gatan; en glimt av en eller flera personer kända från teve.

I D&G beskrivs territorier som meningsbärande melodier/refränger/ritorneller/trudelutter, vars kraft beror av huruvida de är i synk med miljöns rytmer. Återigen; mönstret och ordningen skall förstås som kontrapunktisk harmoni.**** Även territoriet skall förstås i termer av tonalitet och harmoni. Detta märks på de olika försök man ser i Almedalen på att upprätthålla ett mikro-territorium som blir hotat av en konkurrerande rytm.

1. Ett territorium kan regleras uppifrån: Notera Lennart Koskinens anti-rytm på ett visst torgmöte. Vakter tog till hårdhanskar, Lagen åkallades, och ordningen återuppstod.

2. Ett territorium kan vara själv-reglerande: Jag övervarade den rödgröna presskonferensen om kulturpolitik. Två personer i folkmassan stod och pratade om någonting helt annat; eventuellt ville de störa den rödgröna melodin. Folk – som antingen gillade melodin, eller åtminstone ville höra hur den gick – vände sig om och blängde på de tondöva. Territoriet (som gjordes i bibliotekets barnhörna) överlevde tjugo minuter till. Denna typ av territorie-görande/-upprätthållande – där massans begär till låten upprätthåller ordningen – är mer effektivt än det som beskrivs i exempel 1.

Det mest intressanta territoriet – det trudelutt-nynnande som mest bröt sig loss från traditionella synen på territorium, och det som fångade flest sinnen – var nog ändå Littorin-skvallret. När jag kom till ön, på torsdagskvällen, märkte jag att det fanns en särskild refräng som slog igenom i kakafonin. På olika fester, såväl afk som online, surrades det om Littorins eventuella sexköp. Två dagar senare publicerade Aftonbladet sin story.

I detta surr uppstod det, som jag förstår det, flera olika refränger. Endast få av dessa lyckades replikera sig; de flesta är nog utdöda idag. Aftonbladet ville få slut på den ryktesspridning som deras ursprunliga story satt igång; några av de vildaste spekulationerna dog antagligen ut på lördagen. Andra av de refränger som uppstått i Almedalsbesökarnas hjärn-vrån hade nog aldrig en chans – de var nog allmänt ointelligenta, ointressanta, banala, tarvliga. Kort sagt – de flesta refränger misslyckades med att hamna i synk med den miljö som besökarnas sinnen utgör.

Ganska tidigt hörde jag dock den harmoni som ännu lever kvar: Den där Sven-Otto Littorins eventuella snedsteg kopplas samman med regeringens hållning inför sexköp, mer specifikt Beatrice Asks idé om att hänga ut misstänkta (och odömda) sexköpare med att sända lila kuvert till deras hem. Dessa bildade en kontrapunktisk dyad: Två melodier som avviker från varandra, men tillsammans bildar en intressant harmoni.

Alltså: Minglare nummer ett skvallrar något om Littorin, minglare nummer två fyller i med att det hela blir så problematiskt just i relation till Asks utspel. Kom ihåg REM-sången. Förstastämma: ”Littorins avgång handlar om sexköp” (”it’s the end of the world as we know it”). Andrastämma, wailande, i kontrapunkt: ”och Aaaask vill sända lila brev” (”it’s tiiime I spent some time alone”).

Idag fyller ledarsidor på med en tredjestämma, som berör statsminister Reinfeldts agerande. Även den – angående hans eventuella mörkande i affären – blir som starkast i kontrapunkt med andra melodier. Dessa andra melodier berör dock andra saker än Littorins eventuella brott mot lagen. Jenny Madestam kommenterar i exemplariska tonalitets-termer:

Efterklangen blir i stället tankar om Reinfeldts chefskap. Det kan framstå som om statsministern saknar fingertoppskänsla och väljer personer med karisma snarare än med båda fötterna på jorden.

Så kanske är det detta som kommer hända med Littorin-affären – att den ursprungliga refrängen baserad på Littorin/Ask-stämmorna tystnar, allteftersom kontrapunkter till Reinfeldt-stämman börjar resonera; först dyadiskt, sedan triadiskt, osv.

Slutligen: Angående Littorin finns det fortfarande skäl att undra varför var inte refrängen ”Littorin har köpt sig en fuskexamen” lika catchy som ovan analyserade trudelutt? Jag menar, det finns ju kontrapunktiska melodier – typ ”slut på flumskolan” och ”stärk anseendet för lärarna” och ”Sveriges konkurrenskraft står och faller med universitetens kvalitet” etc etc – som skulle kunna skapa harmoni. I landets medie-miljö snusk mer groovy än fusk.

Nåväl: Jag har kommit ut ur klanglådan och I feel fine.

—–

*: Som Tarde skrev i Monadologie et Sociologie: ”En industriell innovation, en vers, en formel, en politisk idé som formerats i en vrå av någons hjärna, drömmer – precis som Alexander den Store – om att ta över världen, och försöker multiplicera sig i tusentals och miljontals kopior, överallt där det finns människor.” (min fulöversättning)

**: Här kan vi, som Buchanan, notera att redan Uexküll var intresserad av hur icke-organiska entiteter spelade en roll sådana rytmer. Det icke-organiska kan vara en sak, men även krafter spelar roll: ”Uexküll not only emphasizes the role of lifeless things – including any physical and material thing such as a spider’s web or any artificial product – but, just as important, inorganic forces – such as affects, temperatures, shadows or noises.” (Buchanan, 2008: 36)

***: Attraktor-begreppet, lånat från komplexitetsteorin, används ju även för att beskriva singulariteter i det virtuella.

****: När vi lämnar Uexküll och hamnar i Deleuze-land så blir det kanske bättre att prata om miljöns synkoper, snarare än kontrapunkter. Såsom jag fattat det är synkoper en term som mer berör rytm än melodi? (Vore bra om någon kunde kommentera.)

Referenser:

Brighenti, A.M. (2010) ”On territorology: Towards a general science of territory”, Theory, Culture & Society, Vol. 27, No 1.

Buchanan, B. (2008) Onto-Ethologies: The animal environments of Uexküll, Heidegger, Merleau-Ponty, and Deleuze. Albany, NY.: SUNY Press.

Deleuze, G. (1987) Dialogues II. London: Athlone.

_____ & F. Guattari (1988) A Thousand Plateaus. London: Athlone.

Thrift, N. (2008) ”Pass it on: Towards a political economy of propensity”, Emotion, Space and Society, Vol. 1.

Uexküll, J. (1982) ”The theory of mening”, Semiotica, vol. 42.

_____ (2001) ”The new concept of Umwelt: A link between science and the humanities”, Semiotica, vol. 134.