Noterar att Copyriot rapporterar om boken Capitalist Realism, och dess appell till att ”politisera frågor om mental hälsa och stressens privatisering”.

Citatet från boken ifråga är talande:

We must convert widespread mental health problems from medicalized conditions into effective antagonisms. Affective disorders are forms of captured discontent; this disaffection can and must be channeled outwards, directed towards its real cause, Capital.

Absolut – här finns någonting intressant att diskutera. Oavsett om man vill omforma detta lidande till ett motstånd, eller mer modest nå en mer produktiv diskussion om orsakerna till detta unbehagen – det är dags att börja se efter de mentala ekologierna. 

Själv försöker jag introducera detta i den gröna idédebatten: Till det senaste numret av Grönt (de grönas medlemstidning) har jag knåpat ihop följande, apropå det som Franco ”Bifo” Berardi under förra veckans seminarium i Stockholm kallade ”lyckoideologin”:

—

I slutet av nittiotalet sjöng Björk, kärleksfullt och dräpande, om välfärdsprojektet: ”I thought I could organise freedom: How Scandinavian of me!” Vad kommer efterföljande generationer att skriva om vårt samhällsbygge? Förhoppningsvis inte: ”Jag trodde att jag kunde dressera fram lycka, så miljöpartistiskt av mig!”

I Göran Hådéns viktiga inlägg om lyckoforskningen (Grönt 1/2010) ges flera exempel på hur detta fält kan stärka den gröna idéutvecklingen. Samtidigt har lyckotrenden en baksida. Jag talar nu inte om de invändningar som rests mot ekvationen minskad konsumtion = ökad lycka, utan om de psykologiska effekterna av lyckotrenden. Jag talar alltså om det som filosofen och gröne aktivisten Félix Guattari kallade ”den tredje ekologin” – samhällsmedborgarnas sammanvävda mentala liv.

Lyckotrenden springer ur den rörelse där psykologer frågat sig vad det är som gör att vi mår bra, snarare än dåligt. Inom den kliniska psykologin har denna lett till en utbredning av så kalllad kognitiv beteendeterapi (KBT), och en marginalisering av traditionella, långsammare former av psykoterapi. (Alliansregeringen har skissat på en snabbkurs, så att all vårdpersonal ska kunna erbjuda KBT.)

Ingrid Carlbergs Pillret (om framväxten och massutskrivningen av SSRI-preparat som Prozac och Cipramil) berättar hur denna rörelse hänger samman med framväxten av ett samhälle där nedstämdhet plötsligt stämplas som sjukdom, och där snabba lyckolösningar (SSRI+KBT) gjort staten, men framförallt kapitalet, rikare. Många har hjälpts av dessa effektiva lösningar – men när börjar samhälleliga problem (som exempelvis får unga kvinnor att må dåligt) förklaras som ”sjukdomar” hos individer, som ska medicineras eller dresseras bort?

Att man nu använder KBT för lära ut lycka till brittiska skolbarn är ett exempel på hur det uppfordrande ”Är du lönsam, lille vän?” håller på att smälta samman med ett lika disciplinerande ”Är du lycklig, lille vän?”. Vi står på tröskeln till ett samhälle där vi befalls: ”Njut; var fri och lycklig!” Detta, som den psykoanalytiskt influerade Slavoj Zizek kallar ”det postmoderna överjaget”, är givetvis en självmotsägelse: Varken frihet eller lycka kan skapas genom en organiserad ofrihet att förnimma dess motsats.

Innan vi börjar förespråka lyckoundervisning som obligatorium i skolorna, eller upprättandet av ett lyckoministerium, måste vi ytterligare diskutera denna samhällsutveckling. Hur kan vi utvinna det bästa ur de nya rönen, utan att förknippas med en lyckans statsideologi, lånad ur Sköna nya värld?