Den panspektriska tidsstudiemannen är redan här; deal with it.

I slutet av En liten bok om slem finns det ett avsnitt som heter ”Panspektrocismen och civilsociologins utmaning”. Utmaningen ifråga fångas även i Arena-artikeln ”Försvarsministerns nya filosofi”:

Akademiker tvingas motvilligt erkänna att de mest intressanta tardeanska studierna i dag utförs av underrättelsetjänster och näringslivet, inte universiteten. Det är inte bara gubbslemmets spontana tillblivelse som kan mappas och förebyggas; detsamma gäller även den spontana tillblivelsen diverse konstellationer som en stat finner obehagliga. Det är alltså inte bara Michael Hardt och Antonio Negri som funderat över begreppet ”multituden” – även säkerhetstjänster och militärstrateger forskar ju på människomyllrets immanenta kapacitet att spontant och självorganiserat bilda en ”organism” som vänder sig mot den givna ordningen.

Forskare måste därför reflektera över sitt eget ansvar i de framväxande ordningsmetodikerna och den tillhörande ”mikrobiopolitiken”. Är dagens Deleuze- och Tarde-akademiker de sociala ingenjörer som kommer att kritiseras av eftervärlden? Är dagens Deleuze- och Tarde-akademiker de sociala ingenjörer som kommer att kritiseras av eftervärlden?

Den som vill läsa mer om denna problematik bör definitivt läsa de texter som Nigel Thift producerat under senare år – vill generellt slå ett slag för hans arbete. (Jag är lite biased; han är min gamla examinator.) Jag har ett par gånger hänvisat till texten som han och Andrew Barry (också examinator) skrev om Tarde, i Economy & Society 2007, och även till hans artikel ”Intensities of feeling” från 2004. Just nu känns hans ”Pass it on: Towards a political economy of propensity”, i första numret av relativt nya journalen Emotion, Space and Society, mycket spännande. Lyckligt nog hittade Rasmus en tidig version av pappret ute för fri nedladdning.

Det finns mycket intressant i texten – kommer säkert återkomma till den framöver – men låt oss nu vara kvar i frågan om det som i framtiden kommer att ses som vår tids socialingenjörskap. Under avsnittet ”Capitalism tracks Tarde” – om hur näringslivet alltmer börjar följa Tardes världbild – kan vi läsa om den nya ”buy-ology” som alltmer kommit att användas för att förstå och manipulera köpbeteenden.

Three developments are producing what might be termed a ”˜capitalist meteorology”™, an atmospherics dependent upon unpacking what might be called the simple mechanics of sociality, a mechanics which operates at the intersection between the biological and the cultural, understanding that the basic building blocks of sociality are genetically encoded and neurally etched (for example, certain facial expressions formative of strong emotions do seem to be genetically inbuilt) but that these building blocks are still open to all kinds of operation.

Dessa ”tre utvecklingar” är:

1. ”Neuromarketing”: Att använda kognitionsvetenskap för att sälja varor.
2. Studiet av imitationsbeteenden, inte minst genom teknologier som hjälper oss att tyda ansiktsuttryck.
3. Studiet av hur man kan förstå halvsekundsfördröjningar och andra icke-riktigt-medvetna beteenden i relation till konsumtion. (Här nämner Thrift också analytics, som ju diskuterats inom ramen för panspektrocismen.)

Riktigt intressant är även hur vi ser att sociologer blivit en del av att forma en ny värld, genom att röra sig mellan business och universiteten:

Consider first the case of sociology and the career of Duncan Watts, a quantitative sociologist of networks who became well-known through his book, Six Degrees. The Science of the Connected Age. Several degrees removed, Watts”™s work on social influence and contagion bears some relation to Tarde”™s work and it has been influential in business as well as academe. Indeed, in 2007, Watts moved to Yahoo as a Principal Research Scientist, working on the determinants of success in cultural markets.

Här kan man anta att Staten även anställer duktiga personer som lärt sig förstå världen utifrån att registrera och datamina våra benägenheter att agera på olika vis, i olika situationer, givet vissa mentala inputs. Som sagt – panspektrocismen är över oss!

—

Som vi såg i relation till Arena-numret om posthumanism ser vi att folk tycker att det är farligt att spekulera om huruvida vi inte är fullt så unika och autonoma som den traditionella humanismen vill att vi skall vara. Man är visst ute på ”hal is” när man skriver om ämnet; man öppnar visst upp för totalitarism eller motsvarande. Då har man missuppfattat poängen med min artikel om denna nya världsbild. Min poäng är inte en etisk sådan – det är en beskrivning av en samhällsontologi. Framförallt är det en beskrivning av hur såväl företag som underrättelsetjänster verkar få denna ontologi att fungera; verkar producera resultat.

Uppenbarligen visste Foucault att ”man kommer att ropa mord” när han skulle lägga fram sin kritik av tilltron till det Mänskliga Subjektet. Och visst har folk ropat; de ropar än. Och det är ju detta som är så problematiskt. I Arena-artikeln skriver jag:

Försvarsministerns kommentar publicerades alltså i ett skede där stater funnit nya sätt att bringa ordning i det stundtals hotfulla myller som medborgarna utgör – samtidigt som medborgarna själva lever kvar i tron att samhället hänger samman utifrån de välkända kontrollmekanismer som etablerades för ett par hundra år sedan.

Kanske borde jag varit tydligare där, skrivit i mer ontologiska termer: Försvarsministerns kommentar publicerades alltså i ett skede där stater funnit nya sätt att beskriva hotfulla myller som medborgarna utgör – samtidigt som medborgarna själva lever kvar i tron på Människan, som etablerades för ett par hundra år sedan. Så länge denna diskrepans föreligger, så kan utbyggnaden av panspektrisk övervakning fortsätta någorlunda obehindrat.