Något om askan och Tardes Underground Man.

Borde egentligen spendera morgonen på att packa för resan till Sri Lanka – skall göra fältstudier för Tracing Innovations-projektet – men det verkar ju inte som att jag kommer härifrån imorgon bitti.

Det är något speciellt som händer nu: En stor upplevelse, delad av oss alla, som inte kan härledas tillbaka till mänsklig ondska. Detta är inte helt vanligt post-9/11 – sedan dess har ju storyn i allmänhet varit att dessa stora störningar i vardagen orsakas av någon ond fundamentalist. Detta är inte heller en naturkatastrof, i vanlig mening: När det gäller sådana är det ju ofta tusentals människor som förolyckats. Det geniala i ask-grejen är ju att den verkar så direkt på att slå ut en viss teknologi. Och när denna teknologi – detta handlingsutrymme – är ute ur leken, så rullar den mänskliga aktiviteten ut i nya riktningar.

Helt plötsligt, inför det Realas inbrytande i vår vardag, uppstår någon form av samhörighet: Härom kvällen intervjuade SVT Västnytt  kinesiska Geely-representanter på Landvetter. De var på väg hemåt igen, och verkade närmast upprymda när de får höra om att utbrottet kan pågå i månader: ”We’ll become Swedish residents!!”. Jag kan själv känna denna upprymdhet. Förstår inte riktigt varför, men just det faktum att vi inget kan göra åt saken – och att ingen mänsklig handling ligger bakom; varken terror eller miljöpolitik – får oss att affirmera denna störning i vardagen. Kanske är vi helt enkelt väldigt uttråkade? Vi behövde kanske ett clinamen-moment i de invanda, sedan månader förutbestämda, flödena av transporter och upplevelser? För på något sätt verkar det som att många av oss har ett begär för denna delade begränsning av vår värld.

Rosalind Williams skriver i Dream Worlds om Tardes Underground Man. Visst är Tarde naiv i sin beskrivning av uppkomsten av en ny civilisation, ett nytt estetiskt liv där alla blir skapande, där produktion är en fråga om passion och konsumtion en fråga om smak. Kan vi verkligen tro att det är de höga värdena som spirar i Tardes underjord? Samtidigt lyfter hon fram att det som Tarde faktiskt gör i boken är att skapa en ny samhällsteleologi – han skriver ut en ny riktning för samhället. För trots i allt svärmeri om underjordens kreativitet, så är Tardes underjord en civilisation där materiell konsumtion sannolikt minskat – han gör bara inte en så stor affär av detta faktum.

Williams skriver i början av åttiotalet – i en gryende miljödebatt, och i kontexten av kritiken av Den narcissistiska kulturen. Redan i detta skede hade miljödiskussionen, delvis influerad av narcissism-kritikern Lasch, hamnat i en defaitistisk och moraliserande ton:

Far from suggesting any positive motivation for austerity, the message is that people have to give up pleasures in retribution for past sins of selfish overindulgence. (395)

Williams köper inte denna ”Viktorianska” moralism, och den sorg som den ger upphov till:

Surely we can do better than this … What will enable us to adapt to the loss of the old is, as Tarde reminds us, invention of the new. We need a positive morale. … To supersede the dream worlds of the consumer will require not the stifling of imagination but its expansion and redirection. (395-6)

Här ser vi alltså kopplingar till post-miljörörelsens invändningar mot hur vi diskuterar omställningen av samhälle och ekonomi. Williams menar alltså att sensmoralen i Underground Man är följande:

a creative, active, shared austerity – not the destructive, passive, individualistic type – can augment both our sense of personal worth and our sense of community. (397)

Är det inte just detta som askan pekar mot? För ett par dagar sedan hade tanken på att helt stänga ned flygtrafiken i norra Europa luktat apokalyps. Men här är vi nu, och livet går vidare.

Visst – man kan hävda att ekonomin påverkas negativt av detta. Men den Tardeanska motfrågan är: Hur många affärsplaner kläcks inte nu, bland folk som ryckts ur sina kalendrar? Hur många barn blir till? Hur många nya låtar? Vi skall alltid komma ihåg att det är uppfinningen, skillnaden, inte repetitionen (arbetet eller kapitalet) som är den sanna källan till välfärd.