Mitt bidrag till dagens mest omtwittrade bok går att ladda ned här.
Om knappt en vecka jämnt släpps en antologi som lämpligt nog – givet flygkaoset – är betitlad Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Skribenterna är mer eller mindre svampiga (om än inte utpräglade politrucker), utvalda av tidskrifterna Tvärdrag och Socialistisk Debatt, samt den gröna tankesmedjan Cogito. (Boksläppet sker på ABF-huset, den 26e april kl 18.00.)
Mitt bidrag, som jag redan flaggat för, handlar om frilansarnas villkor, och mer allmänt om problematiken kring att politik har blivit ett repetitivt uttröttningskrig mellan arbetsmarknadens parter: Ni som läst tankarna om att ”destratifiera svenska modellen” kommer att känna igen er. Har även försökt att skriva ut någon form av positiv vision för framtidens utveckling; om politik såsom skapandet av nya veckningar av samhällsväven, uppfinningen av nya politiska subjekt (inte bara imitationen av redan existerande hållningar och grupperingar).
Har tittat lite på boken, och kan konstatera att diskussionen om ”nyliberalism” fortsätter. En snabb wordcount; ordet ”nyliberalism*” förekommer drygt sextio gånger, orkade inte räkna alla ”nyliberal*”. Samtidigt erbjuder bidragen även visst framåtblickande ryms i texten. (”Utopi” nämns nio gånger, ”fri individualitet” två gånger, och ”kommunism” endast en gång i boken.)
Boken har redan, utifrån Lisa Magnussons text, blivit föremål för diskussion. Texten ifråga fick (tillsammans med ytterligare ett par texter) inte plats i antologin, vilket har lett folk till att 1) instämma i textens budskap (på det viktiga temat ”utsuddning av natur-kultur-distinktionen”) och 2) beklaga det faktum att den inte kom med. Högst dramatiskt!
Men din text finns med alltså? Hittar ju inte ditt namn på omslaget! http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=176
Jacob: Jodå, jag skall vara med, om än inte på omslaget. Det är insidan som räknas. 🙂
Oerhört intressant text. Inspirerande och klok. Ser fram emot hela antologin och hoppas att fler texter håller din och Lisas (även fast den inte kom med) klass.
Det är en spännande tanke du odlar, Kalle. Min första reflektion är emellertid denna: Vår välfärd, den tekniska grunden för vår hela verksamhet, kräver storskalig produktion. Denna del av näringslivet är inte så synlig i debatten som den är betydelsefull i samhällsekonomin och den kräver kanske hierarkier? Det småskaliga och individuella må blomstra i basarer, men något skall försörja dess utövare med kläder, mat, bilar och datorer.
Håller ditt resonemang i samhällsmåttstock?
Elin: Tackar! Det svåra i sammanhanget – just i anslutning till frilansarnas situation – är att bli mer konkret. Vilka praktiska policyåtgärder kan skapa den omställning där ekonomisk aktivitet frigörs från ”antimarknaderna”?
Thomas: Well, jag hävdar ju det motsatta – det är främst det storskaliga näringslivet som hörs i debatten! Vem tror du finansierar ”högerns” opinionsbildning? Det är knappast alla de som har enskilda firmor.
Visst har du rätt i att vi skapat oss en ekonomi som bygger på skalfördelar och massproduktion. I ett DeLandiskt perspektiv är det ju denna logik som tagit över under 1800-/1900-talet, och i någon mån utgör ”fienden”. Att ersätta denna är inte alltid enkelt, och inte heller billigt: Ett H&M-plagg är billigare än ett specialgjort plagg producerat av någon HDK-student här i stan.
Samtidigt är det så att alla de varor du räknar upp – kläder, mat, bilar och datorer – mycket väl kan produceras av en ekonomi som inte uppnått dagens grad av stratifiering. Ta exemplet bilen: Jag tror att en bilindustrin mindre dominerad av några få jättar skulle varit att föredra – sannolikt skulle vi fått en snabbare innovation om de inte kontrollerat både poltiskt beslutsfattande och idéer kring alternativa bränslen.
När jag hävdar att ”denna del av näringslivet inte är så synlig i debatten” menar jag inte att den inte agerar i debatten. Snarare tänker jag på att det sällan syns i media t.ex. hur mycket stål som tillverkas i Sverige, hur mycket tung industri som faktiskt är verksam här. Själv blev jag överraskad när jag besökte Oxelösund för några år sedan och upptäckte SSAB:s imponerande stålverk där.
I motsats till dig tror jag inte att det är möjligt att försörja dagens människoskara utan den storskaliga produktionen, se baara på Königseggs och Mullers patetiska sportbilprojekt. Nej, basarerna fungerar i din och min värld av överbyggd kulturverksamhet, men vi behöver försörjning!
Thomas:
Hmmm…jag är inte helt övertygad om att ”storskaligheten” är helt nödvändig. Den är idag given, mycket tack vare vår historia, och behändig…men kanske inte nödvändig. Sen när vi kommer till produktion av basråvaror (industrimineraler och dyl) så kanske vi måste ha en stratifierad, och storskalig produktion; speciellt med tanke på att sådana ”system” oftast hör samman med specifika miljö- och resursmässiga förhållanden. Men när vi pratar bilproduktion, eller mat-produktion, så tror jag inte att storskalig är nödvändig, snarare är jag övertygad om att en mer diversifierad, redundant, utlokaliserad, produktion, kan vara mer fördelaktig, när alla ”samhällskostnader” inräknade.
Thomas: Poängen är att en väldigt stor del av ekonomin idag – inklusive den som jobbar med stål och bilar – är en ”kulturverksamhet”. När du köper en bil idag så är det ju inte metallen du betalar för. Det finns inget som säger att låst kunskap, innestängd i stora företagskolosser är nödvändiga för att skapa bilar idag.
Kalle: ”politik har blivit ett repetitivt uttröttningskrig mellan arbetsmarknadens parter”
Hmm, den politik jag ser hos olika folkrörelser och motståndsgrupper tycks inte vara uttröttningskrig mellan arbetsmarknadens parter. Hänvisar du till ’politik’ i några speciella organisationer?