Efter ”Lov” – här kommer ytterligare en ny programpunkt på ”99, our 68”: Denna gång diskuterar vi Andres Lokkos nya textsamling, i formen ”korta och tankeväckande strofer”. (Hade kallat programpunkten ”aforistik”, men eftersom den ord-räfflande Staten har slagit fast att text skall kategoriseras enligt medium och inte innehåll/form så måste vi hitta på ett annat ord.)

—

1. Påminner inte nittiotalets popjournalistik allra mest om den där sortens samtal som den tidens tonårspojkar dagligen hade på Kompaniet i Göteborg? Den typen av samtal där pojkarna med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra alla de sätt på vilka ”Ian Brown var återuppståndelsen personifierad”, att ”han var Ljuset”? Detta utbyte av trivialiteter var, tycks det mig, ett tidigt symtom på det ”postpolitiska tillstånd” som den gamla skolans ideologikritiker tycker sig se idag.

2. En dröm. Jag står utanför en tv-butik med stora, fina apparater, uppställda mot en vägg. Men där inne finns inte en människa. Där befinner sig ett stort antal sälar och möjligen en och annan valross. De älskar att titta på programmen. Men denna dag är alla apparater avstängda. Djuren är oroliga. De gnyr och förstår inte vad som hänt. De ser sina spegelbilder i teveskärmarna. Jag funderar ett ögonblick på att gå in och hjälpa dem genom att sätta på apparaterna, men anser det för farligt. När scenen tonar bort säger en röst att det handlar om ”människan som historiskt subjekt”. Känner mig lika vaken som när jag först – någon gång under sextiotalet – fick lära mig att jag, Kritikern, är den ende vakne i en värld av sömngångare. Inser att jag, även i den irrationella drömmen, är den mest vakna kulturkritikern i Sverige.

Vaknar kallsvettig. Konstaterar att jag inte är ”den mest vakna Kritikern i Sverige”. Puh!

3. Förstår instinktivt att såväl Humanister som vanligt folk instinktivt känner att de är autonoma subjekt. (Nietzsche: ”Begäret förstorar det man önskar.”)

4. Kanske är det så att vi som säger att subjektivitet uppstår ur cirkulerande replikatorer – att det inte finns något subjekt utanför det så kallade ”flockstadiet” – inte vet vad vi dödar. (Foucault: ”Man kommer att ropa mord!”)

5.  Att analysera kultur utan att studera icke-mänskliga aktörer – aktanter – är sjaskigt.

6. Någonting händer med vår kultur när våra hjärnor inte längre resonerar medelst motorns abstrakta maskin. Någonting nytt uppstår då vi börjar skapa utifrån tanken ”världen är en dator”. (Aphex twin: ”If anything really influenced me, it was playing computer games when I was in my early teens. It was realising that you could control things through computers – even the sounds of computer games and the fanfare they make when you’re loading them in. I didn’t see computers as connected with music making at first. I don’t think many people did. Even Kraftwerk was electronic keyboards, really.”)

7. Aphex Twin var en av de artister som lyftes fram på genre-böjande samlingsalbumet Artifical Intelligence, släppt 1992 av bolaget WARP. Samma år släppte The Stone Roses sin retrospektiva samling Turns into Stone. Den förra lutade framåt, den senare bakåt i någon slags nostalgi upphöjt till två: ”Nu skall vi lyssna på hur vårt band lät när vi försökte låta som någonting gammalt.”

Ibland sägs det att Lokko gått och blivit reaktionär och gubbgnällig på senare år. Så må det vara. Men är inte den slutgiltiga ironin att Lokko alltid föredragit att skriva om en musikscen som blickade bakåt, i en tid av ständigt nya flyktlinjer? Gjorde inte flertalet av de som läste honom likadant? Är det därför vi känner att det är upplagt för ett fadersmord? Eller känner vi oss bara lite vilseledda?

8. Jonas Thentes recension av Lokko-samlingen är närmast plågsam att läsa – ja, så bra är den! Betänk följande Lokko-citat: ”Ian Brown var återuppståndelsen personifierad, han var Ljuset och han var avgudad. Och han framförde det alltid med en sådan självklarhet att det bara fanns två möjligheter: antingen blev man hänförd eller så begrep man ingenting och missade första delen av nittiotalet.” Betänk att sådana trivialiteter – och inte så mycket annat – cirkulerade mellan de på Kompaniet, medelst tal, sammankopplade sinnena.

9. The Stone Roses funkar utmärkt som soundtrack till den post-89-självbelåtenhet som sedermera kom att förknippas med Fukuyama. Kan man se musiken, bakåtblickandet, och tanken om historiens slut som symbiogenetiskt kompatibla? Problemet skulle i så fall inte stavas Lokko, utan den reaktionär-replikatorn som delvis smittade genom hans hjärna. (Var det någon som just ropade ”mord”?)

10. The Stone Roses funkar utmärkt som soundtrack till det tonårskap som gör allt för att undvika att se sig självt utifrån. (Ian Brown: ”Don’t waste your words, I don’t need anything from you. I don’t care where you’ve been, or what you plan to do. I am the resurrection and I am the light. I couldn’t even bring myself to hate you as I’d like.”)

11. Jag erkänner; även jag fanns bland bakåtblickarna på Kompaniet. Här finns inga forskaranspråk; this is personal. (Nietzsche: ”Att inte alls tala om sig själv är ett mycket förnämt hyckleri.”)

13. Bäst att poängera, nu när jag fått syn på mig själv: Jag störs inte, som andra, av Lokkos stil. (Engdahl: ”Stil är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna säga varför.”)

14. Ajdå, insåg just: Texter skrivna i syftet att få syn på sig själv får kan endast existera i tryckt form. I överföringen – TCP/IP, webbläsare osv. – händer något med texten. Det ärevördiga försöket att se sig själv i textens spegel urartar i vämjelig självupptagenhet. Den Kungliga Humanistiska Vetenskapen har ännu inte hunnit påvisa var i kedjan som försöket förintas.

15. Även formuleringar som ”man känner instinktivt att…” får en annan epistemologisk status när orden frigörs från den tryckta formen. Inte heller här har Stat-Vetenskapen kring Människans roll i Kulturen hunnit utreda exakt hur detta går till. Dess företrädare hävdar dock att de instinktivt känner att så är fallet.

16. Henri Bergson såg intelligens som karaktäriserad av en naturlig brist på förmåga att förstå livet. ”Vi försöker […] få fram fasta begrepp ur den rörliga verkligheten; men det finns inget sätt att med hjälp av fasta begrepp återställa verklighetens rörlighet. När den dogmatiska filosofin bygger sina system försöker den sig likväl alltid på denna rekonstruktion.” Det dogmatiska tänkandet försöker skapa transcendent Lag i en verklighet som kännetecknas en immanent kreativitet.

Bergsons avfärdande av den dogmatiska bilden av tänkandet återkom senare i Deleuze kritik av ”Kunglig Vetenskap”, även kallad ”Stat-Vetenskap”. Denna axiomatiska vetenskap, som i allmänhet representeras av prestigefyllda akademier i huvudstäder, har en central uppgift: Den bidrar till räfflingen – ordnandet, överkodandet – av samhället. Statens teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, ”farlig” slutsats, som utmanar den givna ordningen.

17. Frågan är: Varför ser Staten/Kungligheten ett intresse i att bevisa att det essäistiska försöket förintas på väg genom fiberoptiken?

18.  If (förvirrad) then goto 11, else 19.

19. Det är frestande att hävda att en Lokko skriver allvarliga artiklar för att dölja att han inte har något budskap. Så var inte fallet under nittiotalet. Visst fanns det ett budskap – ett budskap som uppenbarligen lockade Lokkoläsarna. Under nittiotalet var indie-nostalgin en godtagbar form av modernism; en typ av förment ”framåtblickande” som antogs reflektera det som komma skulle: Mer av samma. Men så blev det ju inte. Historien kom ju tillbaka – med besked.

20. Utan tvekan är detta de just nu bästa blaforismerna på temat Lokko, nittiotalet, och det reaktionära som någonsin rört sig genom fiberoptik.