Något om Girards mimetiska begär och imitationens lagar.

Vi som gillar smittontologi har på senare tid kunnat glädjas åt att Kungliga Operan satt upp Figaros Bröllop utifrån Rene Girards tankar om mimetiskt begär. Detta känns ju helt rätt; den diskussion om smittor och begär som nu pågår inom social theory är alltjämt spännande. Sedan är det väl lite si och så med hur Girards smittontologi tas emot på kultursidorna. Expressen Kultur skriver:

I programmet talas det om passion som drivs av ”mimetiska begär”, ett begrepp som hämtats från den franske filosofen René Girard. Enklare uttryckt: pur lusta. Det tafsas, sugs och slätas av.

Östgöta Correspondenten är lika vilse när de skriver att Girard ”menar att vi bara begär till det vi inte har”.

Upsala Nya Tidning uppvisar däremot lite good old bildning när de beskriver Girards begrepp som ”ett slags emotionell och smittsam kedjereaktion som går ut på att vi lockas att åtrå det som andra åtrår”. Även Dalarnas Tidningar är någorlunda med på noterna:

Tandberg iscensätter emellertid här något djupt mänskligt – och tämligen lågt – den franske filosofen René Girards teori om det mimetiska begäret, nämligen att människan som social varelse eftersträvar och åtrår det eller den som andra behandlar som åtråvärt.

Alla är vi härmfåglar.

Låt oss kort bortse från den onödiga och missvisande referensen till att imitationen är ”tämligen låg” – det är ju denna föreställning som Tarde bryter med – och istället fokusera på Girard. Rosalind Williams, som jag tjatat om en del på senare tid beskriver Girards teori på följande vis, i relation till konsumtionsbegär:

desire is not a simple line segment that connects a person to a commodity. Instead, the desire of the consumer is mediated through a second person, the model, so that a triangle is formed. The motivating desire is to be like another prestigious person, to adopt that person’s desires and needs. This impulse to imitate the model’s interior life remains primary and constant, while desire for particular objects is secondary and transient. (354)

Alltså – här ser vi inte så mycket en teori om begäret såsom uppkommet av brist; det som Girard introducerar är ”modellen” som fungerar som ”medlare” mellan det begärande subjektet och det begärda objektet. Man begär objektet för att man vill efterapa modellens liv. Detta var, i sin tur, något som Girard ursprungligen uttydde ur skönlitteraturen – se hans första bok; Deceit, Desire, and the Novel: Self and Other in Literary Structure.

Williams sätter denna teori i kontexten av Tardes Laws of Imitation. Först och främst har vi två ”logiska” lagar som stipulerar att imitationen av en uppfinning sprids ut i alla möjliga riktningar, och därpå möter andra imitationer, vilket kan leda till såväl logiska ”dueller” som ”sammankopplingar”. Dessutom finns det tre ”utom-logiska” lagar; de berör inte logiken kring uppfinningen per se, utan den roll som den sociala situationen spelar som värd åt smittan.

Den första av dessa utom-logiska lagar är relaterad till Girards mimetiska begär, och stipulerar att imitationen sker ”inifrån och ut”. Vi försöker alltid efterapa modellens ”inre”, vilket leder till att vi börjar begära de ”yttre” objektet. Tarde (som skrev detta i början av mass-tillverkningens tidevarv) understryker alltså att även om mass-samhället tillåter mass-konsumtion (mass-repetitionen) av en vara, så är det alltid en livsstil vi vill efterapa.

Att vi då är härmfåglar; är det så illa? Är det ”lågt” att vi imiterar varandra på detta sätt? Well, eftersom det (enligt Tarde) inte finns någon subjektivitet ”utanför”, ”över” eller ”bortom” smittan så förskjuts problemet till uppfinningen. Vi måste helt enkelt se till att uppfinna nya sätt att leva på, och se till att dessa görs kopierbara.

Instead of lamenting the human propensity to semihypnotic imitation, we should encourage the creation and diffusion of worthy models to copy. (350-351)

Se där: Ytterligare ett uttryck för Tardes proto-kopimism.