En liten text om Göteborg, dess kulturliv(-ish), och dess kommunala bolag.

—-

Det var lunchtid när K. anlände. Av Slottsberget syntes ingenting, det var höljt i diverse buskage och lövskog, precis som slottet självt; endast dess torn bröt igenom överväxten.

K. hade just återvänt från stadsmäteri på annan ort, där diverse kulturentreprenörer nyttjade liknande byggnader för diverse kulturändamål. Slottet på berget skulle, tänkte K., lämpa sig väl för något liknande. Det var byggt i senrokoko-stil under sent 1800-tal, på en plats där man har utsikt över hela staden. Givet den rådande socio-ekonomiska formationen var det mer eller mindre en plikt för K. att söka ta sig in i slottet, och på så vis inleda en kulturifiering – gentrifering? – som liknar den på de andra orterna.

Väl framme vid slottets port märkte K. att slottet var igenbommat. Han noterade spår från mänsklig aktivitet – i gläntorna mellan buskagen fanns kvarlämningar från bybornas fester – men ingen av dessa verkade fått inträde till slottet. Porten var så gott som plomberad, och efter att ha gått runt byggnaden ett par varv konstaterade K. att byggnaden var hermetiskt sluten, sånär som på ett antal hål som borrats genom slottets tegel. Genom dessa löpte kablar i knippen, som böjde av uppåt slottsväggen, till diverse mobiltele-basstationer som monterats slottets samtliga sidor.

På baksidan av slottet fann K. en grävskopa. Han funderade först på hur den hamnat uppe på Slottsberget, mitt oländig terräng – Helikopter? Paranormal aktivitet? – men mötte tjugofem minuter ett par män som förklarade att de trotsat övervuxenheten och helt sonika kört upp den för berget. Nu skulle de gräva ned kablar för fjärde generationens mobiltelefoni. Männen kunde inte hjälpa K. att komma in i slottet, utan hänvisade till kommunen.

K. ringde kommunen. Kommunen kunde inte hjälpa K. in i slottet, men hänvisade till fastighetskontoret. Fastighetskontoret kunde inte hjälpa K. in i slottet, men hänvisade till Göteborg Vatten. Göteborg Vatten kunde inte hjälpa K in i slottet, men hänvisade till en tjänsteman som var på semester.

– Nog med komedi nu, sade K. påfallande stillsamt till sig själv. Han öppnade sin webbläsare och började söka på begrepp som ”Landala”, ”vattentorn”, och ”fastighet”. Häpnadsväckande snabbt (0.023 sekunder) kunde K. finna ägaren till fastigheten. Denna ägare var ett kommunalt bolag, som hade i uppdrag att ”vårda och utveckla Göteborgs Stads kulturfastigheter”, och vill vara ”en utvecklande resurs för Göteborgs kulturliv”. K. läste vidare:

Ägardirektivet betonar framförallt uppgiften att vårda, utveckla och förvalta de fastigheter som bedöms ha ett kulturhistoriskt värde. Ett annat direktiv är att aktivt främja och tillgodose intressen för i huvudsak mindre företag och organisationer.

Stärkt av dessa uppbyggeliga ord ansåg sig K. ha rätt goda chanser att släppas in i slottet. Han ringde det kommunala fastighetsbolaget. Personen i andra änden av telesystemet svarade att den ansvarige endast jobbar en dag i veckan, och denna veckodag var inte densamma som den veckodag då K. ringde.

Några dagar senare kom dock K. fram till den ansvarige. Rösten i luren svarade artigt: Det går inte att komma in i slottet. Kulturfastighetsbolaget, förklarade den ansvarige, hyr ut slottet som mobiltelefonmast till en mobiltelefonoperatör.

K. blev ställd av detta svar – han hade väntat sig en diskussion med en ”utvecklande resurs för Göteborgs kulturliv” – men försökte ändå ställa någon uppföljande fråga om hur det rent praktiskt fungerar när man hyr slottet. (Det är ju en spännande fråga: Vad kostar det att använda kulturfastigheten som antenn för mobil-basstationer?) Någonstans visste K. att det inte fanns svar att få – inför den kommunala bolagsapparaten svävar man alltid i osäkerhet.

I det semi-delerium som präglar ögonblicken innan sömnens inbrott lekte K. med Habermasianska tankefiguren ”den urbana livsvärlden trängs ut av det nya mobiltelesystemet”. Han fånlog belåtet för sig själv, somnade, och hade nästa morgon glömt hela historien.